Recension

På fri fotTomrum som får läsaren att hungra efter mer

Livets oförklarligheter styr kvinnoödena i ”På fri fot”. Therese Eriksson blir tillfredställande otillfredsställd av Alices Munros novellsamling.

Under strecket
Publicerad
Alice Munro tick Nobelpriset i litteratur 2013.

Alice Munro tick Nobelpriset i litteratur 2013.

Foto: CHAD HIPOLITO/AP
Annons

Besvikelsen när en Alice Munro-novell tar slut är närapå hundraprocentig. Därför är det märkligt att ett uns av samma besvikelse infinner sig när en novell, på sätt och vis, inte riktigt tar slut. Munro sviker aldrig den genre hon är mästare i, men då och då flirtar hon öppet och rätt hejdlöst med romanen. Som i samlingen ”Tiggarflickan”, som kom på svenska förra året, där samtliga tio noveller har samma huvudperson. Resultatet blir ett antal nedslag i en människas liv, visserligen utan heltäckande anspråk, men med tillräckligt starka band texterna sinsemellan för att läsaren ska frestas att läsa boken som en berättelse i stället för tio.

Något liknande, men i mindre omfattning, sker i ”På fri fot”, som kom ut på engelska för tio år sedan. Tre av samlingens åtta noveller – ”Slump”, ”Snart” och ”Tystnad” – handlar om Juliet och tillsammans tecknar de hennes liv från de första kliven in i vuxenlivet till den begynnande ålderdomen. Nobelpristagaren Alice Munros noveller skapar, med några få undantag, ett begär efter mer. Det är sällan jag känner mig färdig med en historia när den når sitt slut, vilket helt och hållet beror på Munros förmåga att fösa in läsaren i ett litterärt rum där den språkliga skickligheten och den förtätade stämningen gör att man vill stanna kvar för alltid, oavsett vilka hemskheter som sker därinne.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons