Annons

Johan Lundberg:Tim Burtons antirealistiska filmspråk

Regissören Tim Burton har med "Batman", "Edward Scissorhands" och "Batman returns" kommit att framstå som en av de kommersiellt mest framgångsrika filmarna i Hollywood. Han har ett originellt formspråk som i lika hög grad kommer ur 50-talets monsterfilmer som ur Fellinis estetik och som betonar världens artificiella karaktär. När han är som bäst lyckas han väcka en känsla av magi och barnslig fascination hos åskådaren.

Publicerad
Tim Burton.
Tim Burton.

Med filmer som "Batman", "Edward Scissorhands" och "Batman Returns" har den förhållandevis unge (f 1958) regissören Tim Burton kommit att framstå som en av de kommersiellt sett mest framgångsrika nya filmarna i Hollywood. Det unika med Burton är att detta har skett utan att han har behövt göra avkall på sitt originella och i Hollywoodsammanhang tämligen kontroversiella formspråk, vilket i lika hög grad är sprunget ur 50-talets monsterfilmer som ur Fellinis estetik, och som innebär att filmerna konsekvent upprättar sin egen logik, särskilt från lagarna i den verklighet som omger oss, samt att filmen, på ett ofta ytterst påtagligt sätt, påvisar sin egen karaktär av film och artefakt.

OM GRUNDDRAGEN i denna konstsyn och om sina kontroverser med filmbolagen för att få igenom sina inte sällan ganska egensinniga idéer berättar Tim Burton i Mark Salisburys nyutkomna intervjubok _Burton on Burton _(Faber and Faber, 1995). Det är en läsvärd bok, vilken inleds med en redogörelse för intervjuobjektets uppväxt i Los Angeles-förorten Burbank, varefter Burton fortsätter med att berätta om sina studier på konstskola samt om det därpå följande arbetet som animatör hos Disney, en period som kännetecknades av upplevelser av utanförskap, psykisk obalans och närmast total apati, men som utmynnade i att han fick tillfälle att med Disneys bistånd börja regissera filmer.

Efter en kort genomgång av Burtons första kortfilmer, ägnas sedan bokens resterande kapitel åt diskussioner om hans sju långfilmer, från "Pee-Wee"s Big Adventure" (1985), om barntevestjärnan Pee-Wee Hermans jakt efter sin försvunna cykel, och fram till den nu bioaktuella "Ed Wood", om skräckfilmsregissören som drömde om att bli en ny Orson Welles men vars eftermäle blev "tidernas sämsta regissör", och vars filmer blivit stående inslag på kalkonfilmsfestivaler.

Annons

Mellan dessa båda filmer ligger en tioårsperiod under vilken Burton gör en spikrak karriär, men som i hans egen version (mån som han är om sin slacker-image) framstår mer som en följd av tillfälligheter än av målmedvetet arbete. Men även om det finns anledning att förhålla sig skeptisk till Burtons självkarakteristik, så ger ändå hans beskrivning av sig själv som en outsider som aldrig kunnat hitta sin plats vare sig i förortslivet eller i filmbranschen, en rad nycklar till hans filmkonst.

VAD ÄR DET DÅ som förenar Burtons på ytplanet tämligen disparata alster? Ja, själv betonar han i intervjuboken vikten av att hans filmer skall ge uttryck för en känsla eller ett stämningsläge. Med utgångspunkt i en dylik utsaga, skulle man kunna hävda att alla hans filmer är uppbyggda kring upplevelser av utanförskap och splittring. Detta är tydligt hos en figur som Jack Skellington i dockfilmen "The Nightmare Before Christmas" (1993), men också hos gestalter som Batman och Catwoman, vilka framställs som djupt splittrade personligheter.

Ur "Edward Scissorhands".
Ur "Edward Scissorhands". Foto: AOP

En upplevelse av utanförskap utmärker naturligtvis också huvudpersonen i Burtons konstnärligt mest helgjutna film, "Edward Scissorhands", denna märkliga berättelse om den unge mannen med saxar till händer, som hamnar i en modern villaförort där han blir omåttligt populär, framför allt för sitt konstfulla sätt att klippa träd och buskar, men där det inte dröjer länge innan välviljan förbyts i oförsonligt hat, varefter områdets medelklassfruar sluter sig samman till en mobb som på sedvanligt skräckfilmsmanér driver iväg huvudpersonen till det slott där han vuxit upp.

DET UNIKA MED Burton har emellertid inte så mycket att göra med utanförskapets tematik i sig, som med hur dessa upplevelser gestaltas: genom ett symbolistiskt formspråk som konsekvent betonar den beskrivna världens artificiella karaktär. Emblematisk för denna estetik är öppningsscenen i Burtons genombrottsfilm, "Beetlejuice" (1988): inzoomningen uppifrån av förorten, kameran glider fram över ett sterilt villaområde för att slutligen stanna vid ett stort, avsides beläget hus, vilket visar sig vara en del av en miniatyrmodell av förorten, en modell som, givetvis, återfinns i just det (verkliga) hus som fungerat som förebild för modellhuset som inzoomningen stannade vid.

I denna inledning förenas många karakteristiska elementen i Burtons filmkonst. Det gäller inte minst fixeringen vid en position utanför världen, något som i detta fall betonas dels genom husets position vid sidan av villaområdet, dels genom den skruvade byggnadsstil som särskiljer huset från förortens övriga bebyggelse (två element som f ö återkommer i "Edward Scissorhands" samt i Batman-filmerna, där huvudpersonerna bebor gotiska slott utanför staden) men också genom den plats i huset där inledningsscenen utspelar sig, på vinden där Adam Maitland byggt upp sin miniatyrmodell, samt – slutligen – genom att filmen till sin merpart utspelar sig i de dödas värld.

Vad filmen skildrar, är nämligen på ett plan den situation som paret Maitland hamnar i när de omkommit i en bilolycka, en situation som kan beskrivas i termer av ett mellanläge mellan de dödas och de levandes världar, detta genom att paret tvingas att som spöken fortsätta att vistas i sitt hus, dock utan förmåga att skrämma iväg de nya hyresgästerna. Paret Maitlands position mellan två världar utgör motorn för filmens intrig, vilken bygger på ideliga språng mellan olika fiktiva nivåer, där polariteten mellan de dödas och de levandes världar tenderar att sammanfalla med växlingen mellan å ena sidan konstens, fantasins och filmens värld, där allt kan hända, och å andra sidan en verklighet präglad av utanförskap och alienation, vilken för flera av filmens gestalter – däribland mannen, konstnären, som i inledningen blickar ner över den miniatyrvärld som han konstruerat – kännetecknas av en intensiv längtan efter en annan verklighet, präglad av enhetlighet och delaktighet.

DE GRUNDLÄGGANDE dragen i detta mönster går igen i "Edward Scissorhands", vilken också den inleds med ett antal scener som betonar den filmade berättelsens karaktär av saga. Det gäller inte minst filmens yttre ram, enligt vilken historien om Edward förtäljs som godnattsaga av en gammal kvinna för en liten flicka i syfte att ge en förklaring till varför det snöar. Därtill kommer de märkliga proportionerna i filmens första scen med en småvuxen, docklik flicka, som för tankarna till en dockfilm, ett intryck som accentueras av den följande scenen där kameran glider fram ovanför ett livlöst villaområde vars karaktär av miniatyrmodell också i denna film är iögonenfallande.

Man kan gå igenom scen efter scen på jakt efter sådant som gör att det beskrivna lösgörs från verkligheten, och som medför att den värld som tar form på bioduken blir en autonom värld, vars uppbyggnad inte tycks motiverad så mycket av en vilja att spegla den värld som omger oss, som av en strävan att frammana en specifik känsla, i "Edward Scissorhands" t ex upplevelsen av att vilja men inte kunna nå fram och beröra (f ö ett centralt tema också i Batman-filmerna) samt närheten mellan destruktivitet och kreativitet. Att filmen härigenom antar formen av en sluten värld, uppbyggd av egna lagar, av egensinniga samband och korrespondenser, gör också att filmen som sådan fungerar som en illustration av den kanske mest framträdande idé som tematiseras i berättelsen om Edward, nämligen tanken om konsten som ett sätt att motverka de upplevelser av instängdhet, otillfredsställelse och alienation, som karakteriserar förortslivet.

DENNA, SOM JAG SER DET, i grunden symbolistiska estetik är central inte endast i "Edward Scissorhands" och i de likartade Batman-filmerna. Därtill har den satt sin prägel på Burtons senaste film, "Ed Wood", vilken betraktad mot bakgrund av de iakttagelser som ovan gjorts framstår som betydligt mindre olik hans tidigare filmer än vad som framkommit i kritiken, där man inte sällan, precis som Mark Salisbury gör i intervjuboken, pekat på hur filmen utgör ett avsteg från Burtons tendens att uteslutande skildra uttalat fiktiva gestalter.

Ur "Ed Wood".
Ur "Ed Wood".

Nu kan det emellertid ifrågasättas om filmen "Ed Wood" verkligen bör uppfattas som ett försök att beskriva personen Ed Woods liv sådant det gestaltade sig i verkligheten. Som jag ser det undergrävs en sådan tolkning redan av öppningsscenen, vilken med sina gravstenar, sin åska och bongotrumsmusik tydligt alluderar på Wood-klassikern "Plan 9 from Outer Space" (1958). Till detta kan läggas det faktum att såväl det svartvita fotot som själva skådespelarlistan (vilken precis som hos Wood utgörs av en blandning av proffs och glada amatörer) bär vittnesbörd om att utformningen av denna film styrts av helt andra överväganden än att ge en så sann bild av Ed Woods liv som möjligt – ett intryck som dessutom stöds av filmens "lyckliga" slut, vars uttalat tillrättalagda karaktär ger filmen en sagomässig prägel.

Om det då inte är Burtons målsättning att ge en så verklighetstrogen beskrivning som möjligt av Ed Woods liv, vad är då syftet med denna film? Ja, på ett sätt kan man hävda att det också i detta fall handlar om att gestalta känslor av utanförskap, alienation och främlingskap – upplevelser vilka hos Edward D Wood Jr liksom hos många andra Burton-karaktärer, t ex Batman och Catwoman, kan sättas i samband med en dualism eller splittring hos huvudpersonen. Hos Wood tar sig detta uttryck i en transsexuell läggning som uppvisar inte så få likheter med de problem som Burtons Batman brottas med: driften att klä ut sig (i Batmans fall till ett djur och i gummiutstyrsel). Denna Burtons fixering vid förklädningen kan i sin tur kopplas samman med det bärande temat inte bara i "Ed Wood" utan i nästan samtliga av Burtons filmer: partitagandet för en konst som inte i första hand syftar till att kopiera eller spegla yttervärlden, utan som snarare på ett konsekvent sätt byggs upp kring maskspel och förställning.

Denna problematik snuddar Burton ofta vid i intervjuboken, så t ex vid de många tillfällen då han påpekar hur de främsta skådespelarinsatserna i hans filmer härrör ur situationer där skådespelaren – inom ramen för filmens intrig – klätt ut sig (t ex Jack Nicholson som Jokern i "Batman" eller Michael Keaton som Betelgeuse i "Beetlejuice"). Ett liknande synsätt möter vi i Burtons kritik av det gängse sättet att avfärda skådespelarinsatserna i gamla skräckfilmer med motiveringen att aktörerna inte agerar naturligt, att de försvinner bakom smink, masker etc – omdömen som enligt Burton är förfelade därför att de bygger på ett ignorerande av att förställningen är själva essensen i skådespeleriet.

Ur "Beetlejuice".
Ur "Beetlejuice". Foto: AOP

Frågan är om man inte i detta resonemang kan finna nyckeln till Burtons fascination för Edward D Wood Jr. Ty säga vad man vill om Woods filmer, men någon illusion av verklighet, det ger de sannerligen inte. Och just därför, just därför att Woods filmiska berättande är så fyllt av märkliga inslag och egenheter, vilka på ett tydligt sätt genereras ur helt andra förhållanden än en regissörens vilja att ge en "realistisk" bild av verkligheten, och just därför att dessa inslag medför att betraktaren hela tiden förblir medveten om filmens karaktär av film, så kommer Woods filmer att säga något väsentligt om konstens anti-mimetiska natur.

NU BÖR MAN DOCK INTE ur det faktum att Burtons egna filmer bärs upp av ett dylikt antirealistiskt eller icke-mimetiskt formspråk, dra den slutsatsen att dessa filmer är verklighetsfrånvända. Tvärtom skulle man med fog kunna hävda att Burtons produktion i dess helhet ger en ytterst skarp – jag frestas nästan säga hyperrealistisk – bild av den värld som Burton själv, tillsammans med mängder av andra män och kvinnor födda under 50- och 60-talen, vuxit upp i: efterkrigstidens västerländska villaförorter med allt vad de rymmer av medelklassvärderingar, av trist konformism, intolerans, undertryckande av passioner osv.

Det speciella med Burton är att han förutom att fånga de negativa aspekterna i denna atmosfär, dessutom riktar uppmärksamheten mot den för samma miljö så karakteristiska erfarenheten av konsten som en oerhörd kraftkälla, som en flyktväg bort från upplevelser av instängdhet, anonymitet och alienation, en erfarenhet som Tim Burton i sina bästa stunder belyser med bildkompositioner, vilka inte bara utmärks av en enastående skönhet, utan också av en säregen förmåga att hos åskådaren väcka till liv de första filmupplevelsernas känsla av magi och barnslig fascination.

Annons
Annons

Tim Burton.

Bild 1 av 4

Ur "Edward Scissorhands".

Foto: AOP Bild 2 av 4

Ur "Ed Wood".

Bild 3 av 4

Ur "Beetlejuice".

Foto: AOP Bild 4 av 4
Annons
Annons
Annons
Annons