Recension

Tift MerrittTift Merritt är roligare än majoriteten

Under strecket
Publicerad
Annons

Tift Merritt kommer från North Carolina, USA. När hon gör sitt första Sverigeframträdande, på ett ganska välbesökt Debaser, påstår hon sig (som så många andra amerikanska artister) ha blivit så förtjust Sverige att hon skulle kunna tänka sig att stanna här. ”Ja, vi ringer till bandet och säger åt dem att komma över direkt”, säger hennes medföljande gitarrist Brad Rice, och tillägger: ”and then we´re gonna rock like hell”.
Jo, humöret är gott och energin smittar av sig på publiken när Tift och Brad gör sitt bästa för att kompensera det frånvarande bandet. Något finlir är det inte tal om, men det ska man nog bara vara tacksam över; nedtonade singer/songwriters och altcountrydeppare har världen för länge sedan fått mer än nog av. Tift Merritt sjunger istället ut, rent och högt, och slår på sin stålsträngade gitarr som om det gällde livet. Ibland lägger hon till ett Bob Dylan-munspel, ibland kompar hon sig själv på tamburin, ibland tar hon plats bakom ett Würlitzerpiano.
Det som gör Tift Merritt roligare än majoriteten av världens alla singer/songwriters, är också att hon blandar sin country med pop, rock, gospel och sydstatssoul. Någon har skrivit att hon är som ett Creedence Clearwater Revival frontat av Dusty Springfield, och det är inte så dumt som det kanske låter. Själv kom jag att tänka på Shelby Lynne mer än en gång.
Konserten på Debaser är riktigt bra, mycket tack vare det goda humöret, men det där med att ta över hela bandet nästa gång är ingen dum idé.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons