X
Annons
X

Magnus Ringgren: Thoursies prolog modernitetens höga visa

Till vardags skiljer vi inte mellan "modernism" och "modernitet", men begreppen står ofta i spänn mot varandra, och sällan mötas de två i samma konstverk. Ragnar Thoursies dikt "Sundbybergsprologen" från 1951 är ett remarkabelt undantag.
Modernismen är en estetisk kategori, moderniteten en samhällelig. Moderniteten har med teknik och vetenskap att göra, utbildning, demokrati och framsteg. Modernitetens minne är ett korttidsminne. Om och när den minns drar den ofta en skarp gräns mellan ett uselt då och ett hoppfullt nu på väg att spränga sig in i en ännu ljusare framtid.
Modernismens minne är däremot långt. Den är traditionsmedveten även om den självsvåldigt väljer sitt förflutna. Den står öppen för alla tiders myter, och den har i motsats till den föga gudliga moderniteten inget principiellt emot religiöst tankegods. Dess estetiska ideal är avancerade och står i konflikt med modernitetens mera konventionella smak. Modernitetens konst är dragspel och elgitarrer, Dan Andersson och Ulf Lundell.
Modernismen hyllar tolvton och elektroakustiska experiment, Pound och Ekelöf. Modernitetens kultur är masskulturen medan modernismens förhållande till massan präglas av både skräck och fascination.
Moderniteten är de entydiga ideologiernas område. Modernismen är tvesynt, och den har sprickbildningar i sin människo- och samhällssyn. Modernisten befinner sig oftast i främmande terräng när han eller hon uttalar sig i samhällsfrågor.
Med "Emaljögat" från 1945 blev Ragnar Thoursie med ens en central figur i det litterära 40-talet, modernismens genombrott i Sverige. Men hans politiska impulser tycks redan från början ha varit minst lika starka som de poetiska. Han blev tidskriftsredaktör och sedan statstjänsteman. Större delen av sitt arbetsliv tjänade han moderniteten som folkhemsbyggare. Sin karriär på Ams har han skildrat i "Elefantsjukan" (2003), en av de stora byråkratiskildringarna på svenska. Till poesin återvände han först som pensionär.
"Sundbybergsprologen" blev, sedd i backspegeln, något av
programtext för en socialdemokrati som ville skapa det nya samhället: "en öppen stad, ej en befästad / bygger vi gemensamt". Orden citerades några gånger av Olof Palme och har därigenom gjorts till ett radikalt emblem, något som märks ännu i dag när de återkommer i en programtext i tidskriften Fronesis, ett organ för antiglobaliseringsrörelsen. Frasen är också titeln på den senaste samlingsvolymen med Thoursies lyrik som kom ut i våras.

Sundbyberg firade inte utan en viss självkänsla sitt 25-årsjubileum som stad på nyårsafton 1951. Stan hade gjort sig känd som "praktisk men estetiskt föga utsvävande", som det stod i Helgens Nyheter dagen därpå. Ulf Peder Olrogs refräng "Se Sundbyberg och sedan dö, / möt våren i Södertälje" - en slogan för en mycket modest resebyrå - fanns i färskt minne. Det fanns en mediebild och en historia att ta spjärn mot.
På festdagens förmiddag samlades man i Stadsparken vid bysten av samhällets grundare Anders Petter Löfström. På kvällen hölls en högtid i kyrkan och vid midnatt
blev det fyrverkeri vid vattentornet. Det gick nog till som brukligt vid dylika jubileer, men långtifrån alla minnesdagar har gett ett sådant avtryck i litteraturhistorien. Staden ville nog bättra på sitt estetiska renommé, ty för högtiden i kyrkan skrev Ragnar Thoursie på stadsfullmäktiges beställning "Sundbybergsprologen". Den lästes av Maj-Britt Nilsson, uppmärksammad skådespelerska och Sundbybergsbo precis som poeten själv. Thoursie fick annat för sig och var inte själv på plats i kyrkan. Hans dikt trycktes någon dag senare i en dagstidning, och den blev upptakten till det skrivande som resulterade i samlingen "Nya sidor och dagsljus", en av den svenska modernismens klassiker, som utkom på hösten 1952.
"Sundbygergsprologen" - ett ståtligt stycke retorisk poesi på 75 rader - anknyter till en lång tradition av officiella festdikter från Tegnér och Rydberg fram till arbetarrörelsens poeter Stig Sjödin och Birger Norman vilkas alster i genren samlats i en bok med titeln "Prologer" från 1970.
Festen på
nyårsafton 1951 finns med i Thoursies prolog; den lokala förankringen är stark i dikten. Texten förutsätter en kall vinternatt medan verkligheten bjöd på regn och barvinter - poeter är ju inte spåmän. Helgens Nyheter påpekade att Sundbyberg levde upp till sitt gamla rykte som "de leriga gatornas stad", men dikten ser en stad av bergkristall "rappad av snö och täckt av frostens tak". Bromma flygfält ligger inte långt borta från fyrverkeriet: "Aftonstjärnan röd på vattentornet / förebådar DC 6:an." Järnvägsbommarna behövde inte byta om från sin vardagsklädsel i rött och gult: "Virad med röd girland står järnvägsbommen / vakt vid övergången".
Och kyrkan, prologens scen, är också närvarande fast sedd utifrån och via en detalj i siluetten:

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X