Annons
X
Annons
X

Moa Sam Holmqvist: Therese Andreas Bruce sprängde könsgränserna

(uppdaterad)

1824 fick Therese Bruce läkarintyg på att hon var hermafrodit och bytte könstillhörighet och namn. I sina memoarer ger hen en unik inblick i transpersoners liv under 1800-talet.

Foto: FOTO: PORTRÄTTSAMLINGEN, LANDSARKIVET I VISBY.

År 1824 övertalar den 16-åriga Therese Bruce (1808–1885) sin far att få genomgå en undersökning om könstillhörighet. ”Om jag ej får gå med Byxsor kan jag inte lefva”, förklarar Therese, och får sedan det intyg som behövs för att byta kön. Fadern ger sin nyblivne son namnet Andreas och tar hand om det juridiska. Nästa söndag sitter Andreas på männens sida i kyrkan, och resten av sitt liv lever han som man.

Ordet transsexuell fanns inte på 1800-talet. Men ordet hermafrodit fanns, och det var det en läkare klassificerade Andreas Bruce som. ”I hög grade Hermaphrodite eller tvåkönad”, men något mera man än kvinna. Bruce växte upp på Gotland, där omklädningen, som han själv kallar sin könskorrigering, blev omtalad under en tid men sedan glömdes bort. De memoarer som han skrev i 70-årsåldern har bevarats som ett handskrivet manuskript hos hans släkt. Först nu finns Bruces levnadsbeskrivning att läsa för allmänheten, genom släktens försorg och i en gedigen utgåva av litteraturvetaren Inger Littberger Caisou-Rousseau: Therese Andreas Bruce (Makadam förlag, 416 s).

Det är ett dokument som helt saknar motstycke. Inte för att det inte fanns fler personer som växlade kön under samma period – det gjorde det – men mycket få har skrivit ner sina egna livshistorier. Den forskning som finns har utgått från rättsprotokoll, skillingtryck och andra dokument. Det är berättelser om transpersoner, men mycket sällan av. Bruces levnadsbeskrivning är en realistisk och självupplevd redogörelse av hur det var att genomgå en könskorrigering på 1800-talet. Det är en historia som vi hittills bara har kunnat gissa oss till.

Annons
X

Innan den tyske sexologen Magnus Hirschfeld (1868–1935) uppfann ordet
transvestit 1910 var det ingen som kallade sig för transperson. Men långt tidigare fanns personer som överskred gränserna för vad som ansågs kunna ingå i begreppen man och kvinna. En nutida definition av att vara transperson (som är ett paraplybegrepp för olika slags transidentiteter och -uttryck) är just att korsa könsgränser. Så länge det finns gränser finns det sådant som är på gränsen, och så länge människor har identifierat sig själva och andra utifrån kategorierna
man och kvinna har människor också överskridit eller placerats utanför dessa kategorier.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Under 1800-talet pågick intensiva diskussioner om kön. Vad är en kvinna, vad innebär det att vara man, hur ser män och kvinnor ut och – framför allt – vad skiljer dem från varandra? Bruce beskriver hur han redan som barn identifierade sig som pojke, kallades ”lilla fröken Herrn”, klädde ut sig till rövarhövding, sneglade avundsjukt på brödernas kläder och övade sig i att bocka. Tiden före könskorrigeringen var bara en väntan på att få officiellt erkännande av det han själv alltid vetat.

    Samtiden tycks inte heller ha protesterat nämnvärt. Visst blev det en liten skandal, en del släktingar tog avstånd, det skrevs några nidvisor. Men Bruce levde som man i hela sitt liv och verkar bara i undantagsfall ha fått sin identitet ifrågasatt. Även om könsrollerna var strikta under denna tid fanns det en ganska flytande syn på vad kön kunde vara. Att liksom Bruce anses som hermafrodit var visserligen mycket ovanligt men alls inte omöjligt.

    Bara några decennier efter Bruces död såg allting annorlunda ut. Kring sekelskiftet 1900 intresserade sig läkarvetenskapen mer än någonsin för allt som avvek från de traditionella könsrollerna: identifierade, definierade, benämnde. Det frossades i berättelser om personer som levde utanför könsnormerna. De kallades inte längre hermafroditer utan inverterade, eonister, konträrsexuella och homosexuella. Michel Foucaults ord om skiftet i synen på ickeheterosexuella beteenden har blivit klassiska: ”Sodomiten var en återfallssyndare, den homosexuelle är nu en art.”

    Men de tydliga uppdelningar som vi numera tänker oss kring sexualitet och könsidentitet fanns inte vid det sekelskifte som Foucault diskuterar. Samkönat begär betraktades som ett könsöverskridande i sig, och det vi kallar transidentiteter och homosexualitet sågs som symptom på varandra. När Foucault pratar om den homosexuella som art kunde han alltså lika gärna prata om transpersonen.

    Andreas Bruce är i sin levnadsberättelse tydlig med två saker: dels att han är man, dels att han på grund av sin speciella levnadshistoria måste bevisa sin manlighet för omvärlden. Könet blir med andra ord samtidigt kroppsligt medfött och någonting Bruce hela tiden skapar. Å ena sidan är Bruce som han är. Å andra sidan gör han sig själv, på det sätt som han är. Ett återkommande bevis på manligheten finner Bruce i att vara modig, en egenskap som ställs i motsats till både kvinnors och omanliga mäns handlande.

    Detta mod blir särskilt intressant när Bruce föder barn. Efter en motvillig affär (om det är våldtäkt det är fråga om förblir oklart) med en inspektor blir nämligen Bruce – som annars bara har sex med kvinnor – gravid. Han döljer den växande magen så gott det går och föder slutligen i hemlighet, tigande för att visa att han trots allt har kontroll över situationen. Scenen där Bruce föder sitt barn i envist tyst smärta är gripande. Det är en tidig inifrånskildring av att föda barn, och kanske den första någonsin av att föda barn som man.

    Graviditeten ställer Bruces könsidentitet på sin spets eftersom han beskriver begäret till kvinnor som en del av sin manlighet. Han berättar att han som barn förälskade sig i familjens jungfru och skildrar med förtjusning sin ungdoms alla kärleksaffärer. När han uppvaktas av inspektorn försvarar han sig just med att kvinnorna är hans allt, att han inte kan tänka sig en relation med en man. Bruce menar sig aldrig ha blivit så plågad under hela sitt liv som han blir av inspektorn.

    Men vad är det han plågas av? Det verkar inte vara tanken på sex med en man som är Bruces största invändning, utan de försök som mannen ifråga gör att beskriva Bruce som kvinna. Inspektorn är den enda i berättelsen som öppet vägrar att erkänna Bruce som man. Han kallar honom ”en förklädd Fröken” och säger att alla vet att Bruce inte är någon riktig karl. Inspektorn hotar, dels med att han ska skjuta sig, dels med att han ska gå till kungen och utverka att Bruce återigen ska ”blifva omklädd” och tvingas tillbaka till kvinnoidentiteten.

    Bruce försvarar sig häftigt på tre sätt: med sitt begär till kvinnor, med att han har sin ”atesst” (det vill säga läkarintyget) och att han minsann sköter sin tjänst. Han lever med andra ord upp till manligheten på alla nivåer. Han åtrår rätt personer, han har medicinska bevis, han sköter sitt (manliga) arbete som bokhållare. Varken relationen med inspektorn eller barnet som Bruce föder rubbar hans manlighet. Även om Bruce använder begäret mot kvinnor som ett manlighetsbevis är det uppenbarligen inte de sexuella relationerna som bestämmer hans könsidentitet.

    Den dotter som Bruce föder lämnas bort direkt efter födseln, men tas senare upp som ”fosterdotter” av honom och hans livskamrat Maria. Det var ett vanligt sätt att hantera barn som fötts utom äktenskapet, och det var ingen hemlighet vem som var biologisk far till barnet.

    I Caisou-Rousseaus bok finns också brev från Bruce till hans vuxna dotter. I breven händer ingenting särskilt, paret Bruce blir äldre och skröpligare, pengarna tar slut, dottern gifter sig, hennes fosterbror (Marias dotterson) blir vuxen. Bruce uppmuntrar sin dotter att förlita sig på Gud och akta sig för falska människor, tackar för brev och hälsar från mamma. Det är lika enformig läsning som vilka vardagsbrev som helst från en far till en vuxen dotter. Det enda som gör dem ovanliga är att den pappa som undertecknar dem även har fött sitt barn till världen.

    Det mest uppseendeväckande med Bruces levnadsbeskrivning är faktiskt att den inte är uppseendeväckande alls. Efter omklädningen lever Bruce ett så vanligt liv att det nästan är parodiskt. Det skiljer Bruces levnadsbeskrivning från det fåtal andra självbiografiska transberättelser som finns från samma tid. Det kanske mest jämförbara exemplet är de memoarer av hermafroditen Herculine Barbin (1838–1868) som Michel Foucault gav ut. Dessa är betydligt mörkare och mer dramatiska än Bruces. Barbin blev mer eller mindre tvingad att byta kön sedan kroppen utvecklat mer manliga karaktäristika i tonåren, och hen tog sitt liv i 30- årsåldern.

    En svensk motsvarighet, som Caisou-Rousseau inte nämner i sitt annars innehållsrika förord, är stortjuven Lasse-Majas (egentligen Lars Molin 1785–1845) självbiografi. Vad som tydligt skiljer den från Bruces är att den är skriven i en helt annan, muntlig och humoristisk, tradition. Lasse-Maja växlade glatt och obekymrat mellan könen, fram och tillbaka, och blev på kuppen en av Sveriges mest kända personer i sin samtid.

    Andreas Bruce berättar i stället om vardag. Han beskriver ofta sig själv som en lidande person, men det beror på fattigdom och har inte med hans manlighet eller könskorrigering att göra. Barndomen utmålas som en svår tid, men som vuxen är hans största bekymmer sådant som att hans arbetsgivare betalar honom dåligt, att huset är fallfärdigt eller att han har gjort en dålig affär. Det är helt enkelt en realistisk berättelse om ett ganska vanligt liv som man. På en enda punkt skiljer det sig från vilket liv som helst: att Bruce innan han fick det där intyget om hermafroditism hade ett kvinnonamn och tvingades leva som flicka.

    Denna skillnad gör å andra sidan berättelsen helt unik. Genom Bruces levnadsbeskrivning fylls ett gapande hål i kunskapen om transpersoners liv under 1800-talet. Den ger inte bara ny kunskap om transpersoner utan också om manlighet och om kön över huvud taget. Bruces levnadstid hamnar precis i skiftet till en ny syn på könsöverskridanden. Den relativa enkelhet med vilken Bruce verkar ha uppfattat sin könsidentitet hade varit en omöjlighet bara några decennier senare. Vid det laget trodde man inte att det fanns några hermafroditer längre, däremot en mängd olika sorters medfödda defekter och perversioner.

    Det kom att dröja många år till innan medicinsk könskorrigering var en möjlighet, men det läkarintyg som Bruce skaffade sig som 16-åring hade sett mycket annorlunda ut om det skrivits vid hans död. Då var tiden redan en annan. I en privat brevväxling skriver Bruces barnbarn några år efter att han dog att levnadsbeskrivningen måste hållas hemlig. Man ville inte skämma ut släkten med en sådan historia. Och på Bruces grav står inte namnet Andreas, utan ”C.T.” för dopnamnen Carolina Therese.

    Moa Holmqvist
    är doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och arbetar med en avhandling om svensk translitteraturhistoria.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: FOTO: PORTRÄTTSAMLINGEN, LANDSARKIVET I VISBY. Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X