Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Körsbärsträdgården Tjechovs trädgård växer

Marie Richardson, Magnus Roosman och Carl-Magnus Dellow i Dramatens uppsättning av Körsbärsträdgården.
Marie Richardson, Magnus Roosman och Carl-Magnus Dellow i Dramatens uppsättning av Körsbärsträdgården. Foto: SÖREN VILKS

Körsbärsträdgården

Genre
Teater

Text: Anton Tjechov. Regi, koreografi: Mats Ek. Dramaten. Övers: Lars Kleberg. Textbearbetning: Irena Kraus, Mats Ek. Scenografi: Bente Lykke Møller. Musik: Niko Röhlcke. Medv: Marie Richardson, Hans Klinga, Magnus Roosmann, Ellen Mattsson, Hanna Alström, Anna Laguna, Erik Ehn, Pontus Gustafsson, Carl-Magnus Dellow, Andreas Rothlin-Svensson, Karin Huldt, Mattias Silvell m fl.

Anton Tjechov skrev om en tid som höll på att krackelera, om en samhällelig struktur som var på väg att bytas mot något radikalt annorlunda.

Han avslutar pjäs efter pjäs med uppbrott, doften av nyordning och det mentala kaos det nya för med sig.

Mats Ek iscensätter nu Körsbärsträdgården med detta som tema och han flyttar kongenialt handlingen till några år efter perestrojkan, från sovjetisk rigiditet till ett ryskt 90-tal där privatpersoner kan tjäna rejält med pengar. Till följd av detta gör han köpmannen/entreprenören Lopachin till huvudperson. En man som till sin egen häpnad rör sig blixtsnabbt uppåt genom samhällsstrukturen och därmed får social revansch.

Annons
X

Körsbärsträdgården är en storartad pjäs som på flera plan just handlar om barndom och hur den formar oss för resten av livet och hur svårt det är att skiljas från tidiga värderingar.

Tjechov lägger ofta barnaåren som en blöt filt av oförmåga över sina roller. Också här, på godset med den förfallna körsbärsplanteringen, har det före detta förmögna syskonparet Ranevskaja och Gajev oerhört svårt att agera för att slippa konkurs. Ännu står deras leksaker kvar på scenen för att visa hur deras handlingsförlamning förminskar och till sist förintar dem.

Mats Ek och scenografen Bente Lykke Møller har skapat en iscensättning som växer under kvällen. Innan paus är den disparat, ojämn och det är ibland svårt att höra vad ensemblen säger. Därefter reser sig tolkningen till ett nästan storartat spel om rotlöshet och social förändring som existentiell tragedi.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ek och dramaturgen Irena Kraus har skitat ner Tjechov, gjort rollfigurerna än mer excentriska och moderniserat språk, beteenden och mentaliteter. Bente Lykke Møller har skapat ett slags suggestivt pussel av plywoodväggar som ensemblen drar över scenen till ständigt nya former och labyrinter. Frånvaron av färg, inredning och detaljer accentuerar den förfallna tomhet, avsaknaden av mening.

    Till detta ruckel återkommer nu Ranevskaja från Paris dit hon flytt då sonen drunknat. Hon lever som ett slags mätress och har med sig en betjänt som kravlat sig upp till gigolo. Marie Richardson är filmstjärnevacker och lika oåtkomlig, Ranevskaja är en Kameliadam som opererat bort alla känslor.

    Brodern Gajev spelas av Hans Klinga som en dum snobb, tom på allt utom högfärd. Hemmadottern Varja har skött gården under tiden och älskar Lopachin – och han möjligen också Varja. Han är en strindbergsk Jean som bär med sin underklass och inte tror sig värdig att fria till överklassflickan.

    Magnus Roosmann spelar Lopachin helt utan den löjlighet som Tjechov lagt till rollen. Roosmann är suverän, han förmår att gestalta vart uns av självförakt av tvivel men också lyckan över att äntligen äga gården med körsbärsträdgården som han ska stycka upp till sommarhus. Ek sentimentaliserar inte. Lopachin är ingen skurk, han är den första vågen av framtid som ska välla över det nya Ryssland.

    Också Ana Laguna gör en stark insats som guvernanten Charlotta, en av flera överblivna människor, rester från gamla tider. Här får hon representera konsten, hon dansar och sjunger för dessa tondöva som tycker att prasslet av sedlar är kultur nog. Lagunas roll griper tag genom sin äkta förtvivlan.

    Lika stum som uppsättningen är innan paus, lika stark är den under andra akten. Körsbärsträdgården faller för yxan men blommar till sist och övergår till ett helt vidunderlig klimax.

    Annons
    Annons
    X

    Marie Richardson, Magnus Roosman och Carl-Magnus Dellow i Dramatens uppsättning av Körsbärsträdgården.

    Foto: SÖREN VILKS Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X