Annons
X
Annons
X

John Sjögren: Torgny Lindgren såg anden i pölsan

Torgny Lindgren 1938–2017

I sitt författarskap manade Torgny Lindgren ständigt fram det heliga i vardagen och det helgonlika hos människan. Genom hans särpräglade ironier kom det låga inte bara att kontrasteras mot, utan även att sammanblandas med, det höga.

Torgny Lindgren (1938–2017).
Torgny Lindgren (1938–2017). Foto: Foto: Stefan Jerrevång/TT

Det finns en scen i ”Dorés Bibel” (2005) där Torgny Lindgren på sätt och vis sammanfattar hela sitt författarskap. Det är när den icke namngivna författaren, hon som vårdar de två döende bröderna i ”Hummelhonung” (1995), återvänder till Norsjö för att hålla en allra sista föreläsning. Hon berättar hur hon hela sitt liv har varit besatt av helgon och helighet men hur hon hos de av hat, kärlek och beroende sammanflätade bröderna till sist insett det omöjliga i att särskilja helgonet från den vanliga människan. ”De senaste decennierna hade hon endast i tillbakadragenhet och tystnad begrundat detta: Själva existensen uppfattad som sakrament.”

Den där sista meningen, om existensens sakrament, skulle kunna stå i eldskrift över Lindgrens verk. Det går på många sätt att läsa hela författarskapet som ett försvar för den mänskliga heligheten. Den ovan beskrivna passagen är något av en nyckelscen hos Lindgren, vilket inte minst märks på hur han valt att placera den i romanen. Scenen återfinns alltså i ”Dorés Bibel”, den mellersta (men sist utgivna) av berättelserna i den romantriptyk som 2008 gavs ut under samlingstiteln ”Nåden har ingen lag”, och där ”Hummelhonung” och ”Pölsan” (2002) utgör de två andra delarna. Det är i denna scen som de tre romanerna möts och binds samman. Ty inte nog med att den ordblinde huvudpersonen från ”Dorés Bibel” är en av dem som lyssnar till kvinnans föreläsning, som alltså är en sammanfattning av de händelser som skildras i ”Hummelhonung”, utan i publiken finns också den fabulerande notisskrivaren från ”Pölsan”, Manfred Marklund.

Genom att på detta sätt låta de tre roman­världarna mötas skänker Lindgren denna scen en känsla av centralpunkt. Och när kvinnan efter att hon formellt avslutat sin föreläsning säger: ”nu är det sagt, nu har jag ingenting att tillägga, detta var min sista föreläsning”, då misstänker man att det är Lindgren själv som här talar genom sin romanfigurs mun och liksom sammanfattar sitt livsverk. Är det så man ska läsa scenen, får kvinnans sista ord till den samlade åhörarskaran en extra ironisk touche: ”Just innan hon förpassades ut genom dörren vred hon huvudet mot oss åhörare och ropade: Och bry er inte om att läsa de där böckerna som jag skrivit!”

Annons
X

Det finns all anledning, inte minst med tanke på ovan beskrivna scen, att betrakta det sakramentala motivet, där i synnerhet den mänskliga värdig- och heligheten står i centrum, som det bärande temat i Lindgrens författarskap. I snart sagt allt han skrivit är respekten för människans unika och oskattbara värde, samt en grundläggande sakramental livskänsla, de kanske viktigaste motiven.

I Kaj Schuelers intervjubok Torgny om Lindgren” (2013) återkommer Lindgren till det tyska ­begreppet Haltung und Würde, vilket kan översättas ungefär som ”hållning och värdighet”. Ett begreppspar som Lindgren själv beskriver som grundläggande ”för den gamla tyska borgerliga kulturen”. När Lindgren i Schuelers bok berättar om hur han tolkar detta begrepp blir den människosyn som också genomsyrar Lindgrens verk tydlig. Lindgren säger: ”Würde är detsamma som människovärde, att varje människa har ett eget värde, är värde-full. Det borde man alltid skriva med det där bindestrecket så att det syns vad ordet egentligen består av, att varje människa är full av värde.”

Begreppet har alldeles uppenbart en stor betydelse för Lindgren, vilket som sagt också speglas i hans verk. I centrum av Lindgrens sista roman, ”Klingsor” (2014), finns en bild som på sätt och vis kan ses som en illustration av Haltung und Würde-begreppet. Romanen handlar om en målare som en dag, inne i de västerbottniska skogarna, hittar ett glas på en snedsågad stubbe. Det är hans förfader som efter ett ovanligt spritblött skogsrus lämnat kvar det där i skogen. I åratal har det stått där på den sneda stubben. När Klingsor, som målaren precis som i Hermann Hesses ljuvliga lilla kortroman heter, tar med sig glaset hem märker han att det ­lutar på ett märkvärdigt sätt. Klingsor förstår då vad som måste ha hänt. Glaset har helt enkelt anpassat sig till det sluttande underlaget, blivit rakt upptill men snett nedtill: ”Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.”

För Klingsor leder detta till den avgörande insikt som i ett slag gör honom till konstnär: den döda materien är inte död. Döden är ett bedrägeri. Det är utifrån denna insikt som Klingsor sedan bygger sitt konstnärskap och liv. Men glaset skulle också ­kunna fungera som en bild av människan, hennes hållning och värdighet: människan som vägrar låta sig kuvas, som trots de mest sneda omständigheter lyckas hålla sig upprätt och behålla sin värdighet.

Men frågan är om Lindgren, när han talar om Haltung und Würde, inte är en aning försiktig med ­orden. Ty det som Lindgren i Schuelers bok talar om som människans värdighet skulle, åtminstone om man utgår från Lindgrens verk, kunna ersättas med det högtidligare och ännu anspråks­fullare begreppet helighet.

Frågan om det heliga är central hos Lindgren: Vad är heligt? Vem kan anses vara ett helgon? ­Frågorna finns som en underström i det mesta Lindgren skrivit, men är särskilt tydliga i böcker som ”Hummelhonung” och ”Bat Seba” (1984). I den senare romanen, som är en parafras på Bibelns berättelse om kung David och Bat Seba som återfinns i Andra Samuelsboken och Första Konungaboken, ställer Bat Seba den avgörande frågan: ”Men varför är inte själva livet heligt? /…/ När kopparkrukor och smörjoljor och prästers sandaler kan vara heliga borde väl också människans liv kunna vara heligt! Anden som är i människan!”

Det heliga är i judekristen tradition givetvis ett komplext och inte alldeles lättfångat begrepp. Grovhugget och förenklat skulle man dock kunna beskriva det som något okränkbart, något för det gudomliga särskilt avskilt som människan endast genom någon form av rituell eller moralisk rening förmår närma sig. Vad Lindgren konsekvent gör i sina romaner och berättelser är att förlägga det ­heliga hos människan själv. Människan blir heliggjord. Lindgren åstadkommer denna heliggörelse inte genom att försköna människan, utan tvärtom genom att skildra henne så utsatt, sårbar och inte sällan fysiskt anskrämlig som möjligt. Det vardagliga och ibland snudd på anstötliga framstår hos Lindgren som helighetens själva essens. På så sätt framträder en djup och fullständigt ovillkorad ­humanism i Lindgrens verk, där ofta det udda och avvikande framstår som det verkligt mänskliga.

Detta, att liksom vardagliggöra heligheten, är en del av den ironi som är Lindgrens främsta litterära metod. En ironi där det låga inte bara kontrasteras utan även sammanblandas med det höga. Som kvinnan i ”Hummelhonung” som skriver en bok om den heliga Kristoffer, men där de två trätande och döende bröderna, den ene vulgärt överviktig och den andre ständigt omgiven av en kväljande stank, också förvandlas till ett slags helgon. Eller som Bat Seba, som drabbas av ett heligt medlidande, ja kanske rentav kärlek, när hon ställs inför den försupne och frånstötande Mefiboset. Eller som Lars Högström och Robert Maser, som i den tarvligaste av alla maträtter, kött- och inälvsgröten pölsa, ser en symbol för det sublima.

Här handlar det alltså inte om att människan ­renas, helgas och upphöjs till helighet, utan att det ­gudomliga inkluderas i, eller helt enkelt likställs med, det mänskliga. ”Jag tror att Gud är livet och människosläktet”, som Bat Seba uttrycker det. Här anar man en annan tanke som är återkommande hos Lindgren och som är kopplad till helighets­motivet, en tanke som får sina allra tydligaste gestaltningar i romanerna ”Hummelhonung” och ”Bat Seba”, nämligen den att människan snarare föreställer än är, att hon snarare liknar än att vara. En variation på den bibliska föreställningen att människan är skapad till Guds avbild. Och det är ur denna gudslikhet människans helighet springer.

Denna tanke om tillvaron som en före­ställningsvärld representeras på ett tydligt sätt av profeten Natan i ”Bat Seba”. Allting, menar han, har Gud skapat till en liknelse. I en känd scen där Natan konfronterar kung David, som lagt beslag på Bat Seba och sett till att hennes man Uria dräpts, är det just i form av en liknelse som Natan väljer att påtala konungens synd. I Lindgrens roman kommer kung David och Natan sedan att samtala om liknelsens natur.

David klagar över att Natans liknelser alltid är så tvetydiga och svårfångade, de kräver alltid uttydning. ”En liknelse ska kunna tydas på många sätt”, försvarar sig Natan. ”Den ska vara som ett djupt vatten som växlar färg och skapnad med ljuset.” ­”Sådana liknelser finner jag meningslösa”, säger David. ”Allt jag begär av en liknelse är klara besked.” Natan svarar: ”En god liknelse innehåller ett oändligt antal klara besked, ja till och med ett otal klara besked som motsäger och utesluter varandra.”

Natans tal om liknelsens mångtydiga natur kan också läsas som en beskrivning av den människosyn som genomsyrar Lindgrens författarskap. För hos Lindgren tycks det framför allt vara människans karaktär av paradox och gåta som gör henne helig. När kung David, som i hela sitt liv varit uppslukad av helighetens mysterium, i slutet av romanen frågar sin drottning vad som egentligen är ­heligt svarar Bat Seba: ”Det ofattbara och ovissa är det enda som är heligt.”

För ironikern Lindgren är huvudsaken hela tiden att peka på människans motsägelsefullhet, hennes, så att säga, ofattbarhet. Lindgren har sagt att han vill visa på ”förvirringens rikedom och glädje”. Men kanske kan denna förvirrande glädje inte uppnås förrän man accepterat tillvaron, med alla dess ironier och inre motsättningar, som något i sig självt heligt. Kort sagt, när man tagit till sig själva existensen som sakrament.

Annons

Torgny Lindgren (1938–2017).

Foto: Foto: Stefan Jerrevång/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X