Annons
X
Annons
X

Tjeckiens unga kräver svar

På måndag är det 25 år sedan en studentdemonstration slogs ner av kravallpolis i Prag – en händelse som ledde till det som i dag kallas för Sammetsrevolutionen. SvD:s Hynek Pallas talar med tjecker ur en generation som är för ung för att minnas 1989 men börjar ställa kritiska frågor om minne och historia i ett land där antikommunism har blivit statsideologi.

(uppdaterad)
Det 12 meter höga och 30 meter breda Stalinmonumentet i Prag uppfördes 1955 och förstördes 1962.
Det 12 meter höga och 30 meter breda Stalinmonumentet i Prag uppfördes 1955 och förstördes 1962. Foto: ARKIVBILD FRÅN 1956.

Den 1 maj 1955 avtäcktes världens största Stalinstaty i Prag. Dagen innan tog skulptören livet av sig. Det 15 meter höga och 22 meter långa granitmonumentet hade usel tajming även i andra avseenden: mindre än ett år senare skulle Nikita Chrusjtjov ta avstånd från Stalinkulten och 1962 lät man spränga statyn med 800 kilo dynamit.

– Varför? Det är ju en perfekt metafor för att beskriva det här landet, skrattar regissören Rozalie Kohoutová när jag frågar om fascinationen för statyn som hon nyligen gjort film om.

Kohoutová tillhör en växande skara konstnärer och intellektuella som knappt minns 1989 – själv var hon fyra år – men som ifrågasätter dagens Tjeckien och förhållandet till 1900-talshistorien. När hon tillsammans med andra unga regissörer filmatiserade boken ”Gottland” – en polsk essäsamling om Tjeckien – valde hon därför att göra episoden till samtidskommentar utifrån det mytologiserade tidiga 90-talet.

Annons
X

I filmen intervjuar hon mannen som startade Prags första rockklubb i statyns fundament 1990. ”Under Stalin” är i det postkommunistiska Prags kulturhistoria vad Studio 54 var för 70-talets New York: här minglade Václav Havel med internationella punkikoner och en ny generation som ansåg sig fri att kasta sig ut och göra precis vad de ville. Den inställningen blev också problemet.

– Som klubbkillen säger: ”Det var en tid att ta. En del tog tomma lokaler och fixade fester. Andra tog miljardindustrier”.

Korruption var ingen nyhet i Tjeckien – kommunismen var ett råttbo av parallella ekonomier. Men magnituden och den politiska sanktioneringen på 90-talet var häpnadsväckande och är nu extremt svår att få bukt med. I fjolårets korruptionsindex från Transparency international landade Tjeckien på 54:e plats, efter Bahrain.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Det är absurt, säger Kohoutová. Och precis som Stalin, uppförd och riven av samma folk, fortsatte mycket i samma hjulspår. Man hade behövt dra ett streck efter 89, hålla processer. Det gamla kommunistpartiet skulle ha förbjudits. Jag tycker att folk kring Havel gjorde fel. Men jag förstår också att det, precis som i Tyskland på 60-talet, måste komma en ny generation som kan ställa svåra frågor på neutralare vis.

    Dagen därpå får hon medhåll om tjeckerna som världsledande i att vända kappan efter vinden av jämnårige Michal Uhl, sociolog, miljöpartistisk politiker och styrelseledamot i Institutet för studier av totalitära regimer. Han inleder vår lunch med att läxa upp mig när jag använder begreppet ”Sammetsrevolutionen”.

    – 1989 var ingen revolution utan ett överlämnande. Partiet visste att de var på väg att förlora den politiska makten och bytte den mot ekonomisk makt. Havel valdes av det kommunistiska parlamentet, och ett par år senare var dissidenterna ute ur leken, säger Uhl och fortsätter med att förklara hur detta blivit ett politiskt problem

    – Det fanns ingen nyanserad diskussion om kommunisttiden. Václav Klaus (grundare av högerpartiet ODS och 90-talets dominerande politiska figur) gjorde antikommunismen till mantra med sig själv som symbol mot det som hade varit. Han angrep allt till vänster om Thatcher, inklusive facklig organisering. ”Allt” före 1989 var dåligt och därmed allt som kunde kopplas till det. Samtidigt samarbetade Klaus intensivt med folk från den gamla regimen.

    Som vänsterintellektuell är Uhl frekvent måltavla för en höger som menar att han relativiserar när han vill ha mer nyanserad historiesyn.

    – Min kritik mot antikommunismen är att man, paradoxalt nog, är för lite kritisk, och på fel sätt. Genom att påstå att perioden före 1989 var totalitär – att någon släckte lampan 1948 och så var det Nordkorea i 40 år – säger man också till folk att ”ni kunde inte göra motstånd, ni var maktlösa”. Vilket inte är sant. Men i ett land där en person i varje familj var kommunist är det vad människor vill höra.

    Uhl förklarar hur högern använder det totalitära som argument för att svartmåla individer som fortsatt att vara vänster eller socialdemokrater, inte sällan de forna dissidenterna, samtidigt som strukturerna – korruptionen, segregationen av romer – har fått fortsätta.

    – Det borde inte förvåna att landets populäraste politiker i dag är en oligark, säger han och syftar på finansministern Andrej Babiš. Partiledaren i populistpartiet ”Ano” (”Ja”) är också Tjeckiens näst rikaste man – ägare till industrier, tv-bolag och två av landets största dagstidningar.

    Vad ska man göra då, undrar jag.

    – Vi måste förstå varför regimen inte föll innan 1989. Vilka var de ruttna strukturerna i dåtidens samhälle och hur har de fått fortleva? För när man säger ”kommunismen är slut och därmed är allt bra” då har man gett upp. Historien är till för att förstås – inte dömas.

    Den här politiken och ideologin tar sig många tragiska uttryck i det nyliberala Tjeckien. Samma kväll får jag en konsthistorisk lektion av skulptören Pavel Karous som illustrerar konsekvenserna för samhällets offentliga minne.

    Karous, som har ett särskilt intresse för konst i diktaturer, började för ett par år sedan cykla för att gå ner i vikt, och stötte då på skulpturer från ”normaliseringen” – löst uttryckt perioden efter ockupationen 1968. De här skulpturerna och utsmyckningarna hade han inte lärt sig något om på konsthögskolan, och när han gjorde efterforskningar fanns det ingen förteckning.

    – Den hade man kastat efter 1989. Men jag dokumenterade 1 800 statyer från 70- och 80-talet bara i Prag.

    Resultatet blev boken ”Utomjordingar och hägrar” som visar hur en diktatur med officiell avsky för abstrakt konst finansierade abstrakta skulpturer i det offentliga rummet – och inte sällan gav svartlistade konstnärer i uppdrag att rita dessa.

    – De var konsekvensen av en lag som innebar att omkring 3 procent av budgeten för alla byggen – motorvägar, lägenhetskomplex – skulle gå till sammanhängande utsmyckning. Det blev mycket pengar och många uppdrag. Flera ansvariga arkitekter gav uppdragen till gamla 60-talsvänner, dissidenter med barn som behövde försörjas. Konsten var anonym, och upphovspersonernas namn hölls borta från tidningarna.

    Efter 1989 slopades inte bara lagen utan också stadsplaneringsposten i Prag. Offentlig smyckning upphörde nästan helt och det blev enklare att muta till sig attraktiva tomter – ibland på platser som borde vara K-märkta.

    – Riktigt bisarrt är det att man nu river abstrakta statyer i stor skala, många gjorda av undergroundkonstnärer, med hänvisning till att de är ”kommunistiska”, säger Karous och ger sitt favoritexempel.

    – I början på 70-talet smyckades ett sjukhus i södra Prag med en åskvigg – en symbol för läkekonstens gud som Zeus brände ihjäl med en blixt. Fast åskviggen var misstänkt lik bokstäverna ”JP”, delade av den tjeckiska trikoloren. Snart läste folk mellan raderna, drog slutsatsen att det var ett minnesmärke för Jan Palách (som brände sig till döds i protest mot ockupationen 1969) och började lägga ner blommor och tända ljus på platsen.

    Monumentet överlevde diktaturen, men fick en häpnadsväckande epilog. 2003 beslöt nämligen en lokal ODS-politiker att den kommunistiska statyn måste bort.

    – Rätt pikant, eftersom samme man före 1989 varit partiansluten och politiskt ansvarig för offentliga byggen i södra Prag, säger Karous uppgivet.

    Med tanke på hans intresseområde frågar jag Karous vad han tycker bör stå på Stalinfundamentet. Det är en diskussion som genom åren skapat upprörda debatter, och alla från Jaromir Jagr till Michael Jackson har varit på tapeten. I dag står en metronom på platsen. En märkligt slapp och relativiserande symbol, som för att visa att tiden alltid tickar på oavsett vilken regim tjeckerna för tillfället lever i.

    – Vilken fråga! Stalin förstås. Vi har suddat ut tillräckligt mycket historia i det här landet.

    Annons
    Annons
    X

    Det 12 meter höga och 30 meter breda Stalinmonumentet i Prag uppfördes 1955 och förstördes 1962.

    Foto: ARKIVBILD FRÅN 1956. Bild 1 av 5

    Regissören Rozalie Kohoutová har gjort en film om världens största Stalinstaty.

    Foto: HYNEK PALLAS Bild 2 av 5

    Michal Uhl, sociolog, miljöpartistisk politiker och styrelseledamot i Institutet för studier av totalitära regimer sätter upp en affisch på sin hustru Monika Horáková som är representant för de gröna i stadsdelen Prag 2.

    Foto: HYNEK PALLAS Bild 3 av 5

    Skulptören Pavel Karous illustrerar konsekvenserna för samhällets offentliga minne.

    Foto: HYNEK PALLAS Bild 4 av 5

    Demonstrationer i Prag 1989.

    Foto: JUSTIN LEIGHTON /ALAMY Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X