Tillåt hjälp över ”den sista gränsen”

Under strecket
Publicerad
Annons

Man vet att amerikanskan Terry Schiavo inte ville leva som ett ”vårdpaket”. Hennes man vill - efter 15 år! - avbryta hennes livsuppehållande åtgärder. Hennes föräldrar vill det absolut inte, trots att det inte finns något som helst hopp om att hon skall tillfriskna.
Genom enorm mediebevakning av fallet har en likaså enorm ”våg” av allmänhetens ”medkänsla” alstrats fram. Men är detta en äkta medkänsla med den stackars Terry? Hon vill ju inte leva så här! Finns det för övrigt någon som själv skulle vilja leva vidare så? Jag betvivlar det.
Med all respekt för vad Terrys föräldrar känner, ser jag det ändå som en tragisk oförmåga till sann medkänsla med dottern. Man ser bara till sina egna känslor av hotande förlust och sorg.

När skall vi människor lära oss att vi - inför liknande, oåterkalleliga tragedier som Terrys - måste tvinga oss att bortse från våra egna, svåra men dock vid jämförelse vida mindre svåra lidanden? Döden är ingen katastrof i ett fall som Terrys, den måste för henne ses som en
välkommen befriare. Men skall givetvis - i ett civiliserat, humant samhälle - inte komma genom svält (nu enda möjligheten i USA), vilket enligt läkarna vore en plågsam död och något som definitivt inte vittnar om medkänsla.
Här kommer frågan om eutanasi (vacker död) eller dödshjälp ofrånkomligen upp. Strängt förbjuden i USA och i de flesta länder är eutanasi emellertid ett tänkande som - i kraft av att det erbjuder hjälp och barmhärtighet åt såväl den sjuka som de efterlevande - måste få komma upp till debatt i dagens samhälle. Eutanasi innebär en lugn, vacker ceremoni i närståendes närvaro, där en läkare - enligt noggranna och strikt utformade regler, som givetvis inbegriper patientens egen önskan - slutligen söver ned och hjälper patienten över ”den sista gränsen”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons