Annons
X
Annons
X

Tillbaka från Berlins kaféliv

I dagarna kommer Cigaretten efteråt ut, första boken Horace Engdahl skrivit sedan han lämnade posten som Akademiens ständige sekreterare och fick göra det han hade längtat efter så länge: tänka, skriva och sitta på kafé i Berlin.

(uppdaterad)
”Min husgtru gtycker att den är melankolisk”, säger Horace Engdahl onm sin betraktelsebok, som han skrivit under familjens två år i Tyskland.
”Min husgtru gtycker att den är melankolisk”, säger Horace Engdahl onm sin betraktelsebok, som han skrivit under familjens två år i Tyskland. Foto: DAN HANSSON

Det är logiskt att Horace Engdahl föreslår ett kafé som mötesplats, där känner han sig hemma. Förra gången, i december 2008, sågs vi i Svenska Akademiens lokaler. Då talade han om pressen att vara ständigt påpassad, som om vore jobbet som ständig sekreterare ett kungligt ämbete, och om sin längtan efter att få sitta på kaféer i Berlin och utrycka sig arrogant och skarpt.

Och hur blev det?

–Jag har verkligen suttit på kafé de här två åren vi har bott i Berlin. Men jag har inte längtat att delta i den offentliga debatten. Jag trodde kanske det, men när jag väl var där ville jag bara forska, tänka och gå in i min egen värld.

Annons
X

Bokens korta betraktelser spänner mellan bildade utläggningar och aforismer farligt nära kylskåpsmagneter. Horace Engdahl skrattar lite generat och säger att han ibland nästan skäms, att formen är för enkel.

Men uttrycken ser han som en ingivelse, formuleringen använder honom som redskap, och när den har lyckats behöver den inte honom längre.

Han halar fram en svart liten anteckningsbok.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –Den här bär jag alltid med mig. Formuleringar kommer ofta oombedda, man måste skriva direkt. Det speciella med formen är att den är ögonblicklig och genast färdig. Det går inte att förbättra ett fragment, försöker du så förstör du det.

    Han tillägger att en attraktiv aspekt är att det kräver så lite arbete. Men där lägger jag in en protest. För Horace Engdahl öser ur stor kunskap, tar läsaren med på en bildningsresa i kortform.

    Jo, medger han, när väl formuleringen anmäler sig, kan den ha föregåtts av decennier av ”idisslande”. Han jämför med att skriva en vetenskaplig text, hur man brer ut sin lärdom över sidorna, läser och kämpar. Men i ett fragment kan allt förbrinna på två rader.

    –Det är så befriande och jag kan känna ”jaha, det här var allt som behövde sägas”.

    Han berättar att Baudelaire ska ha sagt: För att skriva snabbt måste man ha tänkt länge.

    Man får anledning att dra på mun fler än en gång, både när man talar med honom och läser. Men den kvardröjande känslan är ett stråk av saknad.

    –Ja, säger han lite dröjande, så är det säkert. Min hustru tycker att det är en melankolisk bok.

    Vilket han, när jag frågar om han är pessimist, tycker är ett ord som bättre beskriver honom.

    –Men jag har nog blivit pessimist på ett strikt personligt plan, om mig själv, mina möjligheter att åstadkomma det jag drömde om. Men inte politiskt eller socialt, det är viktigt att understryka det.

    Ett avsnitt kallar han Reaktionära betraktelser, ”så att ingen ska kunna ta en billig poäng genom att kalla dem för det”. Där skriver han bland annat att ”ingen modern kvinna vill erkänna att det skulle vara nödvändigt för henne att ha en man”, att ”bloggandet är skrivandets återfall i adolescensen” och om skratt som uttryck för socialt anpassningstryck. Och så en mörk betraktelse om allt som gjorts för att dölja något annat, som att ha roat sig för att dölja att inget är roligt, skrivit lärda texter för att dölja att budskap saknas, varit duglig för att dölja sin olämplighet på sin post. ”Allt han behöver är en blå himmel och en anteckningsbok.”

    Det där hade du inte kunnat publicera medan du var ständig sekreterare?

    Horace Engdahl drar på svaret.

    –Om jag ska glänta lite på dörren till verkstan, så formulerade jag det där i slutet av mitt sekreterarskap. Men du har rätt, det hade jag inte kunnat publicera då, det gäller flera av texterna.

    Sedan några veckor är familjen tillbaka i Stockholm. Han saknar Berlin, tycker att Tyskland har bättre klimat för kultur och debatt. Och paradoxalt säger han, som bevisligen påstår en hel del, att han inte har några åsikter.

    –Det är skillnad på åsikter och påståenden. Åsikter är ett ältande beteende, medan påståendet är ögonblickets verk. Och man kan i nästa ögonblick påstå motsatsen.

    Men då får man väl pisk?

    –Ja, men jag kan se påståendet som en rörelse i baletten, som följs, ibland av nödvändighet till och med, av en motrörelse.

    Så länge människan behåller sin etiska botten och inte blir opportunist, så kan omedgörlighet och rörlighet förenas och är, menar han, en idealisk intellektuell hållning.

    –I Tyskland finns ett bredare spektrum av tillåtna grundhållningar, exempelvis en idébaserad konservatism, som ger spännvidd till debatten. Folk är mer pålästa och det ställer högre grav på saklighet och formuleringskonst. I tv-debatter förekommer också människor som är över 40 år och 70–80-åringar kan läsa lusen av yngre generationer.

    Annars är likheterna förbluffande stora, tycker han.

    –Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.

    Så ger han också en känga åt vårt infantiliserade klimat, om vuxna som fortsätter att leka och kräver att underhållas hela tiden.

    –Det är för mig obegripligt – och förödande.

    Han skrattar igen, men det är nog inget skämt.

    Annons
    Annons
    X

    ”Min husgtru gtycker att den är melankolisk”, säger Horace Engdahl onm sin betraktelsebok, som han skrivit under familjens två år i Tyskland.

    Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X