Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Drömmen om verkligheten Till konstverkens kärna

BETRAKTELSER För Marie Lundquist förmår fotografiets individuella verklighet bygga broar i tid och rum. Hennes nya essäbok är den bästa vägledningen på svenska för ett sökande efter den långsamma bilden, den som inte tränger sig på, skriver Carl-Johan Malmberg.

Ristisaari, Finland 1974
Ristisaari, Finland 1974 Foto: PENTTI SAMMALLAHTI

Drömmen om verkligheten

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Sveriges Allmänna Konst­förenings Årsbok 2008

120 s.

Författaren Marie Lundquist skriver regelbundet om fotografi, bland annat i Svenska Dagbladet. Flera av hennes artiklar finns nu samlade i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK:s) senaste årsbok under titeln Drömmen om verkligheten. Boken är en viktig händelse, av åtminstone tre skäl.

För det första har SAK under en tid befunnits sig i ekonomisk kris och årsboken – sedan lång tid en grundpelare i vårt lands tynande konstkritik – har varit hotad; att den i år ges ut, med sponsring av Stockholms Auktionsverk, innebär ytterligare ett års överlevnad. För det andra finns det knappast någon fotografikritik att tala om i Sverige längre; Marie Lundquist är där ett avgörande undantag.

Men det tredje och viktigaste är att hon som kritiker representerar en närmast utrotad kritikerart: den kreativa kritikern. Hon skriver om vad hon ser, gärna i en enda bild. Hon skriver om personliga erfarenheter i samband med vad hon ser. Och hon ställer samman erfarenheterna med sina läsminnen, gärna av någon poet. Hon är själv poet.

Annons
X

Sammantaget blir hennes texter väsentliga: de går till kärnan hos konstverken och konstnärskapen hon skriver om. När nästan all konstkritik numera är positionerande – man ritar kartan över konstnärens position på ”konstscenen” (detta förfärliga ord), man intar själv en strategisk position, estetiskt korrekt eller möjligtvis kokett vågad – verkar Marie Lundquist se varje text som möjligheten att säga något nytt, något som är jämbördigt med fotografierna hon skriver om. Hennes kritik är produktiv inte reproduktiv.

Att en sådan kritik är utrotad – eller åtminstone starkt bortträngd – inom kritiken av bildkonst, film och fotografi för närvarande innebär inte att den saknar tradition. ”Poesi kan bara kritiseras genom poesi”, skrev Friedrich Schlegel under den tyska romantikens inledande år.

Lundquist gör nedslag, impressionistiska men skarpsinniga hos åtskilliga av förra seklets stora ­fotografer. Utifrån en New York-bild av Berenice Abbott – hon som döptes efter en egyptisk drottning förvandlad till stjärnbild – reflekterar hon över stadsmoderniteten, fotografins ­rotlösa hemvist, men också över foto­grafens respekt för sina motiv, författare, anonyma människoskaror, hus. Hos Abbott, menar Lundquist finns alltid ”en florstunn hinna kvar mellan betraktaren och det avbildade”. Hennes bilder ”snuddar vid motivets inne­boende gåta utan att exploatera den”. Här anar man en programförklaring från författaren själv: bör inte all konst vara sådan?

André Kertész bild av en ensam man i nysnö vid Washington ­Square får Lundquist att tänka på hennes egna jungfruliga spår i snön en gång, men också på fotografens svåra USA-år, där han ­efter framgångarna i Europa med sina berömda ”nudes”, betraktades som tvivelaktig pornograf.

Den svenske fotografen Kenneth Gustavsson, vars solitära bilder visades på 80-talet i tidskriften Etc, tar hon som utgångspunkt för att tala om ordets möjliga förräderi mot bilden. En bild av ett bröllop tagen av Boubat går hon in i via sin egen födelseort, Sofia församling i Stockholm.

Hon tycks överlag se fotografier som den partikulära, individuella verklighet som förmår överskrida det exklusiva, utestängande och bygga broar i tid och rum, mer kanske än någon annan konstart (poesin är ju begränsad av sitt språk). Fotografin har där en ton, som kan slå an, väcka det inom oss som vi inte visste att vi bar på. Fotografin är ”drömmen om verkligheten”, det innerligt främmande, den delar det med poesin.

På många vis är Marie Lundquists bok en pendang till vår tids mest inflytelserika fotografistudie, Roland Barthes ”Det ljusa rummet” från 1980. Barthes bok är ett försök att tala om vad vissa, bestämda fotografier löste ut hos sin betraktare, i form av minnen, associationer, tankar, teorier; den är en fotografins fenomenologi utan motstycke, och den tar framför allt ett nostalgiskt grepp om bilder. Lundquist hyllar Barthes bok, men fördjupar också hans tidsfilosofi genom att visa hur en bild inte bara kan peka bakåt i ­tiden och skänka hisnande närvarokänsla där vi aldrig varit, utan också rymma en föraning om sin egen framtid. Låter det svårt? Läs då Lundquists inledande essä betitlad kort och gott ”Fotografiet”.

I ”Drömmen om verkligheten” med sina vida utblickar mot nuet och fotografihistorien, professionella fotografer och fotograferande bildkonstnärer kan man kanske sakna den brutala fotografin, den bild som först och främst kännetecknas av sin påträngande utformning och sitt drabbande motiv. Men Marie Lundquists inriktning är hennes personliga och gäller den bild som lånar sig till gradvist inkännande, till en viss tankfullhet men också till begrundan över sin formella komplikation. Nyhetsbildens chock och kommersiella snabbhet intresserar henne inte nämnvärt. Och det finns ju andra som tar hand om den bildtypen. Hon sysslar istället med den långsamma bilden, den som inte tränger sig på utan måste sökas upp. Jag vet ingen bättre vägledning på sven­ska för ett sådant sökande än ­Marie Lundquists bok.

Annons
Annons
X

Ristisaari, Finland 1974

Foto: PENTTI SAMMALLAHTI Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X