Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Kalmars jägarinnor Tonårskänslan prickas in snyggt

DEBUTROMAN Längtan bort från småstaden. Känslan av eufori som ligger i att trotsa det utstakade svennelivet. Sällan har passagen mellan ungdom och vuxenliv beskrivits med en sådan poetisk precision som i ”Kalmars jägarinnor”.

(uppdaterad)
DEBUTROMAN Längtan bort från småstaden. Känslan av eufori som ligger i att trotsa det utstakade svennelivet. Sällan har passagen mellan ungdom och vuxenliv beskrivits med en sådan poetisk precision som i ”Kalmars jägarinnor” av Tove Folkesson.
DEBUTROMAN Längtan bort från småstaden. Känslan av eufori som ligger i att trotsa det utstakade svennelivet. Sällan har passagen mellan ungdom och vuxenliv beskrivits med en sådan poetisk precision som i ”Kalmars jägarinnor” av Tove Folkesson. Foto: SOFIA RUNARSDOTTER

Kalmars jägarinnor

Författare
Genre
Prosa
Förlag
279 s. Weyler

Det ligger en hotfull dimma över Kalmars villaområden. ”Vuxendimman. Tröttheten, glömskan. Vad det innebär att växa upp.”

Kalmars jägarinnor är ännu immuna mot dimman. De är en klick tjejer i gymnasieåldern, någonstans mellan medelsvenssons och värstingar. Det är sent 90-tal, en miljö fylld av infravärme, Kalle Anka-pocketar, popfestivaler och Snake på mobilen. Rutinen med fyllor, hångel och stamfiket Fiesta kryddas med lättare ungdomsbrottslighet och andra upptåg.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jägarinnorna drar fram genom staden, okuvliga och världsbäst. De fnyser åt handbollstjejerna, stjäl sprit och godis och kastar vanvördiga toapappersrullar upp i kronan på eken som står på skolgården, ”vanlig och präktig och uråldrig som en fördom”.

    Annons
    X

    Tove Folkessons debutroman handlar inte så mycket om personer eller händelser som den handlar om ett livstillstånd. Vi har alla varit jägarinnor i någon mån, eller åtminstone unga nog, ännu inte fullvärdiga medlemmar av samhället och befryndade med dem som mer exakt passar in på Tove Folkessons beskrivning.

    Före romandebuten har Folkesson skrivit poesi och låttexter. Det hörs. Boken genljuder av välmejslade formuleringar som ger klang åt de sena tonårens sinnesstämningar. Pendlingarna mellan utanförskap, gemenskap, livsleda och euforisk oövervinnerlighet. Den absurda tvärsäkerheten på att världen runtomkring bara är en kuliss till det oändligt spännande spektakel som är det egna livet. Det är inte första gången den deliriska, ungdomliga egocentrismen skildras, men sällan skrivs den med större poetisk precision.

    Personerna i gänget beskrivs med stor ömhet, men de smälter ändå samman till en enda jägarinnekropp. Huvudpersonen Eva tycks både tillhöra den med hull och hår och på något plan stå utanför. Hon är den blyga och begåvade i gänget. Tjejen med en hemlig exit-strategi. Hon vet att hon kommer att ta sina perfekta betyg och lämna Kalmar bakom sig. Hon kommer att plugga på KTH, eller möjligen rent av skriva om jägarinnorna när hon en dag blir stor.

    Det här är en roman där handlingen underordnas känslan och språket. Den känns ibland statisk, som om den fastnat i den nostalgiska dimman en sådan där ljus, vild sommarnatt då man kan svära på att blodet i ens ådror är kolsyrat. De där sommarnätterna tar ju slut allihop, men stannar ändå kvar inombords, redo att väckas till liv av en skicklig låtskrivare eller författare.

    Lika mycket som jag saknar en tydligare framåtrörelse i boken imponeras jag av den som ett prosa-stilleben. Tove Folkesson prickar så snyggt in den tveeggade känslan hos alla oss som varit tonåringar i en småstad, av att man inte kan fly bort och vidare fort nog, samtidigt som tiden kanske helst borde frysas för evigt precis just nu. ”Här, i ett dis av cigarettrök och ännu okrossade drömmar.”

    Annons
    Annons
    X

    DEBUTROMAN Längtan bort från småstaden. Känslan av eufori som ligger i att trotsa det utstakade svennelivet. Sällan har passagen mellan ungdom och vuxenliv beskrivits med en sådan poetisk precision som i ”Kalmars jägarinnor” av Tove Folkesson.

    Foto: SOFIA RUNARSDOTTER Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X