Recension

The KnifeThe Knife

Under strecket
Publicerad
Annons

Den gotiska mjuktechnon, den svartdraperade symbiosen mellan Kate Bush och germansk disko spökar på allvar i delar av den svenska elektroniska scenen just nu. Trots DK7:s utmärkta album Disarmed är det ändå The Knife och deras näbbmaskeringar som allt rampljus drabbar. Inget ont med det dock, det tunga steget bort från neonpop-associationer har varit välkomnat i vissa led. The Knife har ett absolut imponerande spektrum av fans och publiken på Berns känns ditlockad från många olika skolor. Efter att ha mjukat upp den massiva uppslutningen med triphop gör syskonen så entré med Pass this on och för publiken med ovässade armbågar kan ett par blåskimrande Dreijer-silhuetter anas uppe på scenen. Scenografin som är gjord av Andreas Nilsson är horrorestetisk och små ansikten och döskallar projekteras här och var tillsammans med mörka vatten och hemsökta hus.

Tempot är sfäriskt och svävande, vore det inte för Karin Dreijers sång och några melodier skulle första halvtimmen kunna vara ett enda långt trance-intro. The Knife får för min del gärna få släppa tyglarna om trancen och låta den löpa fritt under ansvar, inte minst har exempelvis finska Sasse visat att det minsann går att göra smakfull soultrance med klinkande housepiano-loopar.

Annons
Annons
Annons