Annons
X
Annons
X

Hynek Pallas: Tjeckisk magi av kött och blod

(uppdaterad)

Bohumil Hrabal, som skulle ha fyllt 100 år i dag, var från 60-talet och framåt Tjeckoslovakiens populäraste författare. Han beskrev folkliga gestalter av kött och blod, men gav dem ett surrealistiskt skimmer.

Bohumil Hrabal (1914–1997).
Bohumil Hrabal (1914–1997).

Den 3 februari 1997 störtade den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal till sin död från ett sjukhusfönster i Prag. Dagen därpå skrev tidningarna om en tragisk olycka: Hrabal hade skjutit fram ett bord på femte våningen för att mata duvorna och lutat sig för långt ut.

Hrabalkännarna var skeptiska. Den 82-årige författaren, vars närmaste släktingar gått bort åren dessförinnan, hade i intervjuer sagt att han ”var färdig”. Och lockelsen, eller rädslan, att avsluta livet genom ett fall från femte våningen – samma våning där hans bostad i Prag var belägen – var återkommande i hans texter. Som det står i essän ”Kouzelná flétna” (Trollflöjten):

Hur många gånger har jag inte velat hoppa ut från femte våningen, från min lägenhet, där varje rum värker i mig, men alltid har en ängel räddat mig i sista stund, jag dras nedåt på samma sätt som min doktor Franz Kafka som ville hoppa från femte våningen... även för honom värkte väl världen och livet, likadant som Malte Laurids Brigge ville hoppa från femte våningen, även för honom värkte världen i Paris.

Annons
X

Hrabal, som skulle ha fyllt 100 år i dag, var från 60-talet och framåt Tjeckoslovakiens populäraste och mest produktive författare, med böcker som ”Låt tågen gå!”, ”Jag har betjänat kungen av England” och ”Den lilla staden där tiden stod still”.

Debuten kom dock sent i livet. Hrabal växte upp på ett bryggeri öster om Prag och som 20-åring, strax innan kriget, utbildade han sig till jurist och läste parallellt vid humanistiska fakulteten för att stilla vad han själv beskrivit som en abnorm bildningstörst. Han slukade franska surrealister och tyska filosofer. I likhet med många andra kunde han dock inte verka som författare under naziockupation och den socialistiska diktaturen. I stället arbetade Hrabal bland annat som tågklarerare, stålverksarbetare och returpapperspressare. Minnena från uppväxten, humaniorastudierna och erfarenhet av diverseyrkena skulle komma att utgöra stommen i hans historier.

Hrabal påpekade ofta att han ”bara” var en återberättare. På ett sätt stämde det: han baserade sina böcker på riktiga personer, hågkomster och historier från krogen (den tjeckiska hospodan som var hans andra hem). Som morbror Pepin, historieberättaren som ”kom för att bo hos oss i två veckor men stannade i fjorton år”; en central figur i Hrabals första självbiografiska trilogi (”När seklet var kort”, ”Den ljuva sorgen” och ”Harlekins millioner”).

Men det var hans unika stil som gav figurerna liv. På 50-talet började Hrabal experimentera med en flödande prosa inspirerad av Céline, Beckett och Joyce, där udda karaktärer skapar pärlband av elaborerade, komiska anekdoter med referenser och vilda associationer till allt från Hegel och Lao Zi till habsburgska militäruniformer, Charles Lindbergh och Camus. Alltsammans i en vacker blandning av talspråk och lyrik. Författaren själv kallade detta för ”pabeni”, trubbigt översatt med ”palaver”.

**I boken ”Něžný barbar” **(Öm barbar) skriver Hrabal om sin vän, den egensinnige grafikern Vladimir Boudník och hur denne ”älskade uppgrävda gator, i deras inre vattenrör, elledningar och telefonkablar som slitits upp likt inälvor; alla dessa svarta luftslangar som med sina tentakler omfamnar förfasade konventionella fotgängare likt ormarna i Laokoongruppen”. Hrabal vill att hans språk ska vara som den där uppslitna gatan, och att ”det är upp till läsaren att över dessa flödande och kringkastade ord och meningar närhelst han vill lägga en planka eller en hastigt hopkastad bro, på vilken han kan ta sig till andra sidan”.

Paradoxen är att Hrabal ivrigt bidrog med plankorna. Än genom sina bildade referenser, än med idiom, dialektal slang och arkaiska facktermer. Allt sammanklistrat i den ordrika tjeckiskan med sina möjligheter till böjelser och ändelser. (Det gör Hrabal starkt knuten till sitt språkområde och mycket svåröversatt – något som den svenske översättaren Mats Larsson vittnat om).

Slavistikforskaren Miloslava Slavíčková har påpekat att Hrabal ”befriade surrealismen från dess exklusivitet och lade surrealistisk inspirerade bilder i sina folkliga gestalters mun”, och den brittiske kritikern James Wood har beskrivit författaren som en tidig magisk realist. Liksom Tjechov lånade han ur tidningar, men hade en särskild känsla för att hetta upp notisernas mänskliga kärna tills den glödde. ”Förkroppsligade begär” kallar Wood resultatet medan Hrabals namn på denna sublimering var ”pärlan på botten” (”perlička na dne”).

1963 fick detta bli namnet på hans första novellsamling, vars häftiga framgångar berodde på just denna glödande folkliga surrealism. Boken hade stått klar 1959, men dragits tillbaka av censorerna som värnade den socialistiska realismen. Men på fyra år hade något hänt. Nu, efter ett decennium av stalinism, var suget efter berättelser som handlade om människor av kött och blod – magisk vardagsrealism – enormt. Noveller som ”Herr Balthazars död” och ”Restaurangen vid slutet av världen” handlade inte om kollektivet – eller om människor som räddar skörden för kollektivets bästa – utan om vanliga personer, ofta i utkanten av samhället, som utan att vara till mycket nytta stretade på och försökte vara lyckliga.

Persongalleriet består av spränglärda idioter och heliga dårar. Godhjärtade, naiva och ibland pompöst uppblåsta. I sitt DNA bär de på den tjeckiska 1900-talslitteraturens urtyp – Jaroslav Hašeks soldat Švejk. Hrabal avgudade boken, ”skriven med en vänsterhandens lätthet, som om Hašek avverkat den efter en bakfylla”. Både denna till synes lätta hand och den lilla människan präglade också hans första roman, ”Danslektioner för äldre och försigkomna” från 1964, skriven i en enda porlande mening som sträcker sig över 90 sidor.

Att Hrabals persongalleri och hans vardagliga berättelser med surrealistisk skruv känns igen i 60-talets tjeckoslovakiska filmvåg är heller ingen slump. Författaren blev intimt länkad till den från första stund, när en grupp regissörer baserade filmantologin ”Pärlor på botten” på hans noveller.

Hrabal skulle komma att ha ett nära samarbete med en av dessa regissörer, Jiří Menzel, livet ut. Tillsammans skrev de manus till ”Låt tågen gå!” – baserad på Hrabals erfarenheter från naziockupationen – som vann en Oscar 1966. Tre år senare omvandlade de novellsamlingen ”Annons om huset där jag inte längre vill bo” till ”Lärkmarionetter”. Filmen, som gör narr av fackpampar och utspelar sig på ett skrotupplag där intellektuella arbetar under banderoller med slagord, var en bidragande orsak till att Hrabal efter ockupationen fick publiceringsförbud.

70-talet blev tufft för Hrabal. Liksom kring alla framstående författare, konstnärer och musiker stod en dragkamp om honom. Myndigheterna hade nog med att författareliten – som likt Ivan Klíma och Milan Kundera var Hrabal-adepter – hade vänt dem ryggen. Den folkkäre författarens verk skickades till papperskvarnen där hans fru arbetade.

1974 gjorde Hrabal avbön och fick publiceras, men under kontrollerade former och med resultat att hans böcker brändes av regimkritiker. Nu kom den första minnestrilogin (som skulle följas av en andra på 80-talet). Samtidigt skrev Hrabal sina två starkaste verk, ”En alltför högljudd ensamhet” och ”Jag har betjänat kungen av England”. Om trilogins ömt nostalgiska skrönor har ena foten i Habsburg, då är dessa krönikor över Tjeckoslovakiens diktaturdecennier.

I ”Jag har betjänat kungen av England” står en hrabalsk halvidiot vid sidan av världshändelserna: Dítě (”barn”) den diminutive kyparen med mindervärdeskomplex som en gång serverade kejsaren av Etiopien på hotell Paris och som aldrig låter någon glömma det. Boken följer honom från 30-talet till kommunisttiden och är Hrabals mest visuella upplevelse, fylld av finurligt uttänkta scener.

Men det går inte att missta sig på kritiken: Dítě är en klumpig opportunist som gifter sig med en nazistisk idrottskvinna just som tyskarna ockuperar landet och blir rik under mörkaste stalinism. Och eftersom Dítě alltid velat vara miljonär blir han förnärmad när man konfiskerar rika människors egendom men förbigår honom. Varpå han stövlar in på kommissariatet med sin bokföring. Boken går utmärkt att läsa som metafor för en uppblåst nation i Europas mitt som opportunistiskt manövrerar världshistoriens framfart.

Mästerverket ”En alltför högljudd ensamhet” – cirkulerad som samizdat och publicerad först efter 1989 – är det närmaste ett ideologiskt självporträtt Hrabal kom. Huvudpersonen Haňt́a har i 35 år mosat returpapper i en källare och förläst sig på vackra böcker som han räddar undan pressen. Författaren är i sitt esse när han spänner en båge från det komiska till det tragiska och låter det spränglärda – och uppenbart galna – berättarjaget spinna ut i vackra monologer och källarbetraktelser av en stat som förbjuder böcker.

Boken inleds med Faust-citatet ”Endast solen har rätt till sina fläckar”. Det kan läsas som en kommentar till landet som försöker radera sin historia: med tårar i ögonen står berättarjaget och ser regnet förvandla tyska böcker till gyllene vatten som rinner ur tågvagnar. Det framgår tydligt att Hrabal i likhet med många andra centraleuropeiska intellektuella ogillade den tjeckiska nationalism som suddade ut sin flerspråkiga, mångkulturella mylla.

Men citatet kan också stå som kontrapunkt till hela Hrabals författarskap: människorna är aldrig helgon; de är brutna, skitiga, komiska, tragiska, vanliga och helt fantastiska. Var och en av dem har en pärla på botten som de kan plocka fram i en anekdot på krogen och som författaren kan spinna ut i en ändlös mening.

Och oavsett om Hrabals död var olycka eller självmord så hade den omisskännliga drag av dessa mänskliga poetiska groteskheter som utmärkte hans stil, där en mening bestod av möten mellan livets extremer: en man skjuter i första satsen fram ett bord för att mata duvor, i bisatsen möter han sin död fem våningar ner.

Att frågan om vad som hände i det där kommatecknet i många år efteråt gav upphov till historier på hospodan – det skulle Hrabal ha älskat.

Hynek Pallas
är fil dr i filmvetenskap och kritiker i SvD.

Annons
Annons
X

Bohumil Hrabal (1914–1997).

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X