Annons
X
Annons
X

Ulf Zander: Titanic – fartyget som aldrig går under

(uppdaterad)

ODÖDLIG MYT. I natt är det precis 100 år sedan White Star Line-rederiets största passagerarfartyg i Olympic-klassen, RMS Titanic, sjönk i Atlanten. Skeppet ligger på havets botten – men myten är levande, och visar inga tecken på att försvinna från det kollektiva medvetandet.

Titanic lämnar Southampton.
Titanic lämnar Southampton. Foto: AP

Menyn med ostron, kyckling och rostad duva är bestämd sedan länge. Det var den sista måltiden som serverades i första klass ombord på RMS Titanic den 14 april 1912, och det är dessa rätter som står på bordet på Azamara Journey och HMS Balmoral 100 år senare. De båda fartygen, som utgår från New York respektive Southampton, är fullbokade. Passagerarna erbjuds på 100-årsdagen av katastrofen föredrag av experter på Titanic, möjligheten att ikläda sig 1912 års mode och ta del av den minnesgudstjänst som förrättas utanför Nova Scotia, platsen för Titanics undergång.

”Titanic anniversary cruise” är bara ett av många evenemang som äger rum i år. Penningstarka kunder erbjuds att resa ner till vraket i en rysk ubåt. Ett billigare alternativ är ett besök på Titanic Belfast, det nyöppnade och påkostade museet i staden där fartyget byggdes. I Las Vegas kan man på Hotell Luxor se ”Titanic: The artifact exhibition”. Vetenskapliga konferenser arrangeras i London, Halifax och München med inriktning på såväl den historiska händelsen som medialiseringen och mytologiseringen av den.

Det saknas ingalunda material. Inför och under sin jungfruresa väckte inte Titanic någon större uppmärksamhet, men efter undergången har hon ihågkommits i monument och sånger, avbildats på vykort, pussel och målningar och varit föremål för mängder av tidskriftsartiklar, dokumentärer, spelfilmer och romaner. Lågt räknat har 4000 böcker om Titanic publicerats och nya texter går i tryck under minnesåret.

Annons
X

Titanic-katastrofen har beskrivits som den första stora mediehändelsen. De första nyheterna andades optimism då det hette att passagerarna evakuerats till andra fartyg som kommit till undsättning. Efter något dygn stod det klart att Titanic gått till botten och tagit med sig drygt 1500 passagerare och besättningsmän i djupet. Snart därefter presenterade ögonvittnen meningsskapande berättelser. I fokus stod hjältemod och uppoffringar under Titanics drygt två timmar långa dödskamp.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    De kompletterades med starkt kritiska inlagor. Det var oförsvarligt att sätta människors liv på spel för att vinna hastighetsrekord och att tro att nya tekniska landvinningar skulle kunna tämja naturens krafter, dundrade bland andra författaren Joseph Conrad. Med tiden omvandlades invändningarna till en seglivad berättelse om katastrofen som kulmen på den vite mannens hybris och det brittiska imperiets storhet. Enligt denna historieskrivning stod den symboliska inledningen till första världskriget, och därmed slutet på den gamla eran, att finna i Atlanten en kall aprilnatt 1912.

    I berättelserna om Titanic återkommer temat med fartyget som ett mikrokosmos där klasser, genus och nationaliteter konfronteras. Inledningsvis riktades uppmärksamheten i hög grad mot passagerarna i första klass såsom mångmiljonärerna John Jacob Astor och Benjamin Guggenheim. De levde upp till tidens manlighetsideal då de behållit fattningen i farans stund och hjälpt kvinnor och barn till livbåtarna. När Guggenheim insåg att det inte fanns plats för honom, bytte han och hans betjänt om till smoking för att göra en värdig sorti.

    Det hade även kapten Edward John Smith gjort. I enlighet med traditionens krav stod han rakryggad på bryggan ända till det bittra slutet. I efterhand hävdades det att han dött som han levt, som en skicklig brittisk seglare och engelsk gentleman. I skarp kontrast stod White Star Line-rederiets ordförande J Bruce Ismay som fegt tagit sin tillflykt till livbåtarna.

    Att det proportionellt sett var fler passagerare i tredjeklass än i andraklass som gick under, vilka i sin tur var fler än de omkomna i förstaklass, väckte starka reaktioner redan 1912. Intresset för dem som var atlantångarnas viktigaste kundgrupp, emigranterna, har varit betydande även under senare år. Även besättningsmedlemmarna ges ett betydande utrymme i litteraturen, bland annat i John P Eatons och Charles A Hass bildrika standardverk ”Titanic: Triumph and tragedy”, utgiven i en tredje utvidgad upplaga förra året. På svensk mark har Claes-Göran Wetterholm i ett flertal kulturhistoriska verk särskilt uppmärksammat Titanics 123 svenska passagerare, varav 89 omkom.

    Nyligen har den danske journalisten Michael Müller publicerat Danskerne på Titanic. Skibskatastrofens skæbner (Gyldendal, 230 s). Han skriver om fartygets tillkomst, emigranttrafikens betydelse i det tidiga 1900-talet och den olycksaliga jungfrufärden. I fokus står de 14 danskar som var ombord, varav två överlevde. Müllers bok illustrerar att en välkänd historia ingalunda är någon garanti för en lyckad historieskrivning. Författaren har uppenbara problem att förena den stora berättelsen om Titanic med vad som hände den danske besättningsmannen och de 13 danska passagerarna, inte minst på grund av en bristande språk- och faktabehandling. Müller påstår exempelvis att Titanic var tidens största flytande föremål, vilket innebär att han bland annat räknar bort det isberg som beseglade oceanångarens öde. Därtill stämmer inte uppgiften om det djup som fartygsvraket återfinns på och Robert Ballard fann inte Titanic 1985 i en bemannad ubåt, utan med hjälp av en undervattensrobot.

    Författaren och journalisten George Orwell hävdade att i jämförelse med andra katastrofer var Titanics undergång ”tämligen obetydlig”. Förvisso har fler dödsoffer krävts vid fartygskatastrofer både tidigare och senare, men det är inte främst den historiska företeelsen som kan förklara det stora intresset för det mäktiga passagerarfartyget.

    Såväl kulturvetaren Richard Howells som medie- och musikvetaren Linda Maria Koldau betonar i The myth of Titanic. Centenary edition (Palgrave Macmillan, 352 s) respektive i Titanic. Das Schiff, der Untergang, die Legenden (Beck, 303 s) betydelsen av övergången från en historisk händelse till ett kollektivt minne, koncentrerat till mytiska aspekter som bidrar till att vidmakthålla Titanics betydelse. Howells menar att myten till sin natur inte är falsk utan ”en sofistikerad social framställning: en komplex relation mellan historia, verklighetsuppfattningar, kultur, fantasi och identitet”.

    I ett sådant sammanhang är det mindre meningsfullt att avslöja myter i form av felaktiga sakförhållanden. Istället handlar det om att analysera de meningsskapande myterna om Titanic och deras stora inflytande på framför allt västerlandet under den senaste hundraårsperioden. Som en ännu livaktig symbol och ett givet jämförelseobjekt säger de sätt som Titanic representeras på åtskilligt om oss och vårt samhälle, sammanfattar både Howells och Koldau.

    När det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia i januari i år gick på grund hävdade en av de räddade att det ”var som en scen ur Titanic”. Richard Howells och Linda Maria Koldau understryker den stora betydelse som filmer om Titanic har haft och det är en slutsats som många filmvetare och Titanic-kännare dragit före dem. På vita duken har dramat skildrats alltsedan 1910-talet och anknutit till aktuella värderingar vid respektive inspelningstillfälle.

    Till exempel visades den tyska version som slutfördes 1943 inte i Tyskland då undergångsscenerna enligt Goebbels propagandamakare alltför mycket påminde om situationen i tyska städer som var utsatta för allierade bombanfall. Dess uttalat antikapitalistiska budskap gjorde dock filmen till en succé i det kommunistiska Östeuropa åren efter andra världskrigets slut.

    I den brittiska ”A night to remember” från 1958 mer än antyddes de svåra prövningar som det brittiska imperiet genomlevt under ett drygt årtionde. Filmen andades dock en försiktig optimism: ingen hade dött förgäves, varken 1912 eller från 1939 och framåt.

    Ingen film har i popularitet kunnat konkurrera med ”Titanic” (1997), ånyo aktuell med tanke på James Camerons nyligen genomförda djuphavsdykning till Marianergravens botten, nypremiären av ”Titanic” i 3D-format och en planerad utgivning av en utvidgad version av filmen på blu-ray under hösten.

    Bidragande till den stora framgången för Camerons film var att den förenade en avancerad filmteknik med att delvis förnya mytologiseringen kring Titanic. I ”Titanic” understryks det gamla klassamhällets nära förestående kollaps, men filmens kärna är en ung kvinnas väg till självständighet. Att den likt många andra tidigare Titanic-filmer förmedlades via en bitterljuv kärlekshistoria bidrog till att den lockade en stor publik varav kvinnorna utgjorde en majoritet.

    Årets nytillskott utgörs av två påkostade tv-serier, ”Titanic: Blood and steel” och ”Titanic”. Den senare har fått stor uppmärksamhet, inte bara på grund av dess episka utformning med 89 rollgestalter i ett drama som spänner över fyra avsnitt. Förhandsintresset har fokuserat på att kostymdramats upphovsman är den Oscarbelönade manusförfattaren Julian Fellowes, med bland annat succéserien ”Downton Abbey” på sin meritlista. Första säsongen av denna uppdaterade version av ”Herrskap och tjänstefolk” inleds med Titanics undergång. Att arvtagaren till godset går under med fartyget blir utgångspunkten för de stora förändringar i det brittiska klassamhället som följer, med första världskriget som kulmen. Trots att Fellowes har skiftat miljö från ett engelskt slott, där historiens skuggor vilar tungt, till ett av dåtidens främsta uttryck för modernitet, har han hållit fast vid spelet mellan företrädare från olika klasser, vilket har föranlett kritiker att kalla Titanic för ”Downton Abbey till sjöss”.

    **
    Det främsta jämförelseobjektet** för Fellowes och många andra har emellertid varit Camerons storfilm. När den hade premiär 1997 riktade ett flertal engelska bedömare skarp kritik mot vad de uppfattade som uttryck för en amerikansk nedvärdering av engelsmän. En av stötestenarna var skildringen av fartygsbefälet William Murdoch. I Camerons film skjuter han ihjäl två passagerare som försöker få plats i livbåtarna, varefter han begår självmord. Efter protester från Murdochs efterlevande bad producenterna om ursäkt, men Fellowes har åter riktat uppmärksamheten mot den kontroversiella scenen. I tv-serien avfyrar Murdoch pistolen i luften för att förhindra panik och kaos, vilket enligt Fellowes ligger betydligt närmare sanningen om vad som egentligen hände.

    Tack vare den digra utgivningen av litteratur om Titanic, inte minst efter upptäckten av vraket 1985, råder numera betydande enighet om huvuddragen i fartygets sista resa. Fellowes komplicerar det hela genom att skildra undergången från olika synvinklar. Även i andra avseenden menar han att hans version är radikalt annorlunda jämfört med tidigare skildringar. Brittisk stiff upper lip i farans stund är uppvärderat i Fellowes tv-serie jämfört med 1997 års filmversion. Denna skillnad bidrar också till att förklara varför Titanics seglats spelas upp med jämna mellanrum. Myten om henne lever vidare främst tack vare att den har visat sig vara anpassningsbar till nya behov på olika platser och i olika tider.

    Ulf Zander
    är historiker, verksam vid Lunds Universitet. Han har bland annat skrivit om Titanic i antologin ”Katastrofernas århundrade” (2009).

    Annons
    Annons
    X

    Titanic lämnar Southampton.

    Foto: AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X