Annons
X
Annons
X

Thorvalls sista önskan

Vem var hon egentligen, Kerstin Thorvall? SvD:s Karin Thunberg sökte svaret i arkivet på Kungliga biblioteket. Där fann hon ett oöppnat brev som innehöll en hälsning till sönerna och texten som nu ska ristas in på hennes gravsten.

(uppdaterad)
Det är sönerna, de fyra från två olika äktenskap, som donerat allt de hittade i sin mammas skåp och lådor till Kungliga biblioteket. I hastigheten missade de brevet som hon ville att de skulle öppna efter hennes död. Först nu, ett år senare, fick de veta hennes sista önskan.
Det är sönerna, de fyra från två olika äktenskap, som donerat allt de hittade i sin mammas skåp och lådor till Kungliga biblioteket. I hastigheten missade de brevet som hon ville att de skulle öppna efter hennes död. Först nu, ett år senare, fick de veta hennes sista önskan. Foto: DAN HANSSON

Redan andra dagen hittar jag kuvertet. Det bruna, där hon på framsidan skrivit med rött bläck: Till barnen när jag är död + eftermäle. Problemet är att sönerna, de fyra, har lämnat in det till Kungliga biblioteket utan att ta reda på sin mammas sista önskan. Brevet är inte öppnat.

Jag sitter i Specialläsesalen en trappa upp, har slussats in till detta rum där två bibliotekarier har örnkoll på minsta blad som vänds, och undrar vad jag ska göra? Kan jag själv sprätta upp kuvertet, eftersom det ingår i den samling som just blivit tillgänglig för forskning? Alltså, bara sätta blyertspennan längst upp och – nej, jag måste nog fråga.

Nja, så enkelt var det förstås inte. Närmaste bibliotekarie har aldrig varit med om en liknande situation. Måste fråga sin chef. Lovar återkomma.

Annons
X

Så gled hon undan igen, Kerstin Thorvall.

Det är drygt ett år sedan hon dog, nu är det maj 2011, det regnar kallt över Humlegården och här inne på Kungliga biblioteket finns hennes brev, manuskript, dagboksanteckningar, teckningar, pressklipp och fotografier samlade. Sönerna har donerat rubbet de hittade i hennes skåp och lådor. Tillsammans har det blivit åtta hyllmeter, 137 volymer.

Redan när jag beställer in den första kapseln, som förvarningskartonger heter på mer exakt arkivspråk, tänker jag på den gången vi möttes på Manilla i början av 90-talet. Bonniers hade sin årliga bokfest och nu var det sent och Kerstin Thorvall ville hem. Hade ont i fötterna, under fötterna. Med ett stadigt tag om min arm bad hon mig följa henne till dörren men, vips, var hon försvunnen. Hade haltat iväg för att heja på någon. En yngre man. Greppet om min arm borta.

Nu brer jag ut hennes liv på ett grönt bord, det tar ett tag innan jag kommer över känslan av otillåtenhet. Att rota i någons privata gömmor. Det mest förbjudna. Sedan tar min nyfikenhet överhanden och jag läser tills ögonen svider, vill veta allt hon skrev om sig själv, för sig själv. Om här finns några överraskningar, hemligheter som kommer att ge oss en ny bild av Kerstin Thorvall?

Efter första dagen går jag ut fylld av respekt för Den Hårt Arbetande Kerstin Thorvall. I hennes anteckningsböcker varvas intervjuer med utkast till ungdomsböcker, romaner, noveller, dikter, filmsynopsis – allt. Hennes handstil flyter över sidorna, tuschfärgerna växlar utom när det är dags att göra intervjuer. Då är det blyertsord som spretar, det känns att det är bråttom, kanske är hon också nervös. Men så är det också giganterna hon möter: Ingmar Bergman. Jarl Kulle. Margaretha Krook. Erica Jong. Roger Moore. Mai Zetterling. Liv Ullmann. Jack Lemmon.

Om hon själv, Kerstin Hilma Margareta Thorvall, född den 12 augusti 1925, död den 9 april 2010, får ordet skulle hon kunna beskriva sig som i brevet hon en gång skrev till konstnären Jan Håfström. Efter att de träffats på en fest hemma hos Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl:

”Jag har ett gediget socialt kulturellt komplex. En modetecknerska som blir veckotidningsskribent och barnboksförfattare, redan där blir det konstigt… Men på kultursidorna var dom mer toleranta och jag fick mycket beröm för mina insiktsfulla och välskrivna barnböcker... 1976 kom Det mest förbjudna och den anspråkslösa respektabilitet som jag ändå hade gick sönder på en natt och sen har det varit det, sönder, menar jag. … Sammanfattning: I bildade kulturella sällskap känner jag mig som ett ogräs som av misstag kommit in i blomstertäppan.”

Brevet är inte daterat, det kan ha skrivits innan Kerstin Thorvall kom ut med När man skjuter arbetare…, boken som öppnade dörren till de kulturella finrummen. Gav henne Moa Martinson-priset. Bekräftade det så många av oss, kvinnor, vetat sedan Det mest förbjudna kom ut – att Kerstin Thorvall var författaren som inte bara vågade trotsa tabun, utmana en gammal mamma och tillfälliga älskare. Hon kunde skriva också, så blodet sjöng, hjärtat bultade.

Stod där sen med fladdrande sjalar som bekännelseromanernas drottning, den nya genre som föddes på 70-talet och var garanterat enkönad. Eftersom män med samma författarambitioner självklart inte bekände någonting utan skrev seriösa självbiografier.

Bekännelseromanernas drottning fick slita hårt för att nå den litterära status hon var värd.

Men vänta, nu är hon på väg till Cannes, igen. Det är filmfestival och Kom-i-håg-listan är lång: (Rakning under armarna + nertill) Mediciner (hormoner + E-vitaminer) + sömn + lugnande + hemoröjder + magen + getingmediciner. Lexikon. Liten kudde + pläd. Sygrejer. Lämna pengar hemma till hyra + Diners club + Anders uppehälle. Ring Veckorevyn + säg att Lisbet Palme inte vill. Skrivmaskin. Manuskriptet till Kärleksboken.

I nästa anteckningsbok är hon i Paris, på modemässa. Anteckningarna är strama: ”… löjliga små halsdukar hårt knutna fram både på flickor + pojkar. Fortfarande också mycket snäva jeans uppvikt + stövlar. Tanter lugnt i kofta och blommig klänning. ”

Skisserna däremot, de flödar, sida upp och sida ner, ibland tvärs över ord som redan fått fäste; det är kvinnor och skor, byxor och kjolar, det är älskande par och små barn, alla dessa runda bebiskinder som hon tecknar så man vill böja sig fram och röra vid, smeka pappret som fått liv.

Själv får hon fyra söner, de tre första med konstnären Lars Erik Falk som häromåret kom ut med en egen bok Liv/Konst där han, främst, skriver om sitt liv som konstnär men också om äktenskapet med Kerstin. Otroheterna, hennes upprepade rymningar. ”Väskan brukade vara packad i förväg och ligga i någon buske utanför huset.” Vardagshelvetet hon själv beskrivit, i bok efter bok. Nej, detta är ingen familj som värnar om sina hemligheter och i vår har äldste sonen Hans Falk gett ut sin bok Uppväxt, recenserad i måndagens SvD, om en mamma som inte förmår bry sig om någon annan än sig själv och ständigt hotar att ta livet av sig.

Kerstin Thorvall kände själv sina svagheter, höll fram dem i kupade händer. Efter skilsmässan från Lars Erik Falk, när de båda gift om sig och äldste sonen Hans stannat kvar hos sin pappa, är hon villig att avstå från vårdnaden om också de andra två sönerna. I ett brev till sin läkare, detta är i början av 1964, beskriver hon sin vanmakt: ”Orsaken till att jag nu ger upp är väl närmast den att jag varken fysiskt eller psykiskt borde ha haft ett barn till. Nu är detta barn en ovanligt trygg och lättsam unge, och nog orkar jag med honom, men det som blir över räcker inte till de andra.”

Men sönerna blir kvar hos henne och snart skriver hon andra brev, omsorgsbrev, kärleksbrev. Skickar med noggranna förhållningsorder när de två ska vara hos sin pappa. ”Om Johan. På grund av blodbristen är han frusen om nätterna och mycket trött på kvällarna… Om Gunnar. Gunnar är helfrisk och äter bra. Dessutom snyggt och nätt. Hans humör är fortfarande lite vidlyftigt.”

Som en svallvåg böljar hennes mammakärlek, fram och tillbaka. Livet igenom. En söndag i maj 1992, klockan 07.05 på morgonen, säger hon upp sig som mor och förklarar i ett brev till äldste sonen Hans: ”… Man brukar fråga mig ibland i intervjuer om jag ångrar något i mitt liv. Jag brukar svara att det gör jag inte. … Jo, jag ångrar någonting, jag ångrar att jag födde de tre sönerna Falk… En naiv, ensam flicka växer upp och ska göra syskon, som sen ska vara så lyckliga över att ha syskon. Och själv skulle jag gå där mitt i dessa barns kärlek och vara älskad därför att jag ordnat det så bra för dem. Man kan svårligen tänka sig ett mera totalt misslyckande, just inom den sektorn… Jag är gammal och trött och orkar inte mer med att konfronteras med min uselhet. Jag har inget att säga till mitt försvar. Jag gör bara saker ännu värre. Jag är rädd för er…”

Det hände att Astrid Lindgren blev den som försökte medla mellan mor och son. I ett annat brev tröstar Astrid sin vän när hon bor tillfälligt i Menton och har problem med en fot:

”Lilla knoe i exilen!

Jag far till Amerikat på 14 dar nu om tio minuter men jag vill i all hast säja dej: Att din tå oroar mej väldigt, men din framtid icke. Framtider blir på det ena och andra viset men aldrig som man tror just. Och vad som än händer så har du orden, glöm inte det. And how!.... Hej då Astrid”

Såg Kerstin Thorvall någonsin de som fanns där och stöttade henne? Eller förblindades hon av sin längtan efter något annat, något mer? Jag sitter vid ett grönt bord i ett tyst rum och inser att dokumenten hon lämnat efter sig svarar på allt. Och ingenting. I ett av alla brev till exmannen, dem hon konsekvent undertecknar med ”första hustrun”, beskriver hon en kärlek som aldrig tagit slut. I ett annat brev kräver hon att han ska sluta håna henne för hennes unga älskare: ”… Om du tänker närmare efter, så skulle du utan vidare inse att urvalet inte är så stort i den – enligt konventionell mening – lämpliga åldern. Ogifta män i femtioårsåldern är homosexuella eller nersupna, impotenta eller konstig på något annat vis…”

Ett kort till Lars Erik Falk är poststämplat september 76, kanske har det skickats tillbaka eftersom det finns i hennes samling: ”För kännedom ber jag att få meddela att min nästa bok (’fortsättningen’ på årets) redan är skriven och heter Den lyckliga kärleken. Som du förstår så har den absolut ingenting med dig att göra. Inte på något sätt.

K. Thorvall”

Det känns som hon återtagit sitt grepp om min arm nu, att vi är tillbaka på Manilla. Faran är stor att hon snubblar, gör sig illa.

Dagen efter har jag nått fram till hennes dagböcker. De som har tätt, tätt skrivna sidor om varje dags jobb och sinnesstämningar. Hur trött hon är. Hur ledsen. Hur ensam – och kåt. En vinter i Paris skriver hon fram till lunch, flitigt och disciplinerat. Sedan vill hon dö eftersom mannen, den senaste hon älskar, är hos en annan. Hon tröstar sig med andra men orden gråter: ”… dansar + pojke från Martinique – vill följa mig hem. … han är enastående vacker + välbyggd, men någon ömhet har han ju inte. Är mest intresserad av att få göra ’det’ tillsammans med mig… han hette Michael.”

Stundtals tröttnar hon på sin hopplösa väntan, dansar sig till utmattning, konstaterar trött: ”Du är en hoptjofsad typ som behöver någon att förtrycka (Det är inget att bli stött över att jag påpekar det, det gäller alla hoptjofsade. De kan förtrycka en mor en dräng, en häst, en hund eller en kvinna)... Nej, jag tänker inte ta livet av mig. En annan sak är den dödsfrossa jag kände i kväll…”

Efteråt går hon ut och ”tokköper” jumprar + blusar + skor + negligéer och badhanddukar:

”Jag börjar förstå att jag överskrider mitt konto, ser till att jag får 3000 från Bonniers.”

Nya män kostar främst i längtan, smärta: ”Snälla, rara D…. En liten månad på jorden med Kerstin Thorvall, det kommer du inte att ångra. Under den tiden behöver vi inte berätta allt utan bara kramas och knulla och se på utsikter och äta och sitta i skuggan och dricka saft (öl). Efter 17 juni är det över och du kan återvända till din lilla familj.”

Nej, vänta, den är så sliten den här bilden av Kerstin Thorvall. Som mansslukerskan, hysterikan. Jag känner hennes grepp om min arm igen, vi får nog öppna en ny dörr. Hennes lila scarf fladdrar.

Men först brevet. Hur går det med det oöppnade brevet? Någon tror att det har lämnats till chefen för handskriftsavdelningen. I väntan på mer konkret svar väljer jag en ny låda, ett nytt block. Utanpå har Kerstin Thorvall själv skrivit Kommentarer Reaktioner kring + om K.T. fr.o.m. juli 1985. Jag har redan vant mig vid punkterna. Att hon oftast sätter stora punkter efter initialerna när hon förkortar sitt namn. Nu skriver hon om en middag hos tre Grupp 8-kvinnor, där hon berättat om sin nya roman: ”Tystnad. Snabbt byte av ämne. Ingen frågar. Ingen vill veta mer… Gunnar säger att det boken är det djävligaste han varit med om och ska aldrig mer tala med mig… I radion kallar bögen Jakob Dahlin mig för en frigid gammal käring.”

Hon känns, för första gången, mer förbannad än sorgsen. Eller åtminstone orättvist behandlad. Även om det inte framgår vilken bok hon talar om. I ett annat brev till Ebba – förmodligen Witt-Brattström – konstaterar hon kallt:

”Historien upprepar sig hela tiden. Tonen i Aftonbladet och Sv Dagbladets recensioner var exakt desamma som för femton år sen när Det mest förbjudna kom ut. Men den gången var det till slut fyra feministiska författare som smällde till med en helsida i DN och tonen emot mig ändrades därefter märkbart…

Skallet kom sen igång igen i och med Svart Resa och vi står vid utgångspunkten igen. Men den här gången blir det inga indignationsartiklar från kompetent håll. Från enskilda storheter.” Längre ner i brevet konstaterar hon att unga kvinnor, hon namnger två, stöttar henne. ”Men innan dom kommer i era positioner är jag väl äntligen en död poet och då kan ju också ni skriva om mig, ja, då kan det bli riktig trängsel på banan, kan man tänka.”

Men vänta, nu kommer äntligen beskedet om brevet jag hittade. Två av Kerstin Thorvalls söner är på ingående, de tänker öppna det på plats.

Hennes grepp om min arm hårdnar, som om vi var tillbaka på Manilla och nu styr hon mig mot Theo Kallifatides eller någon manlig författare som ingår i hennes bekantskapskrets. De som står längst bak i hennes almanackor med adress och telefonnummer. Jo, där finns kvinnor också. Väninnor som hon har sällskap med på teater, på Folkoperan och på vernissager. Men rutan för hennes födelsedag den 12 augusti är oftast tom, år efter år. Liksom julafton, nyårsafton. Kanske fanns traditioner som inte behövde antecknas, eller också var hon ensam. Åtminstone de år som almanackorna gäller.

Ett av de sista blocken jag hittar är från 1991, med blyerts skriver hon under rubriken Avkoppling: Discodans, cykla, rita, gråta. Och sen, som förklaring: ”Jag är fortfarande lika road men medan jag i yngre dagar kunde ha en passionerad kärlekshistoria + att väcka på morgnarna + yrkesarbeta + försörja flera stycken samtidigt så klarar jag numera bara en sak i taget. En mera kontinuerlig relation avbröt jag bl a av skälet att jag inte hade energin över att jobba. … Jobbet = att skriva blir allt svårare medan tecknandet fortsätter att vara en stor glädje.”

De sista åren skriver hon allt mindre, så vitt jag kan se. Då är hon heller inte ensam, inte en minut. Vågar inte. Är rädd för allt. I ett block finns telefonnummer till ”sköterskorna, trygghetsjouren, personfrågor psykiatrin”. I köket sitter lappen till hemtjänsten om vad som alltid måste finnas i hennes kylskåp: ”Onaka. Mannafrutti. Vaniljyoghurt, (delikatess)… Köp aldrig bacon, eller där bacon ingår. Salt ska vara utan jod.”

Till slut blir hon intagen på ett vårdhem på Reimersholme.

Det är två av hennes söner som berättar det där sista, Hans och Anders som kommit till biblioteket nu. Vi hälsar hastigt innan de lämnas ensamma för att öppna kuvertet.

Äntligen ska vi få veta Kerstin Thorvalls sista önskan.

Efter en stund kommer de ut, visar testamentet där deras mamma beklagar att hon lämnar efter sig så lite.”… Så småningom kan det kanske gå att sälja mina stackars kladdiga originalmanus. För jag tror nog jag kommer att bli upprättad sen … En djävla massa blusar kommer ni att få ärva och scarves. Skorna har jag slängt, sen jag inte kunde gå i dom som var söta och koketta.”

Längst ner finns försäkran de kommer att bära med sig, det syns i deras ögon: ”Ni har varit underbara, enastående söner och jag älskade er mycket”.

Brevet är daterat Stockholm 8 mars (kvinnodagen) 1983, alltså 27 år innan hon dog. Nu står hennes söner framför mig och bekräftar att det känns bra att KB tagit hand om samlingen och att de inte hatar sin mamma. Inte längre. Det går inte att hata den som inte klarade av att leva, säger de. Samtidigt vill de betona att hon var viktig som författare.

Ett papper till låg i kuvertet, med eftermälet som Kerstin Thorvall själv önskade. Orden är funna. Hittills har bara hennes födelse- och dödsår stått på gravstenen i västmanländska Fläckebo där hennes föräldrar också är begravda och där hennes morfar en gång var präst. Nu ska sönerna se till att den långa meningen graveras in under 1925–2010.

Så slår dörren igen för gott. Kerstin Thorvall har visst försvunnit från Manilla också, lösgjort sig från min arm.

Kvar bara hennes egna ord, äntligen sparade för eftervärlden:

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

(De språkliga felen i citaten är Kerstin Thorvalls egna slarvfel. Några namn har uteslutits, ett har förkortats till initialen, av hänsyn till de omnämnda.)

Annons
Annons
X

Det är sönerna, de fyra från två olika äktenskap, som donerat allt de hittade i sin mammas skåp och lådor till Kungliga biblioteket. I hastigheten missade de brevet som hon ville att de skulle öppna efter hennes död. Först nu, ett år senare, fick de veta hennes sista önskan.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 9

På ett bord bredde SvD:s Karin Thunberg ut Kerstin Thorvalls liv, öppnade hennes första anteckningsbok, den vackra från Marimekko.

Foto: DAN HANSSON Bild 2 av 9

Ur Kerstin Thorvalls samling på KB.

Foto: DAN HANSSON Bild 3 av 9

Ur Kerstin Thorvalls samling på KB.

Foto: DAN HANSSON Bild 4 av 9

Det är sönerna, de fyra från två olika äktenskap, som donerat allt de hittade i sin mammas skåp och lådor till Kungliga biblioteket. I hastigheten missade de brevet som hon ville att de skulle öppna efter hennes död. Först nu, ett år senare, fick de veta hennes sista önskan.

Foto: DAN HANSSON Bild 5 av 9

Som liten flicka satt hon och ritade sina egna klippdockor.

Foto: DAN HANSSON Bild 6 av 9

En av Kerstin Thorvalls skisser.

Foto: DAN HANSSON Bild 7 av 9

Kerstin Thorvall på studentdagen, med ett blomsterfång om halsen.

Foto: DAN HANSSON Bild 8 av 9

Författaren och konstnären Kerstin Thorvall

Foto: PATRICK SÖRQUIST/SCANPIX Bild 9 av 9
Annons
X
Annons
X