Recension

The QueenThe Queen

Under strecket
Publicerad
Annons

Två saker gör mig möjligtvis olämplig som recensent av The Queen. Det ena är en inrotad skepsis mot filmdramatiseringar av nu – eller tills nyligen – levande personers liv; i nästan samtliga fall är den rena dokumentären ett bättre medium. Det andra är min rätt okritiska beundran för Elizabeth Windsor, denna moderna stoiker med en så gott som omöjlig livsuppgift. Glimten jag som femåring fick av henne, en vit gestalt i fören på jakten Britannia vid Stockholmsbesöket 1956, tillhör mina mer omhuldade minnen.

Men Stephen Frears intelligenta film The Queen förfaller aldrig till sensationalistikt förtal (säkert till vissas besvikelse) men inte heller till det ytliga och anekdotiska. Den är i stället en stor aktris fria dikt på en viss verklighet. The Queen är först som sist Helen Mirrens film. Hon har velat fånga essensen hos en person hon aldrig känt, i intervjuer har hon talat om sig själv som porträttmålare. Det som etsar sig fast i minnet är Mirrens röst – ibland tvekande, ibland stålhård, inte olik förlagans. Men allra starkast är Mirrens sorgset eldfängda blick – mycket olik sin kungliga modells. Den blicken har alltid varit Mirrens starkaste vapen som skådespelare och det är med den hon nu tolkar drottningens inre, det hon inte säger i ord.

Annons
Annons
Annons