Tempusväxla gärna men glöm inte presens

Språkspalten | En texts välbefinnande

Under strecket
Publicerad
Annons

Varje naturligt språk har en del luckor. De ger formuleringsproblem. I svenskan är det svårt att böja vissa adjektiv som slutar på –d vid substantiv som tar t-form: en rädd unge men inte ett rätt barn, en morbid personlighet men knappast ett morbitt personlighetsdrag.
Vissa luckor är dock oproblematiska. Hjälpverbet måste har ingen dåtidsform, till skillnad från andra hjälpverb. I dag kan man flyga till månen, men det kunde man inte på 1800-talet, säger vi. Men måste är oböjligt: i dag måste jag flyga till Oslo, och det måste jag förra veckan också.

Det gör ingenting. Verbens böjningsändelser är nämligen onödiga, i princip. Informationen om när något hände framgår nästan alltid av sammanhanget, ofta genom tidsuttryck som på 1800-talet eller i dag. Gör experimentet att ta en av dagens tidningsartiklar som är skriven med preteritumformer (dvs. dåtidsformer) och byt ut dem mot presens (nutid)! Det kan bli lite konstigt, men alls inte svårbegripligt.
I talspråket klarar vi oss många gånger utan verbböjning. De flesta svenska verb slutar på –a; nya verb kan över huvud taget inte sluta annorlunda: zappa, dissa, validera. Dessa –a-verb saknar ofta ändelser i naturligt tal: han prata‘ jämt, han prata‘ med henne i går, han har prata‘ med henne i morse.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons