Annons

Tino Seghals verk ger lön för mödan

– Har någon varit framme med filmkameran igen? Tanken med min konst är att den inte ska lämna några fysiska spår!

Under strecket
Publicerad

Tino Sehgal with children, 2003. Konstnären vill inte att hans verk dokumenteras och tillhandahåller istället bilder på sig själv. Foto: David Weightman

Tino Sehgal with children, 2003. Konstnären vill inte att hans verk dokumenteras och tillhandahåller istället bilder på sig själv. Foto: David Weightman

Tino Sehgal with children, 2003. Konstnären vill inte att hans verk dokumenteras och tillhandahåller istället bilder på sig själv. 
Foto: David Weightman
Tino Sehgal with children, 2003. Konstnären vill inte att hans verk dokumenteras och tillhandahåller istället bilder på sig själv. Foto: David Weightman

Den tyska konstnären Tino Sehgal, Venedigbiennalens mest omhuldade och jagade villebråd, bryter intervjun och rusar in i utställningssalen där en vakt just ertappat den skyldige: ett internationellt tv-team som inte kunde motstå frestelsen utan dokumenterade hans verk i smyg.
För den 27-årige berlinaren Tino Sehgal handlar konst inte om fysiska objekt och i enlighet med detta har han intagit rollen som regissör och koreograf. Inte olikt en svensk Elin Wikström (professor på konsthögskolan i Umeå) sätter han igång konstruerade situationer i den relationella estetikens namn, det vill säga med publiken som mer eller mindre tydlig medaktör.
Tino Sehgal har inget till övers för konsten som en oskyldig förmedlare av metafysiska värden. Han ägnar sig i stället åt en institutionell analys där konstnärliga handlingar likställs med proffstyckares utspel i den offentliga debatten. Konsten är enligt Sehgal en vara och därmed en självklar del av en global ekonomi.
När jag frågar hur han står i förhållande till det sena 60- och tidiga 70-talets politiskt engagerade konst medger han att han förvisso är politisk, men att han till skillnad från sina föregångare inte vill skapa en skyddad värld för konsten.

Annons
Annons
Annons