X
Annons
X

Thomas Steinfeld: Tid att syna universitetens nyliberala anda

Det finns inte mycket kvar av den stora tilltron att det fria, gränslösa flödet av varor, kapital och tjänster skulle vara den självklara förutsättningen för stigande välstånd i världens alla hörn. Vem vill fortfarande, när den värsta överproduktionskris som någonsin drabbat den globala ekonomin råder, sjunga lovsånger till ohämmad konkurrens? Vem tror på den osynliga handen efter att ofantliga summor bara försvann, "täckta" uteslutande av spekulation? Och vem skulle vilja hylla kapitalmarknadens absoluta frihet nu när staten fått rycka in i många industriländer för att rädda vad som räddas kan av banker, försäkringar och biltillverkare? Nej, det finns väl ingen som frivilligt skulle tala för marknadernas tygellösa frihet idag, och det lär åtminstone dröja några år innan den militanta ekonomiska liberalismen höjer rösten igen.

Men det finns stora områden inom samhället som under senare år radikalt omgestaltats i den fria företagsamhetens anda under välkända slagord som "ökad konkurrens", "transparens", "valfrihet", "efficiency control" eller "quality management", och där en revision av affärsmodellen ännu inte ens övervägs. Till dessa områden hör alla offentliga institutioner som, mest under senare år och steg för steg, förvandlats till att allt mer likna företag i en marknadsekonomi, en stor del av sjukvården, äldreomsorgen, arbetsförmedlingen, även skolor, men ändå mest av alla: universiteten. Och hade inte den Europeiska Unionen, med sin "Lissabonstrategi" från 2000, lovat att alstra världens "mest konkurrenskraftiga", "vetenskapsbaserade" ekonomi, förenad med en stadig, varaktig tillväxt och fred på arbetsmarknaden?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X