Torgny Lindgren lovsjunger livslögnen

Ny bok På måndag utkommer Dorés Bibel. Den fullbordar Torgny Lindgrens romansvit, som började med Hummelhonung och fortsatte med Pölsan. SvD har träffat författaren och pratat om livslögner, nåd och skillnaden mellan ironi och satir.

Under strecket
Publicerad
–‑Jag har, eller kanske har haft, ett fruktansvärt bra minne, säger den alltid lika välskräd­dade Torgny Lindgren. Dorés Bibel är, liksom tidigare verk fyllt av citat, förvrängningar av citat och allusioner. ”Jag tar mig friheten att skämta med filosofin och religionen.”

–‑Jag har, eller kanske har haft, ett fruktansvärt bra minne, säger den alltid lika välskräd­dade Torgny Lindgren. Dorés Bibel är, liksom tidigare verk fyllt av citat, förvrängningar av citat och allusioner. ”Jag tar mig friheten att skämta med filosofin och religionen.”

Foto: Malin Hoelstad / svd
Annons

Det måste ha varit 1951 när pojken Torgny Lindgren en sista gång reste för att kontrollera lungsoten. Han var då 13-14 år gammal. Under det besöket på lasarettet - då det visade sig att han inte bara befriats från lungsoten utan också förklarades immun - träffade han en några år yngre pojke. Denne berättade att han varken kunde lära sig läsa eller skriva: Orden bara surrade och for runt framför honom. Ja, ibland så intensivt att han tvingades att slå efter dem som efter en flugsvärm.
Pojken gjorde intryck men vänskapen blev kort. Många år senare frågade Lindgren sin mor vad som hänt med pojken och fick då svaret att han fortfarande inte kunde läsa eller skriva.
Torgny Lindgren har aldrig kunnat släppa pojkens öde och nu, när han sitter lätt framåtböjd, med pipan vilande i askkoppen och efter en i hans tycke mycket bra raggmunk - ”du vet, det skall inte vara ägg i raggmunken” - men lätt irriterad eftersom kyparen kallat rätten husmanskost, när den snarare är en delikatess, säger han:

- Han är som en spegelbild av mig själv, pojken. Men som du förstår har mitt liv varit betraktarens. Jag har ju inget annat gjort än läst och skrivit. Jag vet inte vad det blev av pojken, men detta är min föreställning om vad det blev av honom, säger Lindgren om huvudpersonen i den nya romanen Dorés Bibel, en man som på ålderns höst säger sin livshistoria i en inspelningsapparat av märket Sony MZN sjuhundratio, för skriva kan han inte.
Men teckna, exakta kopior av Gustav Dorés detaljrika illustrationer till Bibelns många berättelser. Det har han kunnat alltsedan den dag han för första gången utsattes för familjebibeln: ”Jag kunde inte försvara mig där jag låg i min vagga. Jag sveddes av dem”, som det står skrivet i romanen. En erfarenhet, om än något mindre drastisk, som också är hans upphovsmans. Redan som 3-4-åring kunde han sitta och bläddra och fantisera inför de uttrycksfulla illustrationerna och där påbörjades ett livslångt umgänge med orden.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons