Annons
X
Annons
X

Terror och katastrofer - men också hopp

Ett nytt Millennium började - och allt verkade möjligt. Men när vi ser tillbaka på det första årtioendet minns vi mest terror, influensor och katastrofer. Fast individen fick också mer inflytande och på slutet kom hoppet - med en ny president i USA. Karin Thunberg sammanfattar 00-talet.

(uppdaterad)

Strax före tolvslaget öppnade vi fönstren mot raketernas gnistregn, höjde champagneglasen mot varandra och det nya årtusendet. Tänk, nu är det 2000-tal, sa vi mest för att smaka på ordet, det som redan framkallat en lätt panikvåg genom rykte att våra datorer inte skulle klara övergången, att människor till och med hamstrat mat och vatten. Där i fönstret mot framtiden ville vi inte ens bekymra oss över tonårssöner som smitit ut med påfallande tunga ryggsäckar.

–Nu börjar en ny tid, sa vi och fick det att låta som enbart möjligheter.

Idag står vi med facit i hand över de första tio åren. Vi vet vad som hände långt utöver att datorerna klarade sig och att tonårssöner verkligen hade öl i sina ryggsäckar. Mer tänker jag på mannen som smet hem först från vår fest, han som inte längre lever. Och att paret som kysstes mest intensivt numera är skilda medan hon som ensam kramade sitt champagneglas mött en ny kärlek.

Annons
X

Det är där, i det privata, om de flesta av oss rent spontant silar våra samlade 00-tals- minnen. Barn har fötts och vuxit upp, älskade människor har kommit in i våra liv, men också försvunnit – detta årtionde precis som alla andra. De grundläggande mänskliga villkoren, och behoven, styrs inte av tideräkning.

Men ingen människa är en ö, idag mindre än någonsin. Den smått förhånade yuppie-nallen från 1999 är idag respekterad sambandscentral för olika former av kommunikation, begrepp som
dupliceringsmaskin och
brevtelegraf har gallrats ut av Svenska Akademien samtidigt som man skrivit in
blogg,
chatt, fildelning, handfri, hjärnsläpp och
livsstilssjukdom i sin ordlista.

När jag under några veckor talar med historiker, forskare, kolleger, vänner – ja, i princip alla jag stöter på – om hur de kommer att minnas 00-talet framträder en spräcklig och motsägelsefull bild där hot och hopp, förvirring och förtröstan flätas till nya mönster.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På en punkt är dock de flesta överens. Detta är decenniet som kom att präglas av attackerna mot World Trade Center och Pentagon tidigt den 11 september 2001. Skräcken efteråt för nya terrordåd. Den nattsvarta pessimismen. Snabbt lärde vi oss – eller återuppväckte våra kunskaper – om mannen som hette Usama bin Laden och gruppen al-Qaida. Redan en månad senare gick USA in i Afghanistan och kampen mot terrorismen intensifierades. Kriget mot Irak och Saddam Hussein stod på tur.

    Som ringar på vattnet spred sig främlingsfientligheten, den farligaste fientlighet av alla. Vi går in i nästa årtionde med ett minaretförbud i Schweiz, med ett starkt svenskt SD, ett högröstat danskt Folkeparti – listan på exempel kan göras lång.

    Intet är nytt under solen, hävdade min farmor, född i slutet av förrförra seklet. Idag skulle hon förmodligen ha varit mindre övertygad. Om nu skillnaden inte bara är informationsflödet, att vi vet vad som händer runt om i världen i princip samtidigt som det inträffar. Drygt tre år efter att tornen rasade på Manhattan svepte den tsunami in över sydostasiatiska kusten som tog nära 300000 människoliv. En jul förbyttes i fasa – sorgen är fortfarande ristad i miljontals människors vardag och minnen.

    Min egen första tanke var att 00-talet i hög grad präglats av rädsla. För allt från terrorister till svininfluensa. Att vi blivit än mer medvetna om vår dödlighet, att katastrofer väntar när vi minst anar. Som den septembereftermiddag 2003 på NK i Stockholm när Anna Lindh blev nedstucken strax intill en blå kavaj.

    Men vi är inte bara offer för omständigheter. Vi har också ett ansvar, är delaktiga i den miljöförstöring som blivit en av 00-talets stora frågor. I alla fall efter 2006. Inför valet samma år sa Fredrik Reinfeldt att miljön inte var någon valfråga. Några månader senare kom Al Gore med sin film En obekväm sanning, där han hävdade att vi har tio år på oss att rädda jorden. Brittiske ekonomen Nicolas Stern fyllde på: Det kommer att kosta mer att låta den globala temperaturhöjningen fortgå än att sätta in motåtgärder. Glaciärerna smälter, havsnivån stiger – in i nästa årtionde tar vi med hoten men också ökade kunskaper och en politisk drivkraft som inte kan obstrueras bort. Fredrik Reinfeldt lär inte komma på tanken att miljön inte är en valfråga 2010.

    I korta ordalag kan man säga att 00-talet var åren mellan Usama och Obama. Att Tyskland fick sin första kvinnliga förbundskansler, Angela Merkel, var uppseendeväckande. Att USA fick sin första svarta president var häpnadsväckande, en av decenniets brytpunkter. Även om vi inte ska glömma att det var Bush som – två gånger – utnämndes som Årets man under 00-talet och att Obama, får vi väl utgå ifrån, mer kommer att förknippas med 10-talet.

    Så mycket annat fick vi tugga i oss.

    Om vi inledde decenniet som bekymmerslöst kolesterolstinna ser vi idag mat och näringsintag som kult och vetenskap långt ut till minsta giftfria morotsblast. Med samma tålamod odlar vi vår individualitet. Inte ens hemma, inom en och samma biologiska/styv-/regnbågs-familj, behöver man se på samma tv-program, lyssna på samma musik – knappt prata med varandra. Digitalboxen ger oändliga valmöjligheter, redan sända program blir som nya genom SVT Play, proppar vi in hörlurarna till våra Ipod-apparater – de som tillsammans med GPS, USB-minnen och digitalkameror tillhör årtiondets hetaste prylar – samsas Mozart utan svårigheter med hiphop och dansbandsmusik.

    För den som har råd.

    Segregationen under 00-talet har ökat liksom klyftan mellan fattiga och rika, mellan svenskfödda och utrikesfödda. Inkomstklyftorna vidgas, allt fler har blivit arbetslösa.

    Nu är det förstås inte helt lätt, eller rättare sagt mycket svårt, att jämföra arbetslöshetssiffror eftersom vi 2005 gick över till en EU-harmonisering av statistiken. Utan nämnvärda protester. Detta tillhör också 00-talet. I decenniets början var vi fortfarande pyttesmå, bara fem år, i familjen Europeiska unionen. Idag är vi 15-åringar som kommit ur den värsta trotsåldern. Vi accepterar, eller orkar i alla fall inte bråka om, att vissa saker bestäms genom EU-direktiv.

    Framför skyltfönstret till en möbelaffär rör sig en man kors och tvärs, samtidigt som han frenetiskt talar i telefon. Nej, jag menar den röda, säger han och nu ser jag att innanför fönstret, det vill säga inne i butiken, går en expedit runt och visar olika soffor. Varför? Jo, egentligen är affären lunchstängd men expediten råkade finnas på plats. Telefonservice kan hon ge, men hon har inte lust att öppna dörren. När jag ser hur de rör sig som skuggfigurer på var sin sida om ett skyltfönster undrar jag om detta är vad som hänt på tio år.

    Att vi ser varandra och har kontakt – men håller oss på vår egen trottoar, på vår egen kant. In i nästa årtionde går vi som isolerade individer, samtidigt som andra människor, hur många som helst, aldrig är längre bort än några knapptryckningar.

    Avstånd har bevisligen krympt. Vetlanda ligger numera tätt intill Wall street, den senaste, svidande finanskrisen blev ingen amerikansk nationell ange- lägenhet, vi ingår alla i samma samling dominobrickor – på gott och på ont. För tio, eller åtminstone 25, år sedan skulle mycket av det som nu fyller nyhetsprogram, bloggar och twitter på sin höjd resulterat i en notis.

    Själva begreppet tid har fått ny betydelse.

    Prenässansen är ordet som Bodil Jönsson, professor em som i höst kom ut med boken Tio år senare (efter kultboken Tio tankar om tid), använder:

    Vi räknar in framtiden i nuet och skiljer inte längre mellan det som är och det som (kanske) händer senare. Förväntningsekonomin är bara ett av många exempel på hur förväntningarna på framtiden ofta påverkar nuet mer än både det förflutna och det som finns här och nu.

    I telefon, en vanlig med fast abonnemang, suckar hon från huset utanför Lund att 00- talet varit ett bedrövligt årtionde. Inte bara med tanke på att vildsvinen, de som är ett nytt hot vid sidan av mördarsniglarna, äter upp hennes trädgård. Det som oroar henne betydligt mer är vår brist på återkoppling bakåt, att vi alltmer sällan drar lärdom av historien. Därför kan det gå hur galet som helst.

    –Förr, så sent som på 90-talet, fick man idéer som man sedan planerade och arbetade fram. Idag handlar det om att synliggöra det vi kommit på och sedan hitta stöd för att vi tänkt rätt. Forna dagars bondfångeri har ersatts av stödfångeri.

    Betyder det att den vanliga människan, hon som Göran Hägglund räknar in i verklig- hetens folk, fått ökad makt? Absolut, menar många. Andra är mer tveksamma. En av dem är Tobias Nielsén, omvärldsanalytiker, förläggare och medredaktör till aktuella boken Noll noll, decenniet som förändrade världen. Visst kan han gå med på att strukturer förändrats, i nästa andetag säger han att vi bara sett början på vad nätet kan göra: FRA-debatten fick en motreaktion som tvingade regeringen att dra i nödbromsen, åtminstone akut. Och vips efter kronprinsessans förlovning med Daniel Westling – för alla rojalister var det väl 2009 års mest efterlängtade, kungliga nyhet – bildades gruppen Vägra betala Victorias bröllop! på Facebook.

    Men den verkliga makten är fortfarande koncentrerad till några få, påminner Tobias Nielsén. Det är inte de unga miljömedvetna, för att ta ett exempel, som styr utan männen som fortsätter åka businessklass på flyget.

    –Individens inflytande är inte heller något nytt, även om det har ökat. Vi har ändå haft yttrandefrihet och representativ demokrati tidigare.

    Det nya – kan flertalet ändå enas om – är att våra liv blivit allt mer genomskinliga. Minsta kaffepaus registreras i bloggar, lattemammor är idag en lika utbredd grupp som Google-användare och Harry Potter-läsare. Några tar steget fullt ut och väljer att bjuda in hela tv-team till sina mest skamliga, skitiga, problemfyllda och privata vrår.

    Ett förbarnsligat samhälle, hävdar Bodil Jönsson, förundrad över att den till synes kavata daghemsgenerationen har så stort behov av att söka bekräftelse i kändisskap och pengar. Tobias Nielsén, som tillhör nästa generation med sina 34 år, menar att rollerna vi spelar utåt inte alls behöver betyda att vi i grunden förändras som människor. Vi lär oss bara visa upp flera ytor. Vilket kan öka vårt självförtroende – eller klä av det i ren nakenchock (ett av 00-talets fulaste ord). För vad hjälper det att ha fått ihop 173 vänner på Facebook om ingen hör av sig?

    Å andra sidan finns en icke sinande ström av psykologtips och självhjälpsböcker, om allt från hur vi med ökad lust och medvetenhet rör i vårt basmatiris till hur vi kommer ur sexmissbruk och dåliga relationer.

    Betyder det att vi mår sämre under 00-talet än för tio år sedan?

    Nej, det tror inte Catarina Baldo Zagadou, en gång chef för SvD:s Idagsidan och nu, bland annat, medansvarig för nya M Psykologi. Det som hänt, menar hon, är att den psykologiska världsbilden slagit igenom på både individuell nivå och samhällsnivå.

    –Sen är det väl som inom sjukvården: Ju mer vi vet går att åtgärda, desto mer kräver vi. Och det är bra, varför ska vi inte ha höga krav?

    Begreppet curlingföräldrar, myntat under 00-talet, avslöjar att kraven inte minskar när människor kommit hem. Fokuseringen på barns behov och barns bästa blir allt tydligare – samtidigt som föräldrar blivit bättre på att fördela vardagsansvaret sinsemellan. Välvilligt räknat tar män idag ut dubbelt så många dagar av föräldraförsäkringen som för tio år sedan. I strikta siffror är ökningen 12,4 procent–22,2 procent.

    Det är mycket vi fått vänja oss vid. Som att gå barfota genom flygplatsernas säkerhetskontroller medan våra skor sakta glider fram på bandet, steg som få skulle välja frivilligt. Annars råder en näst intill hysterisk valfrihet. Vi ska välja daghem och skolor, el och telefonbolag, hemtjänst och sjukvård. Ska gamla mamma ha någon som kommer hem och städar finns en uppsjö av privata alternativ.

    Måhända finns de som njuter av möjlig- heternas smörgåsbord, andra blir mest handlingsförlamade. De snabbaste telefonsamtalen under 00-talet går hem till dem som inte fixat nix-tjänst utan snällt svarar när någon vill sälja något till dem.

    Callcenter, muntorrhet och
    nolltolerans ingår i årtiondets nya ordsamling.

    Lars Ryding, min gamla kollega här på SvD och en gång tidningens politikredaktör, tar upp ett annat 00-talsfenomen:

    –Den svenska politikens kostym har blivit påtagligt mindre. Alla partier trängs numera i mitten och kan svårligen skiljas från varandra.

    Att vi fått ett nytt borgerligt arbetarparti, vid sidan av det gamla socialdemokratiska, kan reta gallfeber på den som fortfarande håller fast vid förra årtusendets höger-vänster-skala. Andra tar sig, med hjälp av
    magkänsla eller
    stavgång (också två nya ord), över blockgränserna lite hipp som happ. Ökad rörlighet är årtiondets inrikespolitiska kännemärke.

    Om några dagar öppnar vi fönstren mot 2010. Många lever kvar i sviterna efter den senaste ekonomiska krisen, har förlorat jobbet, vet inte hur de ska klara huset om – eller rättare sagt när – räntan går upp. Samtidigt är lägenhetspriserna i Stockholm tillbaka på tidigare nivåer, inga krogar halverar längre sina priser och även om vi inte längre, som under 00-talets värsta shopping- och konsumtionsperiod, köper handväskor för 70 000, så är vi i stort sett tillbaka på ruta Gå.

    Vad tar vi med in på 10-talet?

    Många talar i termer av ett ökat behov av väsentligheter, att vi har fnattat och smått- at färdigt, längtar efter fördjupning och mening.

    –Vårt kulturella jag gör till slut uppror, det har historien visat tidigare, sammanfattar Bodil Jönsson.

    Tobias Nielsén är mer tveksam, beskriver 00-talet som ett årtionde av självupptagenhet, även om det nu på slutet uppstått en rörelse mot samarbete och samverkan.

    –Men girigheten, människors egocentricitet, är fortfarande huvudspåret. Om tio år hoppas jag vi står där förundrade över hur vi kunde köra på i våra egna race, som om vi inget lärt av klimathot och finanskriser. Att ingen satte stopp för det tidigare.

    Min farmor skulle inte ha sagt att framtiden är begråtansvärd, det ordet har just gallrats ut. Från förra seklet ekar hennes mer förtröstansfulla:

    Den som lever får se.

    Foto: STAFFAN ALMQVIST/SCANPIX

    MILLENNIUMSKIFTET

    Det nya millenniet firades med en gigantisk – och buggfri – fest världen över.

    Bara i Stockholm brände man av åtta ton krut i det största fyrverkeriet någonsin.

    Champagneåtgången var också historisk. Den största nyårsbomben i Ryssland var fri från glitter - några timmar före midnatt meddelande Boris Jeltsin sin avgång.

    Foto: CHAO SOI CHEONG/AP

    2001

    Den 11 september började som en vanlig morgon på Manhattan, människor gick till sina jobb, staden vaknade. Några timmar senare hade World Trade Centers tvillingtorn rasat efter den terroristattack som ingen, någonsin, kunnat förutse.

    Som en svallvåg över världen spred sig sorgen, vanmakten och rädslan. Tätt följd av hatet, viljan att hämnas.

    Foto: OLA TORKELSSON/SCANPIX

    2002

    En ung kvinna blev mördad, hennes kista bars ut av enbart kvinnor efter begravningen i Uppsala domkyrka en kall februaridag 2002.

    Kvar lever minnet av Fadime Sahindal, vars öde fick oss att förstå att en flickas liv kan räknas som mindre värt än en släkts heder.

    Ordet hedersmord är ett av Svenska Akademiens senaste. Och mest tragiska.

    Foto: LARS PEHRSON

    2003

    Den 10 september sprang hon in på NK för att köpa en ny kavaj – och blev den andra svenska ministern som utsattes för dödligt våld mitt i Stockholm, mitt bland människor.

    Mordet på Anna Lindh var, förstås, främst en tragedi för hennes närmaste, för maken Bo Holmberg och deras två små söner.

    Men hela Sverige sörjde och utanför NK och utrikesdepartementet växte blomsterhaven.

    På bilden dåvarande statsminister Göran Persson vid en minnesstund i Stockholms stadshus.

    2003:2

    Bilderna från Abu Ghraib-fängelset upprör världen.

    Amerikanska soldaten Lynndie England med en halvnaken irakisk fånge kopplad i ett läderband.

    Tillsammans med pojkvännen Charles Graner erkänner hon senare tortyr och misshandel av fångarna men hävdar att hon lyder order. Många av övergreppen finns också dokumenterade på fotografier.

    2004

    Det blev julen som etsade in en sorg i miljontals människor, världen över.

    När tsunamins första våg kom rullande in mot stranden i Hat Rai Lay nära Krabi i södra Thailand, kunde ingen av de badande ana att bara några sekunder senare ska hela deras liv ha förändrats.

    Närmare
    300 000 människor, däribland 543 svenskar, dör i den jättelika flodvågen.

    Foto: JANE MINGAY/AP

    2005

    Det är katastroferna som finns kvar på våra näthinnor.

    Den sjunde juli utsattes tunnelbanan i London för en terrorattack när fyra samordnade självmordsbomber exploderar i morgonrusningen.

    Tre inom loppet av en minut i tunnelbanan och en på en buss en timme senare. Totalt omkommer 56 personer och 700 skadas.

    Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX

    2006

    Valvakan är över, den 17:e september har gått över till den 18:e och på Nalen i Stockholm rockar segrarna loss.

    - - -

    Alliansen har vunnit – och Göran Persson har tackat för sig.

    - - -

    Lars Leijonborg, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt jublar inför den nya och efterlängtade tid som väntar.

    Foto: WALLY SANTANA/AP

    2007

    En kvinna sörjer efter att Pakistans oppositionsledare Benazir Bhutto dödats i en självmordsattack vid ett valmöte i Rawalpindi den 27:e december.

    När Bhutto återvände till Pakistan i oktober hade hon levt åtta år i exil och välkomnades som en chans för demokratin att åter få fotfäste i Pakistan.

    En bomb – och hoppet var krossat.

    Foto: JAE C. HONG/AP

    2008

    Den fjärde november stod det klart att USA fått sin första svarta president och över hela kontinenten jublade, grät och dansade hans anhängare.

    När Barack Obama äntrade scenen i sin hemstad Chicago tillsammans med hustrun Michelle och döttrarna Malia, sju år, och Sasha, tio år, höjdes glädjetjuten ytterligare några decibel.

    USA:s 44:e president levererade ett segertal av rang – och lovade sedan sina döttrar en ny hundvalp.

    Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

    2009

    Efter sju år tog de äntligen steget.

    En glädjestrålande kronprinsessan Victoria och Daniel Westling mötte pressen den 24:e februari på Stockholms slott och berättade att de förlovat sig.

    Inte för att det sagt klick, snarare var det vänskap som övergått till kärlek.

    Lite blygt berättade han om frieriet, om dagen i solen när han ställde frågan som fick henne att svara ja flera gånger på rad: Ja, ja, ja, ja, jaaa.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: STAFFAN ALMQVIST/SCANPIX Bild 1 av 11
    Foto: CHAO SOI CHEONG/AP Bild 2 av 11
    Foto: OLA TORKELSSON/SCANPIX Bild 3 av 11
    Foto: LARS PEHRSON Bild 4 av 11
    Bild 5 av 11
    Bild 6 av 11
    Foto: JANE MINGAY/AP Bild 7 av 11
    Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX Bild 8 av 11
    Foto: WALLY SANTANA/AP Bild 9 av 11
    Foto: JAE C. HONG/AP Bild 10 av 11
    Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX Bild 11 av 11
    Annons
    X
    Annons
    X