Annons

Prins Wilhelm:Tilltalsordet

Ni-reformen har en varm förespråkare i Prins Wilhelm. Sina synpunkter på det svenska tilltalsorders problem framlägger han i sin artikel under strecket, där han också skisserar ett intresseväckande förslag till frågans praktiska lösning.

Under strecket
Publicerad

Artikelförfattaren Prins Wilhelm (1884–1965) var hertig av Sörmland.

Foto: TT

Denna artikel var införd i SvD den 1 november 1935.

Artikelförfattaren Prins Wilhelm (1884–1965) var hertig av Sörmland.

Foto: TT
Artikelförfattaren Prins Wilhelm (1884–1965) var hertig av Sörmland.
Artikelförfattaren Prins Wilhelm (1884–1965) var hertig av Sörmland. Foto: TT

I dessa dagar vimlar det av ni-historier i pressen, vilket tyder på att det gamla, evigt unga problemet om svenska språkets tilltalsord – eller rättare sagt brist på tilltalsord – åter blivit aktuellt. Så mycket bättre. Frågan kräver förr eller senare sin definitiva lösning, och allt som bidrar till att reda upp begreppen bör därför hälsas med glädje. Bara det faktum, att ett vitt utgrenat intresse för saken tycks förefinnas inom alla samhällslager gör att man med en viss förhoppning ser framtiden an.

Strängt taget borde det så kallade ni-problemet inte alls behöva vara något problem, eftersom vårt språk just i det lilla förkättrade ordet redan äger en fullt användbar form av tilltal med både språklig och stilistisk hävd bakom sig. Det har använts i alla tider och på alla möjliga olika sätt. Redan på 1600-talet finner man det i tryck och under 1700-talets senare del, då franskt inflytande gjorde sig starkt gällande, var det på god väg att ersätta parisarnas världsberömt mjuka och artiga "vous”. Det har roat författaren av dessa rader att bläddra i Gustav III:s arbeten för teatern, varvid det visat sig att den kunglige skribenten med frejdigt mod låter sina agerande personer nia varandra både i tid och otid. Men ej nog härmed. När själve Gustav II Adolf uppträder får han finna sig i att bli tilltalad med ni av sina undersåtar på scenen – hans efterträdare har tydligen funnit detta fullt riktigt och passande. I "Gustaf Adolphs Ädelmod, drame i tre acter”, säger exempelvis Märta Banér till landsfadern: Ack, min Kung, vad Ni alltid är Eder lik! Och ingenting vittnar om att repliken tagits onådigt upp, dialogen fortsätter tvärtom i samma halvt förtroliga, halvt högtravande ton och med samma tilltalsord från båda parterna. Exemplet skulle kunna mångfaldigas.

Annons
Annons

Det goda föredömet från tjusarkonungens tidevarv förfuskades tyvärr under nästa århundrade. I stället för att fortsätta på den inslagna vägen och låta ordet ni behålla sin ursprungliga, naturliga form av jämbördigt tilltal personer emellan, fick det en bismak av översitteri, högfärd och klasskillnad. Det kom att markera en social gräns, ett osynligt taggtrådsstängsel mellan bättre och sämre situerade människor, ett trappsteg mellan över- och underordnade. Och därmed var dess öde beseglat. På den tiden var det bara helt naturligt att en dylik klasskillnad upprätthölls, motsatsen hade snarare varit anmärkningsvärd. Men sedan, när mer liberala tänkesätt och demokratiska livsformer trängde sig fram och rensade luften, kom umgängesspråket en smula på efterkälken. Eller rättare sagt: man drog sig för att använda det klassbetonade ni just därför att det i allmänna medvetandet ingått som exponent för något, man strävade att utplåna. Man vågade helt enkelt inte rehabilitera ordet och återge det dess ursprungliga karaktär av likställighet. Men samtidigt underlät man att ersätta det med något annat – därför att det inte fanns något som var lika smidigt och språkriktigt. Och så fastnade vi i vår nuvarande otympligt tunga form av tilltal, som har någonting mastodontiskt och fruktansvärt förlegat över sig.

Det är vi själva som skapat ni-problemet, därför att vi inte tordes ta steget fullt ut när andra reformer genomfördes. Den allmänna meningen var fångad i en fördom som satt så djupt rotad, att det visade sig nästan omöjligt att avlägsna den. Man hade kommit in i en slentrian med slentrianens förmåga att dras ut i det oändliga och jämväl med dess benägenhet att än ytterligare krångla till sig. Där stå vi alltjämt.

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 1 november 1935.

Skulle det inte vara på tiden, att snarast få en rättelse härutinnan? Att skaka av oss fördomen och bringa svenskans tilltalsform mer i överensstämmelse med andra västerländska språk? Att resolut avskaffa titelns användande såsom pronomen och i stället använda ni? Vore det inte värt en smula självövervinnelse om samtalstonen och det språkliga umgänget därigenom lättades upp och blev mer mänskligt? Undertecknad åtminstone är övertygad därom.

Denna artikel var införd i SvD den 1 november 1935.
Denna artikel var införd i SvD den 1 november 1935.

Svenskan torde vara det enda civiliserade språk i vilket ett allmängiltigt pronomen för andra personen i ental icke användes. Det förtroliga du brukas endast i hemmet och goda vänner emellan samt i vissa landsändar, där det fått provinsialismens stämpel. Med han och hon är förhållandet enahanda. Orden äro icke blott alltför lantligt betonade för att någonsin kunna tänkas komma till användning i riksspråket, de äro därjämte grammatikaliskt oriktiga såsom tilltalsform. Det ålderdomligt vackra I råkar alltmer i glömska, det har en klang av pompa och högtidlighet som illa passar ihop med samtidens en smula slarviga och ofta alltför lediga samtalston. Det blir dessutom tungt då det i vissa fall kräver särskilda och för oss ovana ändelser. Återstår ni såsom den enda riktiga motsvarigheten till franskans vous, engelskans you, tyskans Sie, danskans de, italienskans lei o.s.v.

Annons
Annons

I ett krampaktigt försök att portförbjuda ni har man velat ersätta det med andra ord. Främst du jämte de, dem och möjligen ännu några andra. Vad det första av dessa beträffar är att märka, att språket i så fall skulle bli betydligt fattigare därest den nuvarande nyansen mellan förtrolighet och konventionell, opersonlig artighet bortfölle. Så många skiftningar och finesser, förnimbara endast för ett känsligt språköra, ha redan utplånats under språkets nydaningsprocess att det vore olyckligt om deras antal ytterligare ökades. Svenskan håller på att nivelleras, och den nivelleringen pågår antingen vi önska det eller ej. Så mycket större skäl att inte ytterligare införa element som bara skulle påskynda processen. Se vi slutligen på förslaget att införa och försvenska främmande tilltalsord måste det falla på sin egen orimlighet. Det vore inte bara att gå över ån efter vatten, det vore samtidigt ett fattigdomsbevis och ett nedsättande erkännande av vår oförmåga att anpassa oss efter tidens krav. Man skulle helt enkelt skratta åt oss som lånade från utlandet fastan vi ha vårt eget – vårt eget som dessutom är bättre och som bara vår högfärd och våra ingrodda fördomar hindra oss att använda. Att låna när man behöver det är inget fel, men att göra det när inget behov föreligger är lindrigast sagt en överloppsgärning.

Mot ordet ni har bland annat anförts att det i fonetiskt hänseende låter spetsigt, vasst och ovänligt. Då kan man fråga sig om vi verkar mindre skarpt. Även om vissa ords uppkomst kan hänföras till en önskan att härma exempelvis ett ljud (klirr, bom, klatsch o.s.v.) är detta icke fallet med våra pronomen. Alldeles oberoende av fonetiken är ett ords uppgift att leda tankarna åt ett visst bestämt håll och att framkalla den bild eller idéassociation, som önskas levandegjord. Att pådyvla ni mer skärpa än andra närbesläktade ord bottnar antingen i bristande kunskap om språkets lagar eller också är det ett uttryck för de obotfärdigas förhinder. Och vad mena de, som önska införa det danska de? Det uttalas ju di!

Annons
Annons

Man har också invänt att ni skulle innebära ett slags nivellering av individualiteten så till vida, att den enskilde tvingades uppge något av det privilegium som en titel och ett namn skänker. Det framhålles att generaldirektör Hultenkranz och överkonstapel Frisenberg helt visst föredra att tilltalas med titel och namn när de stiga in i ett ämbetsverk, en bank eller på ett polisvaktkontor. Varken den ene eller den andre önskar bli förvandlad till ett opersonligt nummer utan individuellt särmärke, som skiljer honom från andra när konversationen kommit i gång. Och härutinnan ha de alldeles rätt. Men ni-reformen syftar ingalunda på ett fullständigt slopande av allt vad titlar heter, den vill endast stävja deras överdrivna användande samt förhindra att de brukas såsom pronomen. Det är stor skillnad att säga: Generaldirektör Hultenkranz, får jag be generaldirektören om skrivelsen som låg på generaldirektörens bord och som generaldirektören lovade signera innan generaldirektören for hem. Eller: Generaldirektör Hultenkranz, får jag be er om skrivelsen som låg på ert bord och som ni lovade signera innan ni for hem. Det första är otympligt, tungrott och tidsödande. Det andra smidigt och lättsamt utan att för den skull brista i den hövlighet, man är skyldig en generaldirektör. Detsamma gäller överkonstapel Frisenberg och alla andra. När ni användes i samband med titel och namn kan åtminstone inte undertecknad finna det ringaste nedlåtande däri. Herr Svensson, har ni… fröken Andersson, är ni… är precis lika artigt och korrekt som prins Wilhelm, kan ni…, grevinnan Gripenhjelm, önskar ni… medicinalrådsassistent Vesterlund, går ni… Åtminstone borde det vara så. Vi skulle komma ifrån det grasserande titelraseriet och kunna samtala på ett otvunget sätt. Det skulle underlätta kontakten människor emellan och göra samvaron behagligare. Man skulle inte längre dra sig för att inleda samtal med en person bara av den anledningen att man inte vet hur man bör tilltala honom eller henne. Och slutligen skulle man undgå de otympliga omskrivningarna till opersonlig form, vilka ännu så länge ofta utgöra enda räddningsplankan ur brydsamma situationer. "Det är till att vara ute och resa. Hur mås? Önskas en tidning?” Jämte många andra, bland vilka lärarens tillsägelse till klassen att inte slamra med pulpetlocken torde ta priset i sin avskräckande form: "Om det slås fås det gås”.

Annons
Annons

Allt hänger på hur en sak framföres. Man kan vara lika hårresande ohövlig mot en generaldirektör antingen man generaldirektörar honom vid vart fjärde ord eller tilltalar honom med ni. Kanske är det till och med lättare i första fallet eftersom man då också kan tillgripa den ironi, som ett titulerande in absurdum alltid innebär. Artighet ligger inte enbart i valet av tilltalsord, det ligger lika mycket i hur detta användes. Ni kan i vissa fall låta lika spetsigt som herr greve eller herr medicinalrådsassistent Vesterlund, det beror på tonen, på sinnesarten och på förutsättningen hos den tilltalande – om han kommit för att inleda gräl eller för att föra ett sakligt och hyfsat samtal. Rätt nyttjat blir ni ett litet anspråkslöst pronomen, som mjukt glider in i konversationen och gör denna angenämare för bägge parterna.

I vår utpräglat demokratiska tid blir bristen på ett allmängiltigt tilltalsord alltmer kännbar. Härvidlag har språkbruket råkat i en återvändsgränd. Det har glömt sig kvar i den mest otidsenliga av allt "tradis” medan allting annat blivit funkis. Att i dagligt tal och under en samvaro, som kan vara hur konventionellt eller hur intellektuellt betonad som helst, jämt och samt nödgas upprepa en rad omständliga titlar är i själva verket det mest odemokratiska man gärna kan tänka sig. Det smakar inställsamhet, kryperi, smil. I stället för att utjämna klasskillnaden bidrar det till att behålla och att ytterligare understryka den. Låt oss komma överens om att det hela smakar betänkligt jolm och otidsenlighet.

Annons
Annons

För att ha utsikt till framgång måste stöten för ni-reformens genomförande sättas in både uppifrån och ned och nedifrån och upp. En överordnad bör icke blott finna det helt naturligt att bli tilltalad med ni av sin underordnade, är det något bevänt med hans frisinthet bör han därjämte uppmuntra vederbörande att använda just det tilltalsordet. Den andre måste å sin sida redan på ett tidigt stadium vänja sig vid att nyttja ni – varför inte redan i skolan? Vad nu sagts gäller i lika hög grad förmän och arbetare, direktörer och tjänstemän, professorer och lärjungar, personer i högre samhällsställning och sådana i lägre. Först då ställs reformen på riktig grund. Först när alla, oberoende av mer eller mindre godtyckligt uppdragna sociala rangskalor, kunna mötas i ett gemensamt tilltalsord fyller detta sin uppgift. I samma stund skola fördomens skrankor falla kring det förkättrade ni alldeles som Jerikos murar inför basunerna.

Man torde knappast kunna vänta att en äldre generation reservationslöst skall godtaga ni-reformen, därtill är den alltför radikal. Vanans makt är stor, och gammalmansöron ha svårt att vänja sig vid ny musik. Men vi, som tillhöra medelåldern, borde göra allt för att jämna vägen för det uppväxande släktet. Och att författaren av denna artikel är ni-vän torde framgå av det föregående. Har någon lust att säga ni, prins Wilhelm, till honom är han välkommen och han kommer att mötas med samma enkla, rättframma och äktsvenska tilltalsord.

Trots motstånd och häckleri har man likafullt en känsla av att reformen är på marsch. Ett språks utveckling låter lika litet hejda sig av besynnerliga fördomar som av tidningsinsändare och anekdoter, avsedda att utgöra varnande exempel på bruket av ni. Svenskan är nu mer än någonsin i behov av ett moderniserat gemensamt tilltalsord, och det behovet kommer förr eller senare att tillgodoses. Det behövs bara lite vana, lite självövervinnelse, lite god vilja från alla parter så äro vi snart där. Det gäller ett så ringa offer som att titel och namn inte användas såsom pronomen – konstigare är det inte. En anspråkslös eftergift, tycker man, som inte borde vara svår att efterkomma.

Men låt oss för den skull inte åsidosätta vårt belevade samtalsspråk och erkända hövlighet. Dessa egenskaper få ej påverkas av någon som helst språklig reform. De bottna i helt andra faktorer som heta: uppfostran, bildning och sunt förnuft.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons