”Det finns inget som säger att vi inte kan följa Bridget Jones till 70-årsåldern”, säger Renée Zellweger. Foto: Joel Ryan/TT
Perfect Guide

Tillbaka på vita duken

Efter en sex års lång paus är Renée Zellweger tillbaka. SPG mötte skådespelaren i London och fick en pratstund om kreativitet, anonymitet och varför Bridget Jones fortfarande är intressant. 

Det har gått sex år sedan Renée Zellweger senast syntes på vita duken, i My Own Love Song. Dubbelt så lång tid har passerat sedan hon senast personifierade Bridget Jones, chick lit-hjältinnan som brittiska journalisten Helen Fielding skapade 1995.

Annons
X

Zellwegers timeout har varit medveten. Efter en lång, prisbelönt karriär med insatser i ett fyrtiotal filmer och en Oscarsstatyett på spiselkransen ville hon, som hon säger, "få ett avbrott från den cykel Hollywood är."

Jag är löjligt bortskämd med lyxen att tillbringa hela dagarna med att arbeta med goda vänner.

– Att vara skådespelare är ett snävt jobb. Projekten löper in i varandra och man får sällan möjlighet att utforska annat. Och jag var nyfiken på mycket, bar på många löften jag gett mig själv om saker jag ville prova på och lära mig. Jag ville se om jag hade andra talanger, förklarar hon med mjuk röst och ett snett leende.

Pausen verkar ha gjort Zellweger gott. De senaste åren har hon ägnat åt resor i Asien och Afrika och studier vid UCLA. Eftersom skrivande varit en viktig del av hennes liv – precis som Bridget var Renée en gång i tiden aspirerande journalist – har Zellweger också tagit sig tid att skriva manus och vara medskapare till en än så länge osåld tv-serie. Trots det var det en "no-brainer" att än en gång personifiera den romantiskt bedrövade Bridget i filmseriens tredje installation – Bridget Jones’ baby.

– Vi är mer eller mindre samma gäng, och har blivit lite som en dysfunktionell familj. Det har varit underbart att jobba ihop igen. I andra yrken träffar du dina vänner ett par timmar efter jobbet om du har tur. Jag är löjligt bortskämd med lyxen att tillbringa hela dagarna med att arbeta med goda vänner, säger hon.

Renée Zellweger har under de senaste åren arbetat mindre och istället hängett sig åt studier och resor.
Renée Zellweger har under de senaste åren arbetat mindre och istället hängett sig åt studier och resor. Foto: Matt Sayles/TT

Vi möts på ikoniska Londonhotellet Claridge’s. Zellweger har sällskap av kollegorna Colin Firth och Patrick Dempsey som i filmen återkommer respektive gör debut som Bridgets kärlekar och potentiella barnafäder. Storbritanniens mesta lyxhotell känns väldigt avlägset det London Bridget och hennes män lever i, runt de livliga matstånden vid Borough Market på Themsens södra sida.

Renée Zellweger smälter däremot obemärkt in, vilket hon uppskattar. Inte för att hotellets guldpläterade art déco-perfektion tillhör hennes vardag – Texasbördiga Zellweger är tvärtom känd för att vara jordnära och köra omkring i hemstaden Los Angeles i en gammal fyrhjulsdriven Ford – utan för att pausen också inneburit att hon sluppit offentlig uppmärksamhet. Likt åtskilliga kvinnliga kändisar har Zellweger, hennes utseende och relationer gång efter annan släpats genom skallvertidningarnas smutsigaste maskineri.

Du kan inte vara en bra historieberättare om du inte har livserfarenhet och kan relatera till andra människor.

I verkligheten ger hon ett ytterst naturligt – och petit – intryck. Spädheten späs på av faktumet att hon nätt och jämnt når upp till axeln på Firth och Dempsey ens i sina skyhöga klackar. Zellwegers skratt är desto större – högt, smittande och av det slag som får henne att uttrycksfullt knycka på nacken mot taket.

För att upprätthålla den avskildhet hon numera har, är hon förtegen om det mesta som inte rör hennes jobb. Hon finns inte på sociala medier och med undantag för en svidande essä i tidningen Huffington Post har hon knappt kommenterat de otaliga ryktena om plastikkirurgi och barnlöshet som cirkulerat runt hennes offentliga person. Hon medger att sådana här samtal med pressen är den del av jobbet hon är mest obekväm med ("jag är en så privat person"), men säger att hon är lycklig.

Det är otroligt roligt att spela någon som är så öppen och kufig.

– Och tacksam. Jag längtade efter normalitet. Nu kan jag gå på ett café, beställa en kaffe, få en kaffe – och bara gå! Det är fantastiskt. Jag vill vara anonym för att kunna ha ett vanligt, mänskligt utbyte med andra, säger hon och påpekar hur mycket gott det gjort för kreativiteten.

– Du kan inte vara en bra historieberättare om du inte har livserfarenhet och kan relatera till andra människor. Jag har vuxit som person. Förhoppningsvis är jag roligare nu också.

Renée Zellweger med sina motspelare i Bridget Jones's Baby, Patrick Dempsey och Colin Firth.
Renée Zellweger med sina motspelare i Bridget Jones's Baby, Patrick Dempsey och Colin Firth. Foto: Francois Mori/TT

Fast just humor har sällan varit ett problem för Renée Zellweger. Redan 1995 ansågs hon i rollen som den lustiga Gina vara den enda behållningen med tonårsrullen Empire Records och hyllningskören växte med Jerry Maguire, Chicago och Åter till Cold Mountain. Kritikerna har kallat henne oemotståndlig och Bridget Jones-producenten Eric Fellner menar att hon är sin generations största comedienne. Men hur relevant känns det som skådespelare att återvända till en roll man redan stött och blött?

– Det är otroligt roligt att spela någon som är så öppen och kufig. Men det som verkligen gör Bridget intressant är att vi får följa henne och de andra karaktärerna och se hur deras liv faktiskt utvecklas – till skillnad från, säg, James Bond som alltid blir rollbesatt med nya skådisar i samma ålder. Först mötte vi henne när hon var 32, nu är hon 43. Det finns inget som säger att vi inte kan fortsätta följa henne hela vägen upp i 70-årsåldern.

Vad är det som fortsätter vara väsentligt?

– Hennes autenticitet. Hon påminner oss om att det är viktigare att vara en bra person än att ha rätt handväska. Hon är inte perfekt, men hon värdesätter sig själv ändå. Det är en tidlös lärdom för oss alla.

Till Toppen