Annons

”Tittar inte på tv-serier – ändå blir jag beroende”

Ill: Emma-Sofia Olsson
Ill: Emma-Sofia Olsson Foto: Mark J Terrill/AP, Warner Bros Pictures/REX

Mördaren presenteras redan från början. Och det är alltid någon från överklassen. Dessutom säger serien mycket lite om vår tid. Ändå kan Emi-Simone Zawall, som aldrig annars tittar på deckare, inte få nog av ”Columbo”.

Under strecket
Publicerad

Det sägs att det är lögnen som är den klassiska deckarens grundläggande strategi. Det finns till och med de som jämfört läsarens roll med den bedragne älskarens. Läsaren, hävdar de, drivs ju hela tiden av viljan att veta, att få reda på Sanningen, och nöjer sig inte förrän han eller hon tolkat alla tecken rätt och vet allt om hur det hemska brottet egentligen gick till – det är som med svartsjukan.

Motsatsen till den klassiska deckaren är den inverterade deckaren där läsaren får veta allt redan från början; vem mördaren är, exakt hur brottet har begåtts, till och med vilket motiv mördaren hade. Spänningen framkallas här inte av lögnen, utan av det som gör sanningen sann, det vill säga: de fällande bevisen. Uppfinningen brukar tillskrivas den brittiska deckarförfattaren R Austin Freeman som i novellsamlingen ”The singing bone” (1912) experimenterade med att flytta spänningsfokus från brott till bevis. Men riktigt berömd blev den först med den amerikanska tv-serien ”Columbo”.

Annons
Annons
Annons