Annons
X
Annons
X
Musik
Recension

The Go Betweens Anthology, Volume One (1978-1984) The Go-Betweens byggde broar till litteraturen

Andres Lokko gräver på djupet i 80-talsbandets stora antologi och minns en tid då beläst popmusik var sexig. Pop G stands for Go-Betweens: The Go-Betweens Anthology, Volume One (1978–1984) Domino/Playground

(uppdaterad)
Foto: TASSO TARABOULSI

The Go Betweens Anthology, Volume One (1978-1984)

Artist
G stands for Go-Betweens
Genre
Pop
Musikbolag
Domino/Playground

När pophistoriens gångna decennier ska sammanfattas glömmer man ofta en smula slarvigt bort att nämna, ens i en bisats, hur intellektuellt stimulerande och beläst mycket av 1980-talets musik var.

Historieböckerna stannar helst vid att låta 1980-talet representera arenarockens axelvaddar, pudelmetall och syntpop. Och möjligen – men bara möjligen – även hiphopens födelse.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men just under de åren av det decenniets mitt, då jag själv förkovrade mig i viktoriansk litteraturhistoria på universitetet, tonsattes studierna av musik framförd av samtida artister som verkade vara sysselsatta med detsamma:

    Annons
    X

    Everything But The Girl, Lloyd Cole & The Commotions, Prefab Sprout och The Smiths. Det fanns många fler potentiella popidoler att hänga på sovrumsväggen och tillräckligt stora – och stiliga – för att kvala in i idoltidningar, i alla fall de brittiska. Och de gjorde det helst med ytterkläderna på och med sina favoritböcker uppstickande ur rockfickan, i stället för i mer traditionsenligt inoljade och hunkigt bara överkroppar eller i minimal bikini.

    Det var under några få, men för några av oss ytterst välkomna, år helt enkelt lite sexigt att läsa. Litteratur var en outbytbar accessoar, lika viktig som någonsin korrekt val av skor eller frisyr.

    Man ska aldrig underskatta modets förmåga att influera unga hjärnor också på djupet.

    Det finns givetvis mängder av artister även år 2015 som använder sin plattform för att försöka inspirera de som lyssnar till att läsa men knappast med samma kommersiella kraft och till synes organiserat subkulturella känsla av samhörighet. Det är förstås heller inget som helst självändamål för popmusik att vara beläst – men då och då behövs det artister med förmågan att trollbinda oss med en simpel refräng i valfri musikalisk genre och göra det med sådant eftertryck och sådana briljanta textrader att vi vill veta allt om den som sjunger: vad han eller hon läser är en av de mest självklara följdfrågorna.

    Få har, med facit i hand, förkroppsligat den läskunnigt poetiska popmusiken som Brisbanes The Go-Betweens.

    De tog sitt namn från den brittiske författaren L P Hartleys roman ”The Go-Between” (”Gudarnas budbärare” på svenska) från 1953, senare även filmatiserad efter ett manus av Nobelpristagaren Harold Pinter, och de utgjorde en logisk inkörsport till betydligt – som det brukar heta – tyngre grejer.

    The Go-Betweens bildades på universitetet i Brisbane 1978. Exakt 30 år senare inleddes uppförandet av en bro i deras hemstad i Australiens Queensland som fick namnet The Go-Between Bridge. Det är inte speciellt många rockband som har fått en bro uppkallad efter sig. Statyer av, säg, Freddie Mercury verkar det stå lite varstans i världen. Men monument över band som egentligen aldrig blev stora på allvar, i The Go-Betweens fall dessutom långt därifrån, tillhör ovanligheterna.

    Du kommer aldrig att få se The Go-Betweens i Sveriges Televisions ”Hitlåtens historia” (ty de hade inga sådana) eller som ett svar i svenska ”Jeopardy”. Än mindre som tema för låtvalen i valfri version av ”Idol”. Ändå har de just förärats en gigantisk box, den första av tre, där deras samlade produktion presenteras som handlade det om John Updikes eller Philip Roths samlade texter.

    ”G stands for Go-Betweens” är således ingen greatest hits. Det är i stället både en arkeologisk utgrävning och en komplett antologisering av precis vartenda andetag gruppen tog under den första tredjedelen av sin existens. Perioden varade, med en paus för soloskivor av kompositörerna Robert Forster och Grant McLennan, ända fram till den sistnämndes alldeles för tidiga bortgång i en hjärtattack, blott 48 år gammal, i maj 2006.

    **De fyra album, **fem singlar och 70 demos, konsertupptagningar och alternativa versioner som utgör denna första installation av gruppens samlade verk besitter en ungdomlig nervositet, en febrig pionjäranda och hellre-än-bra-attityd. Först mot slutet av boxens kronologi börjar de låta som just The Go-Betweens och inget annat.

    I denna deras tidigaste skepnad är influenserna från skotska Orange Juice (som de på en enda singel delade skivbolag med) och New Yorks Talking Heads nästan övertydliga. Men i sina första demoinspelningar trevar de, som sig bör, omkring mellan allt det de just har upptäckt: Buzzcocks ena dagen, The Modern Lovers nästa.

    Sakta men säkert tog de sina förebilder till ett australiskt universitetsbibliotek där de förädlade dem till ett blygt och försiktigt uttryck som blev deras eget. Att de två låtskrivarna Forster och McLennan – de som historien oftast koncentrerar sig på – ramades in av batteristen Lindy Morrison och multi-instrumentalisten Amanda Brown gav dessutom musiken en feminin grund som alldeles förnämligt klädde lyriken.

    Deras pop växte upp, den blev lugn och sansad, vad än texterna ville förtälja.

    Varken Forster eller McLennan var födda till rockstjärnor. Båda gav intryck av att ha tvingats fram till mikrofonen och hellre skulle låta någon annan ta deras plats. De viskar, reciterar, talar, nästan väser, snarare än sjunger.

    Ingenstans gör de det med lika drabbande resultat som i två sånger som finns just här: ”Cattle and cane” och ”Bachelor kisses”. Två smått fulländade noveller i popformat som de, trots hård konkurrens, aldrig riktigt överträffade.

    Ytterligare två The Go-Betweens-boxar av lika gargantuansk dignitet ska inom en hyfsat överskådlig framtid sammanställas för att åh-så-passande göra deras egen hylla under G i kulturhistoriens världsbibliotek komplett.

    Boxarna kommer således att – likt den heliga graalen i ”Indiana Jones” – en vacker dag att sorteras in blott en bokstav från L P Hartley, författaren till ”The Go-Between”, en bok som för övrigt inleds med den numera bevingade raden ”the past is a foreign country: they do things differently there”. En beskrivning så gott som någon även på bandet med samma namn.

    I en ytterst limiterad version av den aktuella första boxen ingår en bok från Grant McLennans personliga bibliotek medföljd av ett bokmärke signerat av Robert Forster.

    Ja, jag vet. Ibland tar den så luxuösa musikantologiserings-industrin i så att man nästan börjar fnissa. Men samtidigt är greppet i fråga så klädsamt för detta den belästa popentusiastens favoritorkester.

    På bandets hemsida har de precis startat en bokcirkel där man kan diskutera böckerna man erhållit med sin Go-Betweens-box. Och någonstans i just denna tilltalande gest av anti-rock’n’roll finns förklaringen till varför The Go-Betweens ödmjukt omtumlande popmusik lever vidare, finner nya beundrare och, inte minst, besitter en litterär kraft så egensinnig att den får broar uppkallade efter sig.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: TASSO TARABOULSI Bild 1 av 2

    Robert Forster och Grant McLennan tog namnet ”The Go-Betweens” efter en roman av den brittiske författaren L P Hartley.

    Foto: TASSO TARABOULSI Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X