X
Annons
X
Recension

Namnens hus Tóibin spränger myten om Elektras blodtörst

Översättningen blir bättre än det engelska originalet när Colm Tóibins "Namnens hus" nu kommer på svenska. Efter att ha laddat irländskt vardagsliv med mytisk kvalitet ger sig den älskade författaren nu på det antika dramat Orestien – och den enligt myten så blodtörstiga Elektra.

Foto: Norstedts och Murdo Macleod
Läs mer om Vinterns böcker 2018

Colm Tóibín har vunnit kritik och publik genom att i romaner som ”Brooklyn” och ”Nora Webster” ge irländskt vardagsliv och kvinnorna som lever i det en ”mytisk” kvalitet. Här går han in i den klassiska antiken och travesterar Orestien. Det har varit angeläget för honom att i ett efterord betona inte bara sin romans ursprung, utan även dess ursprunglighet. Den är hans fiktion, född i hans språkvärld, även om alla de grekiska tragöderna tog sig an den blodiga berättelsen om barnoffer, fadermord och modermord i Mykene, och därmed inledde den traderade myten med fortsatta bidrag av bl a Goethe, Sartre och O’Neill.

Den hellenska flottan står rustad för angrepp på Troja, men eftersom segelmakarna ännu inte uppfunnit kryssen och skepp behöver medvind som får deras tygrektanglar att bågna, står de och stampar i hamn. Kung Agamemnon gör en deal med gudinnan Artemis att offra äldsta dottern Ifigenia i utbyte mot vind. Hustrun Klytaimnestra luras att ta med henne till flottbasen Aulis, förespeglad bröllop mellan flickan och hjälten Akilles. Bruden hamnar i stället på offeraltaret och vinden vänder. När trojanska kriget är vunnet återvänder Agamemnon i full ornat till Mykene och kliver i badet efter resan. Ett förgiftat nät och en kniv gör processen kort med våldsverkaren, segraren, barnamördaren. Klytaimnestra låter liket ligga ute åt flugorna. Orestes som varit bortskickad sedan krigets början kallas hem av sin andra syster, Elektra, för att utkräva ny hämnd, på den hämnande modern.

Foto: Norstedts och Murdo Macleod Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X