Annons

Magnus Nygren:Tidlösheten gör Monks musik rätt för alla tider

Jazzpianisten Thelonious Monk var alldeles för egensinnig för att bry sig om några trender, men kom ändå att ha ett stort inflytande på såväl bebop som frijazz. Idag är det 100 år sedan en av 1900-talets mest spelade – och mest mytomspunna – kompositörer föddes.

Under strecket
Publicerad

Thelonious Monk (1917–1982) vid flygeln, i Köpenhamn 1966.

Foto: Jan Persson/IBL Bild 1 av 2
Foto: IBL Bild 2 av 2

Thelonious Monk (1917–1982) vid flygeln, i Köpenhamn 1966.

Foto: Jan Persson/IBL Bild 1 av 1
Thelonious Monk (1917–1982) vid flygeln, i Köpenhamn 1966.
Thelonious Monk (1917–1982) vid flygeln, i Köpenhamn 1966. Foto: Jan Persson/IBL

”Sluta! Gör inte så! Spela inte mer, inte när jag är här!” Sopransaxofonisten Steve Lacy var upprörd när vännen och ­kornettisten Don Cherry spelade låtar av Thelonious Monk på pianot hemma i Lacys lägenhet i början av 1960-talet. Lacy var besatt av Monk. Under många år var Monk det enda han spelade. Han ältade musiken, ville förstå den, tränga in i dess komplexa inre väsen och framföra den ­exakt så som den var tänkt att framföras. Men här kom Don Cherry som inte ens var pianist och framförde låtarna som rinnande vatten. Det var mer än han klarade av.

Annons
Annons
Annons