Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Till nationalkänslans försvar

SÖNDAGSKRÖNIKA | PJ ANDERS LINDER

I morgon firas nationaldagen som helgdag för sjunde gången. Arthur Hazelius ordnade vårfest på Skansen redan den 6 juni 1893, men det dröjde till 1983 innan den 6 juni blev nationaldag och till 2005 innan den blågula dagen blev röd. Jag var tveksam till beslutet. Jag tyckte att det fanns för dåligt med genuin 17 mai-stämning kring nationaldagen och att det kändes som ett påhitt uppifrån.

Jag har ändrat mig. Vi lever i en alltmer öppen och snabbt föränderlig värld, och då gör man klokt i att värna de ankarfästen som finns. Jag kan bara hålla med om vad Göran Perssons regering skrev i sin proposition (2004/05:23): ”Det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än den har i dag.”

Nationalkänslan spelar en viktig roll som sammanhållande kraft när så mycket annat drar människor i sär, och jag är övertygad om att sammanhållning behövs för att det demokratiska samhället ska fungera. Att vi lyder lagarna och betalar skatt till det gemensamma beror inte bara på att vi blir straffade ifall vi låter bli, utan det beror på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt.

Annons
X

Alla vettiga människor vet att nationalism kan spåra ur och leda till konflikt och katastrof, men frånvaron av nationalkänsla är också riskabel. Vad som behövs är traditioner och institutioner som främjar en lugn, fredlig och inkluderande syn på nation och kulturarv, och det nya högtidlighållandet av nationaldagen lämnar sitt bidrag.

När kronprinsessparet öppnar Stockholms slott för allmänheten klockan 10 i morgon; när kungaparet deltar i nationaldagsfirandet i 100-årsjubilerande Eslöv, och när kungafamiljen på kvällen är med och firar på Skansen, handlar det inte om ceremonier för ceremoniernas egen skull. Det handlar om att manifestera och främja en känsla av samhörighet. En av poängerna med monarkin är just att den ska fungera som samlande kraft. Statschefen kommer inte ur endera laget utan har med det övergripande och gemensamma istället för det särskiljande och politiska att göra.

Nu är det en tilltufsad statschef som åker till Skåne. De senaste veckornas anklagande rapportering, liksom den plågsamma TT-intervjun i måndags, har sargat förtroendet. Men stödet för institutionen består, och detta stämmer väl med erfarenheterna från andra konstitutionella monarkier i Europa. Enskilda företrädare må ha låg- och högkonjunkturer i opinionen, men stödet för själva statsskicket håller sig märkvärdigt stabilt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den 25-31 maj frågade Sifo 1500 svenskar om de vill behålla eller avskaffa monarkin, och trots att en tredjedel av intervjuerna gjordes dagen efter TT:s intervju, får monarkin ett massivt stöd. Mitt i flödet av skandalrubriker och misstänkliggöranden vill 72 procent ha monarkin kvar och endast 20 procent vill avskaffa den. De yngre och de äldre är lite mer positiva än de medelålders, men skillnaderna mellan ålders- och yrkesgrupper är små. De som skiljer ut sig är Vänsterpartiets väljare, där motståndarna är klart fler än anhängarna. Bland socialdemokratiska väljare blir resultatet 73–18 i monarkins favör.

    Kontrasten är onekligen slående. I delar av medievärlden drar man på för allt vad man är värd och frossar i spekulationer om ”konstitutionell kris”, abdikation och vad som kan hända ifall komprometterande bilder publiceras och visar sig vara äkta. (En idé hade ju annars varit att ta reda på ifall bilderna är äkta innan man skruvar upp volymen.) Jag undrar hur stor roll egna åsikter spelar. Enligt Kent Asps journalistundersökning från 2005 vill 48 procent avskaffa monarkin och 25 procent behålla den, vilket påminner mycket mer om vad Lars Ohlys väljare tycker än om åsikterna i någon annan grupp. Det går sällan raka linjer från personliga åsikter hos reportrar till enskilda inslag eller artiklar, men det vore underligt om inte stämningsläget tog färg.

    I övriga delar av riket låter man sig däremot inte hetsas upp utan fördelar sympatierna på ja och nej till monarkin ungefär som man alltid har gjort. ”Det är det normala stödet helt enkelt”, som Sifos Toivo Sjörén säger till SvD (3/6).

    Till dels handlar det säkert om att man gillar festligheten och lystern. Men jag är också övertygad om att väljarna bryr sig mer om ankarfästena än vad opinionsbildarna gör: Monarkin fanns här före oss och finns kvar när vi har gått. Den förenar över generationsgränserna. Den är levande historia, öppen för alla och nära sammanvävd med Sverige som nation. Den är inte pockande och uppfordrande och den ger inte upphov till svärmeri och aktivism. Den uppskattas på ett lågmält och självklart sätt. Den fungerar. Det är vackert så.

    PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
    pj.anders.linder@svd.se

    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X