Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Terrordådet: Vi måste sluta brottas med skuggor

Sverige har öppnat dörren för terrorister genom en felaktig politik mot radikal islamism. Den måste ändras, skriver freds- och konfliktforskaren Svante Cornell.

Säkerhetsrådet
Foto: Jessica Gow/TT

Sedan lördagskvällen står det klart att den 39-åring från Uzbekistan som nu har häktats för terrordådet i Stockholm sympatiserar både med den radikala islamistiska gruppen Hizb-ut Tahrir och med terrorgruppen IS. Detta har viktiga konsekvenser för att förstå den hotbild som vi står inför.

I början på 2000-talet stod svenska myndigheter inför ett problem; fler och fler uzbekiska medborgare sökte asyl i Sverige med motiveringen att de förtrycktes i sitt hemland på grund av religiös övertygelse. Det var inte förvånande i sig; sedan radikala islamister hade försökt att mörda den hårdföre sekuläre presidenten Islam Karimov 1999 hade säkerhetstjänsterna blivit ännu mer hårdhänta mot islamiska grupper som inte följde statens officiella toleranta och moderata islam. Vad som var mer förvånande var att många asylsökande uppgav sig vara medlemmar i Hizb-ut Tahrir (HT).

HT skapades i Jerusalem 1953 av Sheikh Taqiuddin an-Nabhani. Det är en radikal salafistisk organisation som strävar efter att skapa ett globalt kalifat. Med andra ord delar HT samma ideologi som al-Qaida och IS. Skillnaden är att HT hävdar att de ämnar åstadkomma detta enbart med fredliga medel. Men HT:s ideologi är starkt antivästlig och antisemitisk, och därtill tydligt våldsbejakande. I Danmark åtalades HT:s ledare för hets mot folkgrupp efter att organisationens flygblad uppmanat till mord på judar.

Annons
X

Varför skulle någon erkänna medlemskap i en sådan organisation när de sökte asyl i Sverige? Svenska myndigheter hade fastställt att Uzbekistans förtryck mot rörelsens medlemmar var av sådan art att man inte kunde skicka tillbaka anhängare till landet. Med andra ord garanterades HT:s medlemmar och sympatisörer i princip asyl i Sverige. Självfallet visste HT detta och uppmanade sina medlemmar att söka sig just till Sverige.

Att koppla HT till våld eller terror vore det enda sättet att stoppa flödet av anhängare till Sverige. Tyskland förbjöd HT 2003 på grund av att organisationen ämnade kullkasta den konstitutionella ordningen. Men i Sverige finns inte en sådan möjlighet. Eftersom HT inte kunde klassificeras som en våldsam gruppering fortsatte Sverige en tid att erbjuda fristad åt dess medlemmar. 

Det står dock tydligt att Säkerhetspolisen med åren fått upp ögonen för Hizb ut-Tahrir, och vid flera tillfällen (och då inte nödvändigtvis rörande Uzbekistan) förhindrat sympatisörer att få uppehållstillstånd. Om de inte kunnat avvisas har de funnits kvar i Sverige. Samtidigt finns inget som tyder på att staten aktivt satt in resurser för att avradikalisera dessa individer när de väl etablerats i Sverige.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I medieflödet rapporteras redan att problemet är att förtryckarregimer i Centralasien exporterar sina extremister till Sverige. Men denna förenklade bild stämmer inte med verkligheten. Det mer öppna Kirgizistan, som visat tolerans för radikala rörelser, har större problem med islamisk extremism än det mer repressiva Uzbekistan, som har hindrat extremistgrupper från att verka i landet. Och detta argument missar helt och hållet att den stora majoriteten centralasiater som farit till Syrien för att delta i jihad radikaliserats som gästarbetare i Ryssland och inte i sina hemländer.

    Dessutom är HT en rörelse som saknar rötter i Centralasien. Rörelsens ledning försökte aktivt expandera där, men detta blev åtskilligt mycket svårare i Uzbekistan, vilket lett till att HT numera tycks satsa sina resurser i andra länder.

    Enligt nyhetsrapporter sympatiserade 39-åringen både med Hizb ut-Tahrir och IS. Detta åskådliggör ett fundamentalt problem i vårt förhållningssätt till problematiken med radikal islamism: vi fokuserar nästan uteslutande på extremisternas metoder, och inte på deras underliggande ideologi. När hatspridande, antivästliga och antisemitiska grupper som IS tillgriper våld skickar vi militär eller drönare för att slå ut dem. Men när liknande hatspridande, antivästliga och antisemitiska grupper säger sig tycka att våld inte är rätt taktik – i alla fall inte just nu – söker vi dialog med dem eller erbjuder dem fristad.

    Mindre radikala grupperingar som Muslimska brödraskapet får ofta möjlighet att uttala sig i europeiska muslimers namn, trots att de flesta muslimer i våra samhällen varken har valt dem eller gett dem sitt stöd. Men genom statliga bidrag får de resurser som hjälper dem att cementera sitt inflytande.

    Skiljelinjen mellan olika radikala grupper är relativt flytande, det finns inga vattentäta skott mellan dem. Som den tidigare islamisten Ed Husain skriver i sin bok The Islamist rör sig människor i dessa kretsar relativt fritt mellan olika nätverk och organisationer. De förenas av samma grundläggande ideologi, som i grunden avskyr våra samhällen för vad vi står för och vilka vi är, och inte på grund av vad vi gör.

    I snart 20 år har västvärlden försökt brottas med skuggor. Först ett ”krig mot terror” som fokuserade på ett verktyg och en taktik; sedan mot ”våldsbejakande extremism”, där vi är försiktiga med att inte fokusera på den ideologi som underbygger extremismen. Genom att vägra diskutera den underliggande ideologiska frågan underminerar vi inte bara vår egen säkerhet utan sviker också de muslimer som i sina egna samhällen (och i våra) dagligen kämpar mot den radikala ideologin. För många av dem är det självklart att man kan bekämpa den radikala islamistiska ideologin utan att för den sakens skull vara islamofob. Ideologi och religion är olika saker.

    Det är en fråga med svåra avvägningar som ställer den svenska rättstraditionen inför stora utmaningar. Men det är uppenbart att den nuvarande modellen underlättar snarare än försvårar radikalisering. Det är dags för ett förutsättningslöst samtal som även inkluderar frågan om den radikala ideologin och hur den kan motarbetas.

    SVANTE CORNELL, fil dr vid Uppsala universitet, driver programmet för sidenvägsstudier vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik i Stockholm, ISDP.

    Annons
    Foto: Jessica Gow/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X