Recension

The TearsThe Tears (Hultsfred, Hawaiiscenen)

För en Suedesucker tillika nostalgiker av rang borde the Tears utgöra den ultimata kombinationen. Men när jag står där och vid varje gitarranslag hoppas på en suedelåt är det något som är fel.

Under strecket
Publicerad
Annons

Jag som till och med stod ut med Brett Andersons bryan adamska parodi på sig själv sist han spelade på Hultsfredsfestivalen, får tristessångest i den glesa publiken.
Hawaii är helt fel scen, det är alla överens om, men låtarna hade varit sömnpiller oavsett. I fina Imperfection, en slags brittisk version av Hellströms Den fulaste flickan i världen, når den numera dynamiska duon Anderson/Butler en suedsk storhet. Annars är det bara de närmast sörjandesom sträcker upp händerna i luften.

Brett Anderson och Bernard Butler ser, utan att jag vill vara ett tantslem, rätt söta ut när de svänger sina små höfter i takt. Eller när de sitter ner på scenen och musicerar. Men de hade väl kunnat träffas hemma hos varandra och jammat lite istället.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons