Ali Abbasi, regissör och aktuell i Sverige med filmen Gräns.
Ali Abbasi, regissör och aktuell i Sverige med filmen Gräns. Foto: Staffan Löwstedt

Tiden stannar när känslan i det korta mötet infinner sig

Hur får man en person att känna sig delaktig och avslappnad vid en fotografering? SvD:s Staffan Löwstedt berättar om utmaningen att fånga en känsla i mötet när han porträtterar några av Sveriges mest kända personer.

Bildfördjupning —
Uppdaterad
Publicerad

Att få möta och porträttera personer som Neneh Cherry, Staffan Westerberg, Anna Odell och Sven-Bertil Taube är ett privilegium. Mötena blir ofta korta men samtidigt väldigt intensiva, det gäller att försöka stanna tiden och få en stund tillsammans där vi båda är koncentrerade på en och samma sak. På att mötas.

Hemma hos Staffan Westerberg i Vasastan i Stockholm.
Hemma hos Staffan Westerberg i Vasastan i Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

Lägenheten håller på att tömmas inför en utställning på Eskilstuna konstmuseum. Staffan Westerberg går och pular i sitt arbetsrum. Ibland är det viktigt att bara följa med och iaktta och fotografera, fånga en stämning. Porträttet på Staffan Westerberg är lika mycket porträttet på alla hans saker som han samlat under ett helt liv som artist och konstnär.

Anna Odell inför premiären av sin film X&Y.
Anna Odell inför premiären av sin film X&Y. Foto: Staffan Löwstedt

Motsatsen till porträttet på Staffan Westerberg är det jag gör när jag träffar Anna Odell utanför TV4:s reception en regnig morgon. Här ska allt sitta på kort tid och gärna kännas lite mer uppställt och konceptuellt. Jag hade tidigare gått en runda i området och hittade en viadukt under tunnelbanespåret. Efter att ha pratat igenom bildidén med Anna, som tyckte det lät roligt med det låga taket där hon inte riktigt får plats, jobbar vi sedan tillsammans för att få fram den obekväma känslan som är en blinkning till hennes egna konstnärliga arbete.

Suzanne Brøgger besöker Bokmässan i Göteborg.
Suzanne Brøgger besöker Bokmässan i Göteborg. Foto: Staffan Löwstedt

På vägen mellan intervjun och paneldebatten ger ikonen Suzanne Brøgger mig fyra minuter att göra porträttet. Vi hinner smita in i en av alla lunchrestaurangerna på Svenska Mässan i Göteborg där tapeten får vara fond och efter några exponeringar ber jag henne rätta till skärpet. Då sitter bilden, när hon får något annat att tänka på.

Carolina Setterwall, författare.
Carolina Setterwall, författare. Foto: Staffan Löwstedt

Carolina Setterwall är författare till boken ”Låt oss hoppas på det bästa”. En morgon finner hon sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. När vi träffas för fotografering möts vi bakom Skatteskrapan i Rosenlundsparken på söder i Stockholm. Ljuset är stenhårt och himlen klarblå vilket är ett oerhört svårt ljus att fotografera i. Jag upptäcker genast alla solkatter som reflekteras runt Carolina och vi börjar jaga solreflexerna tillsammans. Jag fotograferar henne i nästan rakt motljus men en solkatt som ger ett oerhört fint ljus som sätter rätt stämning i bilden.

Nina Bouraoui är fransk författare med en algerisk far och en fransk mor. Hon växte upp i Alger, Zürich och Abu Dhabi. I dag bor hon i Paris.
Nina Bouraoui är fransk författare med en algerisk far och en fransk mor. Hon växte upp i Alger, Zürich och Abu Dhabi. I dag bor hon i Paris. Foto: Staffan Löwstedt

Ibland är det relevant att i bilden känna att vi träffar personerna som porträtteras för kulturen i SvD på deras hemmaplan. Nina Bouraoui träffar jag tillsammans med kulturchefen Lisa Irenius på ett fik i centrala Paris. För att få känslan av platsen ber jag Nina Bouraoui gå raskt några gånger över övergångsstället för att få rätta steget.

Jörn Donner i sin våning i Helsingfors.
Jörn Donner i sin våning i Helsingfors. Foto: Staffan Löwstedt

Lägenheten är mörk, vi sitter och pratar vid arbetsbordet och det enda ljuset som hittar in är det från ett stort fönster som vetter mot öster. Jörn Donner är lite irriterad. Annakaisa Sunni, som gör intervjun, pressar honom om hans relation till sina barn och han blir märkbart defensiv. När det är min tur att fotografera så försöker jag hitta tillbaka till känslan under intervjun. Vi flyttar hans stol lite närmare fönstret och det dunkla februariljuset blir det enda ljus som behövs för att skapa rätt stämning av en man/far som ser tillbaka på sitt liv och sina relationer.

Özz Nûjen på Hotel Rival, Stockholm.
Özz Nûjen på Hotel Rival, Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

Dagarna innan Özz Nûjen ska ha premiär för sin nya scenshow "Världens historia – den osminkade sanningen" får jag hänga med backstage och fotografera repetitionerna. Özz är oerhört generös med ”access” och jag får vara med överallt. Men när jag kommer hem till redaktionen och tittar igenom allt material upptäcker jag att det riktigt nära porträttet saknas. Jag ringer tillbaka och bokar ytterligare ett möte. Vi ses i bardelen på Rival och sätter oss mittemot varandra i varsin fåtölj. Jag har riggat upp en lampa med ett riktat varmt ljus och börjar fotografera. Vi småpratar och frågar varandra om vad vi gjort under sommaren samtidigt som jag ger små instruktioner och fotograferar. Med små medel och lätt utrustning kan jag frysa ett ögonblick och låta Özz Nûjen vara lite mer privat och allvarlig och inte den skrattande komikern som han så ofta blir presenterad som.

Några av medlemmarna i metoo-gruppen #intedinhora. Från vänster Amanda, Emma Sahlén, Amanda, Daniella Skönborg och Gabriella Kärnekull Wolfe med hunden Albius.
Några av medlemmarna i metoo-gruppen #intedinhora. Från vänster Amanda, Emma Sahlén, Amanda, Daniella Skönborg och Gabriella Kärnekull Wolfe med hunden Albius. Foto: Staffan Löwstedt

Min initiala frågeställning var: Är det verkligen jag som ska fotografera dessa modiga kvinnor som lämnat prostitutionen bakom sig och startat metoo-gruppen #intedinhora? Jag var orolig att jag som man för dem skulle representera tidigare upplevda övergrepp och sexköpare. Om den känslan infinner sig blir det inte något bra möte och bilderna skulle gå förlorade. Men efter samtal som skapade ömsesidigt förtroende möttes vi på taket på Kungsbrohuset där SvD har sin redaktion. Min tanke var att gruppbilden och porträtten skulle kännas starka och att utsikten över staden skulle ge en känsla av makt och att vi INTE befinner oss längst ner på samhällsstegen. Under den eftermiddagen gjorde vi tillsammans en gruppbild, enskilda porträtt och korta berättelser om övergrepp på film som skulle gå ut i våra sociala mediekanaler.

Neneh Cherry i hennes kvarter nära Notting Hill, London. Smink Amanda Grave Jah.
Neneh Cherry i hennes kvarter nära Notting Hill, London. Smink Amanda Grave Jah. Foto: Staffan Löwstedt

Fotograferingen skulle ske efter intervjun, så medan jag väntade promenerade jag runt i kvarteren väster om Notting Hill för att hitta miljöer inför fotograferingen. Det kändes otroligt fint att bli hembjuden där Neneh bor, vilket sällan händer när man träffar stora stjärnor. Bilden är tagen utomhus med några garageportar i bakgrunden.

Foto: Staffan Löwstedt

Det var en glad och uppsluppen fotografering och Neneh Cherry bjöd verkligen på sig själv.

Anna Kinberg Batra med utsikt över Stockholm.
Anna Kinberg Batra med utsikt över Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

Ibland har man tur med vädret. Denna kalla dystra novemberdag låg dimman tät och gråvädret var monumentalt. Intervjun med Anna Kinberg Batra gjordes på Café Rival på Mariatorget. Eftersom jag kom en kvart tidigare än avtalad tid så tog jag rundan runt kvarteren för att hitta en bra miljö att fotografera i. När jag kom upp på Mariaberget och gick utefter Monteliusvägen såg jag genast bilden framför mig. Grått väder och en portabel studioblixt gjorde bilden av en tidigare partiledare för Moderaterna som just kommit ut med sina memoarer.

Sven-Bertil Taube.
Sven-Bertil Taube. Foto: Staffan Löwstedt

Det är sällan fotografen som får bestämma platsen för fotograferingen, vilket ibland kan göra att fotomiljön är en katastrof. Sven-Bertil Taube träffade jag på ett hotell på övre Östermalm där han också bodde. Vi fick låna ett hörn utanför dörren till köket i en stängd del i hotellets restaurang. Jag hade med mig en liten portabel studioblixt vilket gjorde att jag kunde släcka ut miljön och låta Sven-Bertil ta allt fokus. Utöver alla konventionella porträtt jag tog på Sven-Bertil, där han tittar rakt in i kameran, ville jag prova något annat vilket resulterade i denna bild som jag själv är väldigt nöjd med. Det är en bild som uttrycker min upplevelse av Sven-Bertil under den korta stund som vi fick jobba tillsammans.


Läs också: Aftonbladets Bakom bilden-reportage.

Annons
Annons
Annons