Annons
X
Annons
X

Tjejerna som har råkat i trubbel

FÖRSTA MAJ | LOCKAR KNAPPAST MITTENVÄLJARNA SOM S BEHÖVER

Inga stora protester, men inte särskilt många applåder heller. Wanja Lunby-Wedins förklaring att det ibland blir fel men att det är bättre att rätta till felen än att stiga åt sidan, var nog i lättvindigaste laget för att bita på fotfolk och partifunktionärer som i går slöt upp i solskenet på Nybergs torg i Sundbyberg. Inte det minsta lilla handklapp hördes efter LO-ordförandens avbön för agerandet i AMF-skandalen.

Några timmar senare hade temperaturen stigit inte bara i luften. I en kraftfull repris från förmiddagen dundrade Wanja Lundby-Wedin ut över Norra Bantorget: ”Stig inte åt sidan”. Mig skulle det förvåna mycket om inte en och annan LO-medlem drog paralleller till LO-basens beslut att sitta kvar, trots mullret underifrån. Eller hur ska man uppfatta de upproriska fackledarna som igår menade att både Wanja Lunby-Wedin och Mona Sahlin borde bytas ut? För egen del har jag inga synpunkter på den saken, men jag noterar som alla andra att missnöjet gror.

Lunby-Wedins anklagelser mot finansminister Anders Borg för att han passivt ser på medan finanskrisen sveper över klotet tangerade hysterins gräns. Så vidare konstruktivt var inte heller hennes grepp att berömma regeringen. Efter tre meningar raljerade hon på känt manér över allt från statsministerns städintresse avspeglat i regeringens billigare hushållstjänster till att arbetsmarknadsministern borde bli hela Sveriges smiley.

Annons
X

Medierapporteringen den här våren kan ge intryck av att folk i allmänhet går omkring och bekymrar sig över om S och LO ska hitta tillbaka till sina forna positioner i politiken. Själv tror jag inte att befolkningen nådens år 2009 hänger sig åt grubblerier om hur skadat LO och S är. Efter gårdagens förstamajfirande känner jag mig än mer trygg i förvissningen om att det är nya tider som gäller även i politiken. För vad är det egentligen som säger att Socialdemokraterna inte har funnit sin rätta position?

Utförslöpan för S var ett faktum redan under Göran Perssons tid. Om Mona Sahlin ska ha en chans att bryta den negativa spiralen och på allvar utmana regeringsalliansen, då måste hon snabbt börja locka till sig mittenväljare.

Det gjorde hon inte i går. Hennes angrepp mot den borgerliga regeringens politik låg i retorisk hätskhet inte långt efter samarbetspartnern Lars Ohlys. Och det i ett för Sahlin synnerligen besvärligt läge när hon mest av allt behöver profilera sig som en insiktsfull och ekonomiskt ansvarstagande statsministerkandidat.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Om Sahlin hade velat sätta en tilltalande statsmannamässig bild av sig själv borde hon till att börja med ha passat på att i sitt förstamajtal förklara borgfred mellan S och regeringen under det kommande halvåret då statsminister Fredrik Reinfeldt tar över rodret på EU-skutan. Det hade gått hem hos mittenväljarna, som är mer intresserade av ett framgångsrikt svenskt ordförandeskap än av partipolitisk strid.

    Men Mona Sahlin har press på sig att agera mer revanschlystet än så. Precis som Fredrik Reinfeldt hade tidigare har S-ledaren personer i sin omgivning för vilka hon är tvungen att bevisa att hon duger. Några av dessa skeptiker inom partiet har hon gjort sig av med, men tillräckligt många finns kvar för att fjättra henne till händer och fötter. Ett exempel på det var som bekant när hon tidigare i år tvingades ta med en triumferande vänsterledare i det rödgröna samarbetet.

    Det är synd om Mona Sahlin, frestas man att säga.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X