Recension

The FutureThe Future

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

För sex år sedan kramades Miranda July sönder av oss som föll pladask för Me and you and everyone we know, en romantisk komedi om ensamhet och ömhetsbehov, filtrerad genom denna performance- och videokonstnär med rötterna i Portlands riot grrrl-scen. Julys blyga version av sig själv vände och vred på ord och känslor bland kaliforniska enplansvillor. Perverst sexchattande konstkuratorer fick ett förlåtande skimmer över sig trots eller kanske just för att halva ensemblen bestod av barn. En nyseparerad skoförsäljare tände eld på sig själv i ett desperat försök att förhöja vardagen för sina söner - ”I want to be swept off my feet, you know? I want my children to have magical powers.”

Me and you and everyone we know har åldrats väl. Jag har inte sett något liknande förrän nu i The Future, som känns betydligt mindre angelägen. July berättar om hur förälskelsens rus gått över i tvåsamhetstristess för en obegåvad dansös som leder barndans i väntan på att hon ska slå igenom på Youtube. 35-årskrisen och längtan efter självförverkligande utlöses av en handikappad hittekatt som hon och den snälla pojkvännen ska få ta hem den 26:e: Ett tungt ansvar som kattföräldrar väntar inom kort alltså - gäsp för den metaforen, för att inte tala om hur galen man blir på kattens förnumstiga berättarröst. Här finns ett fint melankoliskt stråk kryddat med Julys do it yourself-version av magisk realism. Men hennes uttryck har stelnat till manér den här gången.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons