Teratologens rabulism saknar riktning

Under strecket
Publicerad
Annons

Nikanor Teratologen
Apsefiston
142 s. Vertigo förlag. CA 140:-

Nikanor Teratologens karriär i den svenska kulturvärlden är långtifrån ointressant. Genom att i sin debutroman ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” utmana olika sorters normer för vad som får uttryckas i romanform kom han paradoxalt nog att slutas till hjärtat av de litteraturkritiker vars normer utgjorde en måltavla för romanen. Det paradoxala i hela det avantgardistiska projekt som romanen kunde uppfattas som en utlöpare av blev så mycket tydligare som det i spekulationerna om vem som dolde sig bakom namnet pekades ut idel uppburna författare som P O Enquist och Stig Larsson. Sanningen visade sig dock vara att debutanten i själva verket var just en debutant: Niclas Lundkvist.
Men sanningen visade sig också vara att denne inte blott i sin litterära praktik utan även privat ägnat sig åt att utmana rådande normer och regler. Och då var det uppenbarligen inte längre lika kul att ta del av de perverterade utläggningarna, utan när Teratologens
andra epos ”Förensligandet i det egentliga Västerbotten” kom ut, hade det stora förlaget fått kalla fötter; romanen kom ut på ett mindre förlag med tydlig undergroundprofil, och de kritiker som tidigare upphöjt debutromanen till skyarna lade nu pannorna i djupa veck av beklaganden.
Av Teratologens öde kan man dra slutsatsen att uppkäftighet och normbrytande litteratur uppskattas bäst om den produceras på behörigt avstånd från den värld som den skildrar, och om författaren inte menar det som han eller hon direkt uttrycker i texten. Normbrottet förefaller intressant så länge det handlar om en renodlat inomlitterär företeelse, utan anknytning till det liv och den värld som finns utanför texten.
Denna typ av stilistiska normbrott har å sin sida upphöjts så till den grad av det litterära etablissemanget under nästan hela 1900-talet, att det framstår som mer upproriskt att knyta an till en förromantisk estetik än att ägna sig åt att bryta mot den realistiska romanens eller den bundna rimmade versens
konventioner.
Utifrån detta perspektiv förefaller det närmast vara en björntjänst att, som Jörgen Gassilewski och Anna Hallberg gör i sitt efterord till Teratologens nya bok med aforismer och korthuggna burlelsk-filosofiska sakprosatexter, Apsefiston, skriva in författaren i den avantgardistiska kulturens finrum genom att se honom som slutpunkten i en utvecklingslinje som löper från Herakleitos och Diogenes fram till Nietzsche, Ekelund och Cioran; eller när efterordsförfattarna talar om hur i Teratologens texter ”sprickorna och de uppenbara motsättningarna (blir) nödvändiga komponenter i denna negativitetens bejakelseakt. Texten drivs mot sin egen destruktion och lyckas dra med sig storheter som ”Författaren”, ”Subjektet”, ”Sanningen” och ”Idealismen” i fallet”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons