Annons
X
Annons
X

Anders Mathlein: Tiden håller oss allt hårdare i sitt grepp

Klockor dikterar villkoren för vår tillvaro mer än kanske någonting annat, så det är inte konstigt att vi blivit besatta av tiden. Problemet må vara tidlöst, men dagens omfattande tidmätning är något nytt – i en ny bok menar Simon Garfield att vi har gjort tiden till en tyrann.

Grandmaster chime från schweiziska urtillverkaren Patek Philippe har en prislapp på 18,3 miljoner kronor.
Grandmaster chime från schweiziska urtillverkaren Patek Philippe har en prislapp på 18,3 miljoner kronor. Foto: Patek Philippe

Praktiskt taget alla armbandsur som ­visas i reklam och broschyrer är ställda på tio över tio eller tio i två. Då formar visarna liksom ett leende, intrycket är harmoniskt, och dessutom kommer ­tillverkarens varumärke i fokus.

En leende urtavla kan tyckas antyda att tiden vore välvilligt inställd till oss, men nu när praktiskt taget alla har en digital klocka i mobilen kan känslan av sekundernas flykt bli obehagligt påträngande. Snabbheten har blivit självändamål, så mycket är tillgängligt på bråkdelen av en sekund, och vi är ständigt uppkopplade och nåbara. Ändå tycks otålig­heten tillta, några sekunders fördröjning i ­datorn får oss att sucka irriterat.

En som är övertygad om att vi blivit alltmer besatta av tiden är den brittiske författaren Simon Garfield. Hans bok ”Timekeepers: How the world became obesessed with time” (Canongate) belyser hur den moderna människans liv är styrt av klockan på ett sätt som tidigare generationer inte hade kunnat föreställa sig. Klockslag – inte faktorer som ljus, mörker och hunger – dirigerar vår tillvaro. Vi har ont om tid och önskar ständigt mer. Genom ­arbete växlar vi vår tid till pengar som bland annat ska köpa oss möjlighet till ett annat slags tid, som fritid eller kanske ”kvalitetstid”. I många sammanhang kan man betala extra för förtur och därmed slippa väntetid.

Annons
X

Vi har gjort tiden till en tyrann, menar Garfield. Vi är dess fångar i en mer konkret mening än den filosofiska. Han återger den klassiska scenen när Peter Fonda i inledningen till filmen ”Easy rider” gör sig av med sin klocka, men att frigöra sig från tiden är en dröm som sällan uppfylls. Det första vi gör när vi vaknar på morgonen är att se efter hur mycket klockan är. Och efter ett yrkesliv styrt av klockan avtackas vi med – en klocka. Kusligt exakta atomur styr allt från navigation till kommunikation, internet och affärstransaktioner. Drömmen om ”att göra ingenting” lever vidare, men i stället har vi hamnat i ett slags ”frenetiskt stillastående”.

Tidsmedvetenheten hör till det som sägs definiera människan. De flesta uppfattar tiden som linjär, framvällande eller utrinnande, och utan en tro på ett liv hinsides är varje sekund ett litet steg mot mörkret. ”Tidsfördriv” är ett ord som kan resa ­frågan vad den som redan nu är uttråkad skulle ta sig till med ett liv i evighet.

Simon Garfields intressen spretar åt många håll. Han har skrivit böcker om bland annat kartor, typografi och historien bakom färgen lila, och recensenter har uppskattat hans lediga och uppslagsrika sätt att skärskåda ämnen som vanligen inte tilldrar sig så stor uppmärksamhet. Boken om tidsstress är ojämn men till stora delar underhållande och lärorik. Ibland slirar Garfield långt från ämnet, och de många fotnoterna är mest störande. Det hindrar inte att här finns åtskilligt att reflektera över, inte minst hur sätten att mäta och värdera tiden har förändrats.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ämnet är oändligt, men här handlar det alltså om tid på ett mer praktiskt, vardagligt plan än i exempelvis Stephen Hawkings storsäljare ”Kosmos – en kort historik” (1988). Där tas rumtiden upp, och Einsteins allmänna relativitetsteori, frågan om ­tidens riktning och om den har en början och ett slut. Termodynamikens ”entropiprincip” säger att oordning i ett isolerat system tenderar att ständigt öka, alltså är tidens riktning mot en slutgiltig röra och kaos.

    Garfields bok är mer besläktad med historikern Lennart Lundmarks ”Tiden är bara ett ord. Om klockornas makt och hur man bryter den” (1993) som behandlar de problem med tidsbegreppet som det västerländska samhället har brottats med.

    Och visst är tiden gåtfull i sin samtidiga närvaro och flyktighet. Det illustreras av det ofta återgivna citatet från Augustinus, född år 354: ”Vad är då ­tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för ­honom, då vet jag det inte.”

    Den är bara en i en väldig flora av ödesmättade formuleringar kring tidens flykt och livets korthet. Baudelaire, till exempel, menade att det gäller att oupphörligen berusa sig – med vin, poesi eller dygd – ”för att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken”.
    Kanske är det häri alkoholens potentiellt för­ödande trollkraft ligger: den låter oss vara i nuet och fördunklar det förflutna och framtiden.

    Försöken att tämja och tänja tiden är många. Hit hör den mängd strategier och uppfinningar som ­syftar till tidsbesparingar. Snabbkaffe, städhjälp, höghastighetståg, speed-dejtning och allt snabbare datorprocessorer är bara några exempel. Garfield skriver om det enorma utbudet av mobilappar avsedda för effektivisering, liksom alla de föreläsare, råd­givare och böcker som erbjuder metoder för att fylla dygnets 86  400 sekunder med mer innehåll. ”The 12 week year: Get more done in 12 weeks than others do in 12 months” och ”Time tactics that work: 107 ways to get more done” är bara två i en lång rad boktitlar. Det tycks med andra ord krävas noggrann planering för att fånga dagen och ta vara på stunden. Men nuet glider oss hela tiden ur händerna.

    Det finns många och skiftande infallsvinklar på ämnet tid. Järnvägen och dess behov av tidtabeller tvingade fram tidszoner och koordinerad tidmätning. Att det visade sig opraktiskt med olika klockslag i Stockholm och Göteborg var en småsak jämfört med i det vidsträckta Nordamerika, där det in på 1870-talet gällde 49 olika tider mellan öst- och västkust.

    Urverket i katedralen i Salisbury tillverkades på 1380- talet och tros vara världens äldsta bevarade klocka. Foto: Paul Chambers/IBL

    Industrialismen krävde tidspassning, med förbättrat konstljus blev skillnaden mellan natt och dag allt mindre betydelsefull och möjliggjorde skiftarbete. Tidsstudiemannen observerade och ­noterade, och Garfield praktiserar på en bilfabrik där tidsåtgången för just hans moment är bestämd till 68 sekunder. Han ägnar tidens roll i filmen ett eget kapitel, liksom fotografiets frysning av ögonblicket. Nostalgin som fenomen beskrivs, liksom slow food, museet som tidsmaskin, upptagenheten vid jubileer, och hur uppspelningsmedierna till stor del har styrt hur långa musikstycken har tillåtits vara. Att cd-skivans diameter blev 12 i  stället för planerade 11,5 centimeter sägs bero på att Sonys musikälskande vice styrelseordförande önskade att hans favoritframförande av Beethovens nionde symfoni, 74 minuter långt, skulle få plats. Idag är cd:n också omodern, och strömmad musik kan pågå i evighet.

    Inom vissa områden minskar kraven att följa klockan. Den digitala handeln är öppen dygnet runt, och allt fler överger tv-tablåerna och ser program närhelst via nätet. Då kan förstås en ny stress uppstå, eftersom man inte längre kan säga sig ha ”missat” ett program.

    Vår omfattande och exakta tidmätning är något nytt. Historien går från solur och timglas via de tidigaste mekaniska klockorna på medel­tiden. Ur fickrovan uppstod småningom armbandsuret, då vi blev ständigt förbundna med tidmätningen. Schweiz var tidigt ledande inom klockindustrin, och ett avancerat armbandsur är ett resultat av hisnande ingenjörskonst och hantverk. När billiga kvartsur på 70-talet kunde ange tiden med större exakthet än de mekaniska var det nära till panik hos de schweiziska klocktillverkarna, som såg marknadsandelarna krympa. Men på 80-talet återtog man kommandot genom Swatch-klockornas överkomliga pris och fantasifulla design, parallellt med att de mekaniska uren fick en renässans. Idag kontrollerar Swatchgruppen också flera gamla prestigemärken.

    År 2015 såldes schweiziska klockor för över 190 miljarder kronor. De uren utgör bara knappt två procent av klockmarknaden men står för närmare 60 procent av totalvärdet. Det beror på efterfrågan på riktigt dyra, mekaniska armbandsur, vilket kan tyckas gåtfullt i en tid när ingen egentligen behöver en klocka på armen. I de nya, ”smarta” armbands­uren är klockan bara en bland flera funktioner som kommunikation, gps och blodtrycks- och sömncykelmätning.

    Ändå frodas en antikverad teknik, och en förklaring är att armbandsuret i stället har fått förstärkt funktion som smycke och statussymbol. Eftersom ekonomiskt framgångsrika män som håller på sin genustillhörighet inte gärna bär framträdande ­juveler, blir armbandsuret en alternativ möjlighet att visa välstånd.

    Priserna för schweiziska ur når osannolika nivåer. Hos en av Stockholms mer exklusiva urhandlare – klockorna i skyltfönstret visar naturligtvis tio över tio – hör en Rolex i stål för 50 000 kronor till lågprissegmentet. Många ur ryms i spannet mellan 100 och 300  000 kronor, ofta med raffinerade men överflödiga extrafunktioner. Men där finns också exempelvis en Ulysse Nardin Genghis Khan Haute Joaillerie, ett herrur i vitguld för 7  121  550 kronor. Också den kan förefalla smäckig bredvid en Patek Philippe Grandmaster Chime för omkring 18,3 miljoner. En Regal Slimline för 198 kronor från Ur & Penn kanske visar tiden med större korrekthet, men skrytvärdet blir ett annat.

    I de här sammanhangen får reklamtextmakare anstränga sig för att övertyga. Man skriver inte om prestanda utan om tradition och högre värden – inte sällan med en känd skådespelare som ”ambassadör” i annonserna. Köparen bör vara någon som förstår att ”tiden för alltid kommer att vara ogripbar och endast kan förnimmas och uttryckas med osviklig respekt och fulländad exklusivitet. Som en passande hyllning till mysteriet och omfattningen av tiden kan man välja att bära en Vacheron Constantin på handleden”.

    Omfattningen av tiden tål onekligen att tänka på.

    Men det räcker med en blick på omvärlden för att förstå att det ligger något i föreställningen om den tilltagande entropin.

    Annons
    Annons
    X

    Grandmaster chime från schweiziska urtillverkaren Patek Philippe har en prislapp på 18,3 miljoner kronor.

    Foto: Patek Philippe Bild 1 av 2

    Urverket i katedralen i Salisbury tillverkades på 1380- talet och tros vara världens äldsta bevarade klocka.

    Foto: Paul Chambers/IBL Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X