Bengt af Klintberg:Timmen då ångesten härjar fritt

Mardrömmar, död och demoner. Med filmen ”Vargtimmen” myntade Ingmar Bergman ett begrepp som rotat sig fast i vår föreställningsvärld.

Under strecket
Publicerad

Scen ur Ingmar Bergmans ”Vargtimmen” från 1968.

Scen ur Ingmar Bergmans ”Vargtimmen” från 1968.

Scen ur Ingmar Bergmans ”Vargtimmen” från 1968.

Scen ur Ingmar Bergmans ”Vargtimmen” från 1968.

Annons

Det var 1964. Jag var nyanställd amanuens på Nordiska museet. En av mina uppgifter var att försöka besvara frågor om våra folktraditioner från journalister och andra besökare. En dag fick jag besök av Niklas Brunius, som berättade att han arbetade på Dramaten och hade blivit ombedd av teaterchefen Ingmar Bergman att undersöka vad det fanns för traditioner om vargtimmen. Ingmar Bergman höll nämligen på med manuset till en film där en del av handlingen utspelades under denna nattliga timme.

Jag var som sagt nyanställd och hade aldrig hört talas om någon vargtimme. I flera dagar letade jag i ordböcker och samlingar av folktro utan att hitta något. Den äldre folktron om nattliga upplevelser dominerades av föreställningar om andar av de döda som lämnade sina gravar efter mörkrets inbrott. Mellan tolv och ett inföll spöktimmen, den timme då risken att möta dem var som störst. När den första strimman av gryningsljus syntes måste de vara tillbaka i sina gravar.

Annons
Annons
Annons