Annons

”Toppstyrningen blir en katastrof för hela sporter”

Med hot om indragna bidrag pressar Riksidrottsförbundet resursberoende specialförbund att slakta väl fungerande tävlingsstrukturer för barn och unga. Förbundet tar avarter inom de stora lagsporterna som intäkt för att diktera regler, vilka på sikt stäcker unga ambitiösa talanger och underminerar individuella idrotters attraktionskraft, skriver frilansjournalisten Jens Fellke.

Under strecket
Publicerad

Sportskola i Peking, Kina. Hur ska vi kunna konkurrera internationellt inom till exempel bordtennis, undrar journalisten Jens Fellke och kritiserar Riksidrottsförbundet.

Foto: Leif R Jansson/TTBild 1 av 2

Jens Fellke

Foto: PrivatBild 2 av 2

Sportskola i Peking, Kina. Hur ska vi kunna konkurrera internationellt inom till exempel bordtennis, undrar journalisten Jens Fellke och kritiserar Riksidrottsförbundet.

Foto: Leif R Jansson/TTBild 1 av 1
Sportskola i Peking, Kina. Hur ska vi kunna konkurrera internationellt inom till exempel bordtennis, undrar journalisten Jens Fellke och kritiserar Riksidrottsförbundet.
Sportskola i Peking, Kina. Hur ska vi kunna konkurrera internationellt inom till exempel bordtennis, undrar journalisten Jens Fellke och kritiserar Riksidrottsförbundet. Foto: Leif R Jansson/TT

DEBATT | BARNIDROTT

David Björkryd är elva år och älskar bordtennis. Sen han var fyra har han lekt och tränat pingis. Mycket pingis. Med sällsynt talang, lust och energi spelar han nu för att lära sig så mycket han nånsin kan. I framtiden hägrar drömmen att bli proffs, spela i landslaget, nå världstoppen. Nästa vår avgörs ungdoms-SM i hans hemstad Eskilstuna, men då är David förbjuden att vara med. Han anses för ung. Det anses skadligt för honom att delta. Fast han hade kunnat vinna hela 13-årsklassen. Istället förpassas han nu till läktaren.

Det finns många unga ambitiösa flickor och pojkar som med glädje viker sin fritid för utmaningar vid bordtennisbordet. Och som inget hellre hade velat än att få spela det där ungdoms-SM:et, att mäta sig med andra på årets tävlingshöjdpunkt – om att bli svensk mästare.

Annons
Annons

Men. Som ett led i anpassningen till Riksidrottsförbundets (RF) anvisningar för barn- och ungdomsidrott har Svenska Bordtennisförbundet ändrat sina regler. Inte för att de förtroendevalda anser att elvaåringar tar skada av att spela Ungdoms-SM. Inte heller för att de är övertygade om att detta är orsaken till att många slutar även med pingis framåt femtonårsåldern. Nej, de är rädda att gå miste om de ekonomiska bidrag som RF hotar dra in om anvisningarna inte följs. Så nu monterar bordtennisförbundet ned och gör om ett väl fungerande tävlingssystem, som sporrat tusentals unga pingislirare genom åren, inte minst de som nått landslaget och makalösa framgångar i världstoppen.

Bordtennisen är inte ensam. Varje idrotts specialförbund tvingas till motsvarande beslut.

RF:s och Björn Erikssons oro (SvD Debatt 5/10) för att idrotten tappar medlemmar är berättigad. Varje förlorad medlem är ett misslyckande för idrotten, vars positiva och mångfacetterade påverkan på individer och samhälle är svåröverskattad. Men de RF-dekret som förväntas vända trenden utgår från att alla idrotter har samma problem. Att alla barn som idrottar har samma behov. Den underliggande normen för RF är lagidrotterna och de barn som far illa där. De individuella idrotternas särarter och barn som har en större iver än genomsnittet att utvecklas i sin idrott bryr man sig inte om.

För många specialförbund är RF:s toppstyrning en katastrof. Små idrotter som exempelvis bordtennis är nämligen beroende av medial exponering för att få barn och ungdomar att börja spela. Medialt genomslag får man igenom internationella toppresultat och stjärnglans. Globalt ökar konkurrensen inom pingis dramatiskt. Exempelvis har Frankrike sedan början av 2000-talet infört ett ambitiöst talangsystem som startar i åttaårsåldern. I Kina tränar de kommande världsmästarna extremt mycket redan från 7-8 års ålder. I Japan vimlar det av dagisbarn som spelar pingis för att bli en ny Ai-chan (japanska med superstjärnestatus) eller en ny Harimoto (13-åringen som i år nådde kvartsfinal på VM i herrsingel).

Annons
Annons

Jens Fellke

Foto: PrivatBild 1 av 1

Om svenska ungdomar varken får börja tävla i nationella mästerskap eller tävla och träna utomlands förrän vid 12-13 års ålder – hur ska då svensk pingis på sikt kunna hävda sig i världseliten? Vilka konsekvenser får det för en sport som i början av 1990-talet regerade pingisvärlden men som inte haft en topp tio-spelare sedan J-O Waldner 2002?

Istället för att toppstyra barns idrottsutövande borde RF och specialförbunden:

1) göra professionella genomlysningar av varje specifik idrott;

2) anpassa åtgärdsprogram mot tappet av aktiva utifrån varje idrotts särart.

Att detta inte föregick dekreten är skandalöst. Nyckeln till att behålla unga aktiva ligger i att scanna var de specifika problemen existerar i verkligheten. Då kan man sätta in rätt åtgärder på rätt ställe.

Den självklara lösningen är massiv satsning på utbildning. För att så få fram ett ledarskap som förmår skapa bra idrottsmiljöer där alla barns olika motivationsnivåer tillfredsställs.

Så vänds medlemstappet. Så återfår specialförbunden sin frihet att själva besluta om hur deras verksamhet ska utvecklas. Så kan David Björkryd och de pingispassionerade unga som vill tävla om medaljer på ungdoms-SM göra det. Istället för att förpassas till läktaren.

Jens Fellke

frilansjournalist och författare, bland annat till biografin om Jan-Ove Waldner

gjorde, tillsammans med Helena Egerlid och Henrik Georgsson, SVT-dokumentären Bragden om hur svenska herrbordtennislandslagets blev världsledande i slutet av 1980-talet

före detta elitseriespelare i Ängby SK och tränare sedan slutet av 1970-talet

Fotnot: Familjen Björkryd har godkänt att fungera som exempel i den här texten och står bakom budskapet.

Jens Fellke
Jens Fellke Foto: Privat
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons