Recension

Andreas TillianderTilliander hade behövt lite mera mörker

Äran att öppna hela Hultsfredsfestivalen gick till den ofta lättklädda electronicahunken Andreas Tilliander.

Under strecket
Publicerad
Hade Andreas Tilliander spelat vid en bättre tidpunkt hade de nu ganska trevande dansstegen bland publiken förmodligen varit betydligt fler.

Hade Andreas Tilliander spelat vid en bättre tidpunkt hade de nu ganska trevande dansstegen bland publiken förmodligen varit betydligt fler.

Annons

Barfota i ett par Burberryrutiga badshorts, slangar på plats i munnen och med två solglasögonprydda sidokickar på var sin sida rullade han ut en tung dubmatta inför en tillströmmande publik. Som vanligt med spexet nära till hands dröjer det inte länge innan han svänger runt sina syntar, ivrigt skakandes på rumpan i någon slags märklig anomali som kanske hädanefter ska stavas svensk bootytronica?
Den dubbiga inledningen driver sedan allt djupare in i den eurokontinentala technons famn och när de effektmättade vokalerna kommer in saknas det egentligen bara en tysk brytning för att vi ska närma oss utkanterna av Köln och nytechnons Kompakt-sound. Det är riktigt bra och hade han spelat vid en lite mörkare och bättre tidpunkt hade de nu ganska trevande dansstegen bland publiken förmodligen varit betydligt fler.

Torftigare mellansnack får man dock söka med lykta trots att det är mitt på dagen, några sporadiskt spridda könsord och pekande av finger åt bekantingar i publiken är dessvärre Tillianders interaktiva höjdpunkter. Den utmärkta Love me like I do river förstås av duktiga applåder men de som suktar efter första singelsläppet Back to the USA får finna sig i att vänta förgäves. Vilket är lite synd förstås, men tänkas kan att denna för bara några månader sedan så smala electronicafigur inte känner sig helt bekväm i rollen som den svenska electronicas första superstar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons