Annons

Andres Lokko:The Clashs framåtrörelse har blivit museal

Paul Simenons sönderslagna elbas utställd under det ikoniska fotografiet där samma bas förevigas sekunden innan den går i bitar. 
Paul Simenons sönderslagna elbas utställd under det ikoniska fotografiet där samma bas förevigas sekunden innan den går i bitar.  Foto: Simon Leigh/TT

”London calling” var albumet som en hel generation tog till sitt hjärta när det kom för 40 år sedan, och som många fortfarande håller heligt trots att det för länge sedan har spelat ut sin roll. The Clashs banbrytande dubbel-lp förblir dock ett vackert monument över rockens föränderlighet.

Under strecket
Publicerad

Mick Jones, Joe Strummer, Terry Chimes och Paul Simoneon.

Foto: Robert Matheu/TTBild 1 av 1

The only band that matters – det enda bandet som betyder något – stod det på ett litet klistermärke som prydde omslaget till ”London calling” med The Clash när det gavs ut i Storbritannien och Europa den 14 december 1979. Medlemmana – Mick Jones, Paul Simonon, Topper Headon och Joe Strummer – myntade sin egen slogan. 

Rockteoretikern Simon Reynolds påpekar i boken ”Retromania: Pop culture’s addiction to its own past” (2010) hur punkrevolutionens påskyndare enkelt kunde delas upp i två kategorier. De som såg den som startskottet för något nytt och de som välkomnade den som en återgång till ideal från det förflutna. ”London calling”, The Clashs tredje album, betraktar han som det mest uppenbara exemplet på det sistnämnda. 

Annons
Annons
Annons