Annons
Krönika

Karin Thunberg:Tid för nya insikter när mobilen tystnar

Under strecket
Publicerad

Det blev en höst fylld med separationer. I ärlighetens namn var de flesta rätt väntade, man gnetar på tills man når en punkt där man känner att nu, banne mig, får det vara nog. Ändå krävs en smäll för att inse faktum.
Som nu när jag nästan nått Centralen innan jag tvärstannade. Famlade runt i väskan tills jag tvingades inse: Mobiltelefonen låg kvar hemma på laddning, sladden till kökskontakten som en navelsträng – och här stod jag. Rådvill. Som om jag förflyttats till ett främmande land utan skydd och trygghet. Ingen skulle heller kunna nå mig på ett helt dygn. Fungerar det i dagens Sverige att man är onåbar så länge eller försvinner man bort till en dimmig utkant där man snabbt blir gömd och glömd? Oavsett om det är bokmässerally i Göteborg eller inte.

Djupandning och snabbterapi med mig själv. Vad kunde hända? Fanns det inte en tid när jag, när vi alla, inte var uppkopplade oavbrutet? När vi i värsta fall fick vänta att ringa tills folk kommit hem på kvällen. Alla besked måste kanske inte lämnas på första utandningen. Några mår bra av att mogna. Också idag.
Till slut, det fanns inget alternativ, äntrade jag tåget och for min väg, telefonlös och smått andlös. Tack och lov var plats bokad i tyst kupé där jag ändå inte kunnat prata med någon. I så fall bara mumla.
En känsla arbetade sig upp, det var något i situationen jag kände igen. Till slut kom jag på: Min nya och sårbara förvirring påminde om när jag slutade röka. Första dagarnas famlande i tomma intet, suget – och förlusten. Att inte kunna ringa eller läsa mejl var som att inte få plocka fram en cigarett. Beroendet hade kommit lika smygande; nu mobilen som drog.

Annons
Annons
Annons