Annons

OsloTid och rum förskjuts i hypnotiskt återberättande

Mette Edvardsen i ”Oslo”.
Mette Edvardsen i ”Oslo”. Foto: Antero Hein

Den dubbelaktuella norska koreografen Mette Edvardsen visar hur det med hjälp av text är möjligt att visualisera hela berättelser och rum. Det är i alla fall vad hon gör i ”Oslo”.

Under strecket
Publicerad

Sedan urpremiären på Black Box teater i Oslo våren 2017 har ”Oslo” framförts ett tjugotal gånger runt om i världen innan verket når MDT på Skeppsholmen, vars publik kunnat följa Mette Edvardsens arbete. Bland annat har hela den språkligt experimenterande och konceptuella sviten ”Black” (2011), ”No titel” (2014) och ”We to be” (2015) som också utgör en bakgrund till ”Oslo” tidigare visats på MDT.

Scenografin till ”Oslo” är precis som i trilogin minimal. Endast två mörka ljuslådor där rödskimrande led-bokstäver kommer att textas fram syns när Mette Edvardsen går in i scenrummet för att först berätta om ett tidigare scenframträdande i Nordnorge och hur en man i publiken bärande på ett litet barn lämnade rummet. Men det sinnrika är att när denna minnesbild återberättas etablerar hon samtidigt förutsättningarna för fortsättningen på föreställningen. Det finns ett rum, en publik är närvarande, en aktör men framförallt en text som inte bara ges kropp av Mette Edvardsen utan som genom små förskjutningar och upprepningar om hur en man, en kvinna eller en hund går in i ett tomt rum blir närmast hypnotiskt eller mantralikt desto längre den pågår.

Annons
Annons
Annons