Tillbaka till krigets Sarajevo

Under strecket
Publicerad
Annons

Radiokrönika
Just när kulturradion avslutat temaveckan Hemkomster med sex specialprogram om exil och återvändande sände P1:s dokumentärredaktion i lördags Att återvända till Sarajevo. En skildring av Belma Kratovic om hennes återkomst till Sarajevo och familjens radhus som hon inte sett sedan april 1992 då hon flydde kriget med sin mamma och sin syster.
Hon reser i sällskap med sin pappa Fahrudin som stannade kvar lite för länge och försöker få honom att prata om döden och grymheterna som kostade över 10 000 människor livet och som Belma Kratovic uttrycker det ”lika många vänskaper”.
Hon har varit tillbaka i Sarajevo förut, men har aldrig fått pappan att dela med sig av sina krigserfarenheter.

Ämnet att återvända till hemmet är väl visserligen evigt, Homeros och allt det där, men Kratovics dokumentär är snarare ett uttryck för ett av de mest påträngande trauman som många svenskar i början på 2000-talet brottas med. Nämligen relationen till hembygden, till dem som dog och till dem som stannade kvar.
Skammen över att vara en privilegierad flykting och bristen på kunskap om vad som egentligen hände där hemma. Det är egentligen konstigt att det inte bearbetas mer.
Och Kratovics möte med Sarajevo är komplicerat, eller snarare mötet tillsammans med pappan, som till att börja med högst ovilligt pratar om kriget och massakrerna.
Hon reagerar i stället på nyrikedomen och klassklyftorna och blir förbannad på pappan som obekymrat pratar om frukt när de befinner sig på marknaden där barn massakrerades i en granatattack 1994. Hon är en typisk återvändare som sommartid vandrar runt i stan i stora familjeklasar med barn som pratar främmande språk.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons