Annons

Allan Hernelius:Tidningsdöden

I England har det hänt att tidningar med en upplaga på över en miljon exemplar inte betalat sig. Hur kan detta komma sig, och varpå beror över huvud taget den koncentrationstendens inom pressen som på så många håll – även i Sverige – vållar tidningars nedläggande? Om de faktorer som bestämmer koncentrationen och medverkar till tidningsdöden skriver här chefredaktör Allan Hernelius.

Under strecket
Publicerad
Kö till tidningskiosken, 1961.
Kö till tidningskiosken, 1961. Foto: TT

Med koncentration inom pressen menas vanligen en finansiell och ekonomisk koncentration. Riskerna för en sådan kan i många fall vara allvarliga nog. Dessa risker existerar både på det internationella planet och på det nationella. I de nya staterna talar man ofta om det internationella nyhetsbyråmonopolet, och problemet finns där otvivelaktigt. Särskilt märks det kanske i fråga om bilderna, vilka som bekant spelar en allt större roll i vår tids press. Men vår bildförsörjning är i allt väsentligt baserad på två stora internationella byråer, som säkerligen icke vill brista i objektivitet utan arbetar under största ansvar. Trots detta skulle det emellertid vara påkallat med en smula konkurrens på detta område. Större konkurrens råder i fråga om byråförmedlingen av nyheter, men ändå kan man förstå dem som anser att den av ekonomiska skäl framtvingade koncentrationen på sätt och vis är oroväckande. För en tidningsman i tider av internationell spänning är det otillfredsställande att underlaget för bedömningen av nyheterna kommer från antingen statligt totaldirigerade organ eller från byråer som visserligen har känsla för informationens vederhäftighet och krav på sanning men som naturligtvis ändå i sin verksamhet på sätt och vis präglas av en viss förhandsinställning.

På det nationella planet har diskussionen om koncentrationen väsentligen varit en fråga om tidningsdöden. I den riktningen har debatten i varje fall gått i de nordiska länderna. I och för sig är koncentrationstendensen icke något särskilt utmärkande för just tidningsföretagen. Man finner praktiskt taget inom all etablerad företagsamhet i Norden i dag en strävan efter större enheter, efter sammanslagningar.

En växande företagsamhet och ett större antal enheter noteras främst i samband med nya material och nya användningsområden. Antalet petrokemiska anläggningar – detta nya industriella mode – växer sålunda, liksom antalet plastfabriker. Men, för att ta ett exempel, antalet affärsbanker i Sverige uppgick år 1908 till 84 men är år 1961 nere i 16. Det är mot denna bakgrund naturligt att också tidningsföretagen blir färre. I Danmark finns i dag 95 dagstidningar mot 127 för 12–14 år sedan. I Norge har under 50-talet 25 tidningar lagts ned samtidigt som upplagorna ökat med cirka 10 procent, vilket ungefär svarar mot ökningen i antalet hushåll. I Finland är siffran mera konstant, men i Sverige har tidningsdöden varit mera utpräglad och omfattat större tidningar än i något annat nordiskt land. Redan under exempelvis perioden 1920–40 grasserade tidningsdöden, men takten ökades under 50-talet. År 1949 utgavs i Sverige 237 dagstidningar, år 1960 endast 186. Upplagorna har under samma tid stigit från 3 357 000 till 3 809 000. Procentuellt kan detta synas innebära en betydande stegring, men om jämförelse görs med antalet hushållsenheter, vilka under 50-talet ökat kraftigt, blir slutsatsen att den svenska pressen, som under kriget noterade kraftiga upplageökningar, under 50-talet egentligen endast hållit sina ställningar.

Annons

Den mest livliga debatten kring koncentrationen har ägt rum i England. Den brittiska allmänheten häpnade när News Chronicle med en upplaga på 1 162 000 ex. inte kunde leva vidare. Den häpnade när Star med 780 000 icke kunde fortsätta, liksom när det blev bekant att Daily Herald med 1,5 miljon och Sunday People med 5,5 miljoner utbjöds till salu och en tid blev en boll mellan två koncerner, till dess Daily Mirror-gruppen segrade. Därmed blev Mirrorgruppen den ojämförligt största, men detta faktum betecknades mera som en affärsmässig triumf än som en journalistisk. Oron stillades inte av rykten om ytterligare sammanslagningar och dessa har i dagarna fått sin bekräftelse. Sunday Dispatch, som i fjol hade en upplaga på 1 510 000 ex., utkom icke söndagen den 18 juni. Dess läsare fick i stället Sunday Express, som hade inkorporerat sin stora kollega.

Vad som dessförinnan skett oroade emellertid till den grad britterna att en kunglig kommission tillsattes under ledning av den berömde kronjuristen lord Shawcross. Kommissionen har t.o.m. uppmanat allmänheten att vända sig till den med förslag och uppslag. Den tänker se på räkenskaperna och söka få en förklaring på varför tidningar med en upplaga på över en miljon icke betalar sig. Beror det på konservatism och föråldrade metoder? Beror det på splittringen mellan olika fackförbund och därmed följande extra kostnader? Finns det något underlag för påståendet att de allra största tidningarna icke har något emot kostnadsstegringar, eftersom deras konkurrenter i så fall bara får ökade svårigheter? Vilken inverkan har den kommersiella televisionen på tidningarnas annonsintäkter? Bör tidningar driva kommersiell TV, och bör TV-annonseringen beläggas med en särskild skatt? Alla dessa frågor skall kommissionen söka belysa. Med hänsyn till att dess föregångare, The Royal Commission on the Press, för tio år sedan förklarade att det inte fanns någon risk för större sammanslagningar inom den brittiska pressen tänker den också ge sig in på den besvärliga frågan: How big is too big? – När blir en tidning för stor med hänsyn till opinionsbildning och nyhetsförmedling i en demokrati?

De senaste händelserna har föranlett kommissionen att överväga en särskild lag. Enligt denna skulle för överlåtelse av tidning inhämtas tillstånd från ett nyinrättat organ. Om överlåtelsen kunde anses strida mot allmänna intressen skulle instansen i fråga kunna förbjuda försäljningen, ett uppslag som hämtas från den amerikanska antitrustlagstiftningen. Förslaget är nu på remiss till olika pressens institutioner.

I Förenta staterna klarar sig flertalet av de 1 755 dagliga tidningarna ganska bra. Av dessa är nämligen 1 400 utan någon som helst konkurrens inom sitt eget spridningsområde. Sämre är läget för andra tidningar. Till och med självaste New York Times redovisade i fjol på en omsättning av 112 miljoner dollar ett nettoöverskott av endast 1 650 000, vilket alltsammans utom 348 000 kom från tidningens pappersbruk i Kanada. Upplagorna för den amerikanska pressen steg under 50-talet endast med 8,9 procent, medan folkmängden steg med 18 procent. Att antalet tidningar hållit sig i stort sett oförändrat beror främst på tillkomsten av en ny tidningstyp, förstadstidningen. I New York City har antalet tidningar och upplagorna gått ned, medan däremot framgångsrika nya tidningsföretag har startats på Long Island. De amerikanska städerna blir så stora att annonsörerna och därmed läsarna finner den lilla förortstidningen effektivare. Det lönar sig inte att annonsera efter en bortsprungen hund över hela New York City, när den i alla fall har sprungit bort på Long Island.

Tendensen är klar i USA: Man kan vänta sig mer sammanslagningar och mer nedläggelser, även om det inte blir i samma takt som i Storbritannien. Analytikerna åberopar flera skäl härför. Tidningarna USA startas icke och hålls icke vid liv av politiska skäl; ett modernt politiskt parti eller pressure group hyr en PR-man och använder andra massmedia. De amerikanska tidningarna har blivit mer och mer lika varandra i fråga om innehållet, icke minst tack vare nyhetsbyråernas teletypesättning. De presenterar alltid båda sidor av en omstridd fråga och därför finns det icke heller något behov av konkurrerande tidningar i en stad lika litet som det behövs två telefonbolag. Annonskoncentrationen gynnar vissa och missgynnar andra i USA som överallt eljest i världen. Resonemanget är bekant: vissa annonsörer söker sig till stora upplagor och denna annonsmängd medför i sin tur upplageökningar till följd av annonsvolymen. I Norge har samma företeelse döpts till "upplagespiralen”. Men den viktigaste orsaken till bortfallet av konkurrerande tidningar anses vara den växande konkurrensen från radio och TV. Som bekant är både televisionen och radion kommersiell i USA och inbördes våldsamt konkurrerande. Även inom dessa media finner man emellertid en tendens till koncentration, särskilt inom radiobolagen.

Från amerikanskt håll hör man ofta när dessa frågor föres på tal att bristen på konkurrens inom tidningsvärlden, entidningssystemet alltså, icke har någon större betydelse, eftersom allmänheten i stället har tillgång till konkurrerande radio- och TV-stationer. Det är ett resonemang som inbjuder till bemötande. För det första bör nämligen konstateras att radion och TV:n i sin tur är beroende av i stort sett samma två byråer för sina nyheter som pressen. Visst har några en egen nyhetsservice men grundmaterialet är detsamma. För det andra så ligger det i sakens natur att radio och TV aldrig kan ersätta pressen i fråga om värdering och orientering över hela fältet. Denna synpunkt har i dagarna mycket starkt understrukits av en svensk vetenskapsman, professor Hilding Eek, i en på FN:s uppdrag utförd undersökning om utvecklingen inom informationsfrihetens område.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Hr Eek slår fast att radion och televisionen har expanderat i alla världsdelar och att pressen inte har hållit takten med folkmängdsstegringen. Eftersom radion och televisionen – detta är Eeks slutsats – i nästan alla länder är underkastade regeringskontroll på ett eller annat sätt betyder dessa medias expansion i förhållande till pressen att frihetssfären i den traditionella meningen har pressats samman, ett faktum som ofta förbises. Regeringskontrollerade informationsorgan har blivit alltmer betydelsefulla på bekostnad av den fria pressen. Slutsatsen har sin giltighet, kan man tillägga, även i USA, eftersom också den kommersiella radion och TV:n är underkastade federal övervakning, låt vara i mindre grad än i länder med monopolföretag. Men i intet land har regeringen veterligen avhänt sig fullmakterna beträffande möjlighet till ingripande mot radio och TV, och i själva dessa medias karaktär ligger därjämte att kontroversiella frågor behandlas med varsam hand. Antingen omnämnes de inte alls eller också blir det en balansgång mellan olika meningar vilken utplånar och förintar friskheten. Det blir gärna "en objektivitet till döds” eller en relativitet som tröttar i stället för att stimulera och väcka. Mer vid sidan kan också konstateras att enligt någras åsikt TV:s explosionsartade frammarsch i t.ex. vissa asiatiska stater till och med befordrar analfabetismen. Varför skall människorna lära sig läsa när bilden ger dem både nyheter och underhållning?

Men låt oss återvända till våra nordiska problem efter dessa utfärder. Varpå beror koncentrationstendenserna hos oss? Självfallet är det rent ekonomiska faktorer som verkar: pappersprisets stegring i Sverige från 16 öre till 65 på cirka tjugo år, arbetslönernas höjning, enormt ökade distributionskostnader och, eftersom tidningarna utgives dagligen, mer s.k. obekväm arbetstid att kompensera i ett samhälle, som bjuder på långa weekendar och ökad fritid. Dessa kostnadsfaktorer har under 40-talet neutraliserats genom höjningen av upplagor och annonsvolym, men när ökningen upphör verkar de med så mycket tyngre kraft. Behovet av konkurrerande tidningsföretag inom varje spridningsområde har också minskats till följd av ökad konformitet och den pågående i och för sig glädjande utjämningen mellan människor, klasser och åskådningar. Mången borgerligt sinnad läser utan minsta olustkänsla – annat än möjligen i valtider – t.ex. Norrländska Socialdemokraten. Och att socialdemokraterna övervägande läser borgerliga tidningar framgår av all nordisk statistik.

Till detta kommer att någon effektiv rationalisering ännu inte kommit till stånd inom tidningsindustrien. Forskningen på detta område har under decennier försummats, och de nyheter som kommit, t.ex. teletypen och klichémaskinen, har mera varit räddningsplankor i bristsituationer än förbilligande faktorer. Från USA och Japan signaleras epokgörande nyheter, men oftast i samband med våldsamt ökande investeringskostnader.

Slutsatsen av detta resonemang skulle väl bli att koncentrationen inom pressen kommer att fortsätta. Några motverkande faktorer finns. I fråga om en del tidningsföretag negligeras ibland utgiftssidan. Ägaren – det är i så fall ett parti eller en organisation – anser det helt enkelt nödvändigt att tidningen finns kvar. Arbetsgivarna i Danmark betalar t.ex. stora summor till en daglig tidning, och Landsorganisationen i Sverige har en särskild månatlig uttaxering bland fackföreningsrörelsens medlemmar till den s.k. tidningsfonden, med hjälp av vilken en del av de socialdemokratiska tidningarna finansieras. Den borgerliga pressen har också sina stödorganisationer. Men inte heller parti- och organisationsfonder är outtömliga – den tidningsekonom som nonchalerar ekonomiska realiteter kan en dag bli överraskad. Vem hade för några år sedan trott att den nordiska arbetarpressens största tidning, Aftontidningen i Stockholm, skulle läggas ned?

Hur skall man då kunna motverka koncentrationstendensen? Receptet är föga originellt: anspråken på kvalitet måste sättas högt i fråga om nyhetspresentation, bedömningar och åsikter. Den tekniska och distributionsmässiga samverkan måste utbyggas, kanske också i någon mån den redaktionella. Men samverkan får aldrig hindra konkurrensen om nyheterna. Det är den konkurrensen som särskilt gläder oss i pressen. Kartellsträvanden på det området skulle vara helt förödande för innehåll och arbetslust.

Vad betyder då denna koncentrationstendens för opinionsbildningen? Enligt en del omdömen skulle den ha ganska liten verkan. De tidningar som läggs ned, heter det, är ofta sådana som har undvikit personliga ställningstaganden och publicerat cirkulärledare och byråmaterial och vilkas bortfall alltså icke betyder något nämnvärt i fråga om meningsyttringar. Jag kan icke dela denna uppfattning, även om det ligger något i kritiken – en svensk tidning gick en gång så långt i användande av tillsänt material att den på "Pressgrannar” citerade sig själv, lyckligtvis med instämmande. Men inom en folkstyrelse måste gälla att mångas bedömande är säkrare än de fås. Alldeles klart är att varje bortfallen röst innebär en förlust för opinionsbildningen, minskar balansen mellan olika bedömningar och perspektiv och mellan olika kynnen och temperament. "Pressen kan till nöds klara sig utan politik, men politiken kan ej leva utan en politisk press.” Resonemanget gäller långt utanför politikens värld. Till våra redaktioner inströmmar i dag ett enormt nyhetsmaterial. Det måste sovras och vrakas och denna prövning måste ske utan biavsikter eller tendens. I verkligheten kan detta mål icke alltid uppnås och därtill finns också de oavsiktliga försummelserna. Ju flera som utför denna uppgift vid redaktionsborden, uppgiften att välja och granska, desto bättre för medborgarna och informationen, både den riksmässiga och den lokala.

Är det för övrigt inte så att tidningen utan konkurrens har för stor makt? I Dundee blev en tidningsägare en gång förtörnad på Winston Churchill, varefter namnet Churchill aldrig nämndes i hans spalter, icke ens under kriget då han i stället omtalades som "premierministern”. Först efter valnederlaget 1945 ändrades taktiken – tidningsägaren tyckte att Churchill då hade fått straff nog.

Utvecklingen har över huvud taget ställt tidningsmannen inför ett svårt avgörande. Det finns färre tidningar nu än förr – bör då inte den ansvarsmedvetne tidningsmannen vara mindre kategorisk i sin bedömning och i sina åsikter? Han kan ju icke motsägas av så många, kanske hans resonemang icke ens tas upp till granskning även om det befinnes vara helt sakligt felaktigt. De korrigerande instanserna blir allt färre. Gäller inte detsamma för recensenten? Bör inte en bok- eller teaterrecensent visa mera återhållsamhet när recensenterna kanske bara är fem i stället för som förr tio? Bör de icke sträva efter större objektivitet? Mot dessa synpunkter måste emellertid anföras att pressen i konkurrensen med radion och TV:n har sin styrka just i personligheten, i värderingen, i den blixtrande formuleringen, i den kvicka sentensen. Ger pressen upp denna sin egen stora tillgång, släpper den sitt eget vapen.

Trots skillnaderna mellan olika tidningar och tidningstyper – till pressen räknas både Le Monde och Paris Soir, både London Times och Daily Mirror, både Die Welt och Bildzeitung, både New York Times och Daily News – är det tidningar som alltfort är grundvalen för människornas vetande om nuet. Genom pressen får vi del av händelser som rör vårt liv och vårt framtida öde. Genom pressen följer vi regerings- och riksdagsbeslut, vetenskapsmännens upptäckter, händelser inom litteratur, teater och konst, inom näringsliv och handel. I fråga om en stor del av innehållet är tidningen den exklusiva nyhetskällan, och endast tidningsläsaren kan därför sägas erhålla den allsidiga information och det vetande som i dag hör till elementär utrustning. I vidare mening är arbetet inom pressen emellertid ett arbete för individens rätt att få veta, att få tycka över hela fältet, icke blott i fråga om det som lämpligen bild- och ljudmässigt kan sändas. Och det arbetet gäller också rätten för medborgarna att i lugn och ro i tryck få kontrollera det som örat eller ögat kanske flyktigt eller ofullständigt uppfattat. I fullgörandet av dessa uppgifter är tryckpressen överlägsen alla elektronikens nya media. Därmed förblir också en fri press – och helst en rikt fasetterad sådan – trots alla strukturförändringar omistlig för samhället och för medborgarna. I sin oumbärlighet har den sin styrka.

Annons
Annons

Kö till tidningskiosken, 1961.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons