Johanna Lindbladh:Tjechov förstod att ge frihet åt sina uttolkare

Själv kallade han sina pjäser gång på gång komedier, allt medan såväl publiken som regissörerna grät. Lars Kleberg visar i en ny litterär biografi hur Tjechovs bärande idé var att ställa frågor och ge plats åt mottagarnas svar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Anton Tjechov (1860–1904), fotograferad 1897.

Annons

Godsägarinnan Ljubov Ranevskajas egendom har sålts på auktion och den vackra körsbärsträdgården huggs ner och styckas upp i villatomter som ska arrenderas ut till sommargäster. En gammal epok har gått i graven. Herrskapet har lämnat godset men Firs, den gamle trotjänaren, har glömts kvar. Han är sjuk, lägger sig ner, troligtvis för att aldrig mer resa sig upp igen. Den sista scenanvisningen innan ridån går ner i det som kom att bli Anton Tjechovs sista pjäs ”Körsbärsträdgården. Komedi i fyra akter” lyder: ”Man hör ett ljud i fjärran, liksom från himlen, ljudet av en sträng som brister, bortdöende, sorgset. Det blir tyst, och man hör bara yxhugg långt borta i trädgården”.

Det är inte svårt att förstå varför Tjechov hade problem med att övertyga sin samtid om att ”Körsbärsträdgården” var en komedi. Publiken grät under föreställningen liksom man vid flera tillfällen tidigare hade gråtit till Konstnärliga teaterns uppsättningar av ”Måsen”, ”Morbror Vanja” och ”Tre systrar”. Skådespelarna grät och regissören själv, Konstantin Stanislavskij, grät enligt egen utsago ”som ett kvinnfolk”.

Annons
Annons
Annons