Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Lars Ring: Tiden på SvD gjorde Lagerkvist ödmjuk

”Något av det tommaste och fnoskigaste man kan tänka sig” – med dessa raka ord debuterar Pär Lagerkvist som reguljär teaterkritiker i Svenska Dagbladet den 4 januari 1919. Det var en norsk, i dag helt glömd komedi han skrev om. Under ett halvt år recenserar Lagerkvist dåtida scenkonst som just står inför det moderna genombrottet. Efter 41 artiklar avslutar han sin kritikerbana.

Under krigsåren satt Lagerkvist i Köpenhamn, därifrån skrev han understreckare. Bonniers gav 1916 ut diktsamlingen ”Ångest” och två år senare ”Teater” – en trio kortpjäser kompletta med manifest där Lagerkvist efterlyser ”verklig scenisk fantasi”. ”Vårt moderna scenrum är ett trollskrin”, menar han och tycker att realismen är meningslös.

Kritikeryrket speglar alltid sin tid. Med jämna mellanrum kommer nya generationer som slåss för nya former – tänk den marxistiska gruppteatern på 1960-talet eller 80-talsvågen av teatral regikonst. Samtidigt uppstår kritiker som är solidariska med det nya, slåss för det. Lagerkvist var en sådan recensent. 27 år gammal och med en tydlig vilja till förändring.

Annons
X

1910-talet var ett turbulent decennium, den tyska expressionismen blev viktig under och efter världskriget. Synen på Strindberg förändrades efter hans död. Han var färdig att spelas igen men på ett annat, mer stiliserat sätt. Också Lagerkvist var expressionist, vilket han bevisat genom sin diktsamling: ”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.” Den allmänna teaterrepertoaren var dock fylld av komiska bagateller. Skådespelarna höll sig till säkra kort och ett typiserat gestiskt språk.

Lagerkvists väg att krossa det gamla är att angripa aktörerna. Redan den 18 januari ger han sig på Gösta Ekman (d ä) som spelar ”Kärlekens komedi” – en tidig Ibsenpjäs. ”Finns där ingen regissör som kan förmå skådespelaren att variera uttrycken för själsrörelser en smula! Ty det står väl inte i kontraktet att han skall vara densamma från roll till roll”, skriver Lagerkvist om Ekman som ”ständigt höjer sina välmanikurerade fingrar som en barnskramla”.

**På den tiden skrev **kritikern på natten och resultat kom morgonen efter. Intressant för den som närläser texterna är att upptäcka hur Lagerkvist skriver halva recension före själva föreställningen – om handlingen. Efter att ha sett pjäsen hastar han till redaktionen för att recensera skådespelarna.

Pär Lagerkvist blir aningen mer ödmjuk genom sin ”tjänstgöring”. Han kan till och med beundra Lars Hanson och en åldrad Harriet Bosse för deras varierade spel. Han skäller dock som en bandhund på dåtida scenbilder och alla dessa mattor som tydligen ständigt låg på scengolvet.

Våren 1919 lägger Lagerkvist ner kritikerpennan för gott efter att under våren har skrivit understreckare där han hyllat Strindberg och den mogne Ibsen. Samma höst publicerar han pjäsen ”Himlens hemlighet” och lägger därmed ännu en grundsten i det bygge som ska bli Nobelpristagaren Pär Lagerkvist.

Lars Ring är teaterkritiker i SvD. lars.ring@svd.se

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X