Annons

Synnöve Clason:Thomas Manns diktning höll livet under armarna

I sin tematiska biografi om Thomas Mann prövar Hermann Kurzke tesen att det diktade verket är den mest sprudlande biografiska källan. Han framhåller hur Nobelpristagaren tidigt bestämde sig för att göra sitt liv till ett konstverk, men också hur liv och verk vibrerar av den ständiga rasrisken.

Under strecket
Publicerad

Vi föll ofta av stolen av skratt, mindes dottern Erika Mann seanserna när det var dags för högläsning av nyskrivet i Thomas Manns arbetsrum. Författaren till ”Huset Buddenbrook”, ”Tonio Kröger”, ”Döden i Venedig”, ”Bergtagen”, ”Josef-berättelserna”, ”Lotte i Weimar” och ”Doktor Faustus” var en ganska bohemisk familjefar i sliten kofta, schal och ständiga cigarrmoln som signalerade hjälplöshet inför livets trivialiteter. De egna krämporna ställde han lika ständigt framför andras. Men han var väl medveten om att sina barn lurar man inte. Trots alla bekymmer som särskilt Klaus vållade var fadern närapå lättad och stolt över deras bohemiska läggning.

Om Thomas Mann fått som han ville hade han nog stannat i sängen. Hela livet. Det som lockade var inte amorösa övningar utan sömnen, den självförglömmande. Redan som barn, ”då det ännu inte fanns något att glömma”, älskade han sömnen och glömskan. Då plikterna började tränga in i slummerhärligheten, revolterade han och sällade sig till det moderliga mörkret. Aldrig sov han så hängivet som då ansvarsfrihetens ljuva tid tagit slut och ”livets vidrighet i form av skolan började vanställa min dag”. Skolan är Faderns värld, fördrivningen ur paradiset, chocken som aldrig riktigt släppte taget och som bara sömnen skyddade ifrån i korta, välsignade skov.

Annons
Annons
Annons