Annons

The Beatles: Eight days a weekThe Beatles gör något med hjärnans kemikalier

The Beatles
The Beatles Foto: Apple Corps ltd/Noble

Flickorna skriker extatiskt, och det är klart att de gör det. Det är ju exakt detta som är popmusikens mission i världen: attityd, upptäckarglädje, ifrågasättande, identifikation och skojiga frisyrer. Jan Söderqvist ser Ron Howards nya The Beatles-dokumentär som har premiär 15 september.

Under strecket
Publicerad

När jag ser – och hör – The Beatles riva av ”Can’t buy me love” på den omtalade Shea Stadium-konserten i New York, där Paul McCartney svarar för hela sånginsatsen och John Lennon nöjer sig med att trycka iväg några ackord från sidan av scenen, tänker jag två saker. Den ena är jisses, det är mer än 50 år sedan, ett helt vuxenliv. Det andra är att det påminner mig om Real Madrid och hur tränare Zinedine Zidane kan välja att bänka, exempelvis, både James Rodriguez och Karim Benzema samtidigt. Och Luka Modrić. Bara sådär. För att han kan. För att det finns resurser.

Lennon/McCartneys lägstanivå som låtskrivare var, vilket också påpekas i Ron Howards film om bandets hektiska turnerande under den första halvan av 1960-talet, overkligt hög. Jag har inga invändningar mot den jämförelse med Mozart som görs här. Det räcker att man hör några takter från en avbruten, oslipad studiotagning av ”I’m only sleeping”, så händer det något med hjärnans kemikalier och man fylls omedelbart av ogrumlad lycka utlöst av den löjligt uppenbara begåvning som sköljer över en.

Annons
Annons
Annons