Tio år med Berglins

I dag är det tio år sedan den första teckningen av Jan Berglin publicerades i Svenska Dagbladet. Det var början på en lång, trogen och vänskapsfull relation, som även innefattar hustrun Maria. Numera signerar de teckningarna tillsammans.

Under strecket
Publicerad
Annons

Den 5 januari 1995 gjorde de första långnäsorna entré i denna tidning. SvD:s dåvarande Marginalenredaktör Lasse Årling hade sett Jan Berglins teckningar i den uppsaliensiska studenttidningen Ergo samt Gävletidningen Arbetarbladet. Det fanns något extra här ... Årling ringde Berglin och resten är, som man säger, historia.
Vi kan alla känna igen oss i bilden av Sverige, ritad och avlyssnad från Gävles horisont. Där sitter Jan Berglin med några gamla teckningar omkring sig och funderar. Har de förändrats på tio år?
– Det var bättre förr. I alla fall var det enklare. Upplägget var mer pang på. Och så tror jag det var färre ord. Det oroar mig.
Den där teckningen nummer 1 från 1995 (vi tryckte den i repris i söndags) handlar om de första ålderstecknen – när man tycker att det var bättre förr. Fast vad beträffar Berglins gubbar är nog inte skillnaden så stor.
– Jag tror jag följer samma lågtryck och högtryck som andra. Allmän girighet, utbrändhet ... ämnena räcker till.
– Men kanske, säger han, kanske har de blivit lite dystrare ... Jag ska jobba på det.
För Berglin vill inte bli cynisk – alla skämttecknare riskerar att bli cyniska, påpekar han. Humorn däremot är grundkonstant.
– Det är inte alltid skämtteckningar. Fältstudier kan man kalla dem.

Annons

Deltagande observation skulle man (med en antropologisk term) kunna kalla Jan Berglins skildringar av det senaste decenniets svenska verklighet. Och familjen Berglin har egna, gedigna erfarenheter av livet i radhusidyllhelvetet, som en granne, tidigare FN-soldat i Kongo, brukar kalla det.
Familjen Berglin, det är Jan och Maria samt två tonåringar. Sedan tre–fyra år signerar Jan Berglin teckningarna Berglins, för att markera samarbetet mellan honom och hustrun Maria.
– Vi lever ju tillsammans väldigt tätt och arbetar hemma hela tiden. Hon har en bisarrare syn på verkligheten än jag och en blixtsnabb humor. Hon är en av de viktiga källorna. Genom ungdomstid och vuxentid har jag stulit från ett antal personer, och det gör jag fortfarande, säger Jan Berglin.
När de inte tillsammans ägnar sig åt skämtteckningarna arbetar Jan halvtid som lärare i svenska och religionskunskap på Komvux, medan Maria både är skribent och bildkonstnär.
– Jag tycker om projekt, säger hon.
Hon har medverkat i bägge Gävletidningarna: under de senaste sju åren med krönikor i Gefle Dagblad, och under ungefär lika lång tid med bokrecensioner i Arbetarbladet. Men det fick hon nog av till slut.
– Jag började bli elak och irriterad – jag blev överkritisk helt enkelt.
Just nu är Maria Berglin fullt upptagen med sin första offentliga utsmyckning, i ett stadsdelsbibliotek i en tidigare rätt sliten förort till Gävle. Hon arbetar gärna i olika skikt, men här är materialet praktiskt och hållbart: perstorpsplatta.
– Och det är inte sagomotiv, mer ungdomsprägel.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons