Recension

Tidens mörka ryggTidens tyngd och allvar

LÄRT LÄTTSINNE. Javier Marías ”Tidens mörka rygg” väckte debatt i Spanien om romankonstens gränser. Han roar sig kungligt med allehanda bibliofila äventyr och häpnadsväckande anekdoter, skriver Ulf Eriksson.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

”Bara det som kommer till mig i vilket fall som helst, oberoende av mina ansträngningar, är värt att utforska.” Citatet möter läsaren i Javier Marías sällsamma roman från 1998 som nu utges i inspirerad översättning av Karin Sjöstrand. En så lättjefull hållning till kunskap kan tyckas frivol, men ingen behöver tvivla på att berättaren menar något också när han på andra ställen säger att han ”aldrig förväxlat fiktion med verklighet”. Denna komplexa attityd till sanningen utmärker den sene Marías. Hans vindlande flätstil med omtagningar och pseudopreciseringar – ”Strax innan eller strax efter hade jag fått eller fick jag höra...” – är utvecklad för att hantera den trafik mellan dröm och historia som författaren behöver kontakt med, eftersom det är den som med åren har blivit hans huvudämne.

Utgångsläget är att den med Javier Marías identiske berättaren i ”Tidens mörka rygg” föresätter sig att skriva vidare kring romanen ”Alla själar” som han menar blev felaktigt läst som nyckelroman på sina håll. Den boken, utgiven på svenska 2008, bygger på författarens erfarenheter som gästlärare i spansk litteratur i Oxford åren 1983–85. Några oxonianska ”dons” tyckte sig emellertid bli skildrade på ett mindre smickrande sätt. Till och med den enda romanfigur i ”Alla själar” som säkerligen (sägs det i ”Tidens mörka rygg”) är fiktiv, berättarens älskarinna Clare Bayes, blev förknippad med en viss verklig kvinna.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons